Inte okej att slå barnen!

Tja, när bägaren rinner över så slår man väl sitt barn antar jag. Annars kan man ju inte kalla det att det har runnit över... Eller hur tänkte du?

När min bägare rinner över skriker jag också.
Men vad jag förstått så kan detta klassas som "psykisk misshandel". Vilket ju är minst lika illa i såfall.

Jag är fast övertygad om att 100% av alla föräldrars bägare rinner över.
Om det då kan klassas som psykisk misshandel att skrika på barnen. Hur ska man då göra när man blir riktigt, riktigt arg.
Finns det föräldrar som gör annorlunda? Eller är skrik som tas till? Hur många går till fysiskt angrepp (tar tag i, slår på något sätt)

Att gå ur rummet fungerar ju ibland.
men om du ex. har ett syskonpar som har en dålig dag och bara bråkar och slåss och retas med varandra. Då är det inte alltid bara att gå ut.
Eller om barnet retat gallfeber på dig och avslutar detta med att kasta ett par tallrikar i golvet vilket blev droppen, där kan man inte heller gå ut utan att först städa.
Detta var påhittade exempel, men det finns många orsaker till att man inte kan gå ut och lugna ner sig just då när det behövs som mest. 

Självklart så har väl alla föräldrar skrikit på sina barn någon gång, att tro något annat är nog bara naivt. Man är ju bara människa trots allt. Tyvärr så får man ju inga superkrafter när man får barn. Jag tror inte att barnen tar någon direkt skada, av att en förälder höjer rösten. Händer det dagligen, flera gånger och dagen och för minsta lilla...det är väl en sak. Men har de drivit en till vansinnets gräns, så är det nog bättre att höja rösten att få ur sig frustrationen, än att bita ihop.

Såklart det finns situationer där man inte kan gå ut ur rummet. Men de exempel som räknas upp, har jag inte ställts inför än ;). O andra sidan, det har hänt att jag burit med mig sonen till ett annat rum om han kastat sönder något. Stängt dörren och försökt hitta utlopp för min frustration utan att vråla eller tappa huvudet. Men ibland finns inte orken...det brister...och då höjer man rösten.

Det har inte hänt många gånger, men när bägaren rinner över, alltså när jag försökt precis allt o inget hjälper, då sätter jag mig ner o gråter helt enkelt. För att jag känner mig hjälplös. Efter en stund så får jag nya krafter o tar nya tag. Jag verkar vara rätt ensam om det, men jag ser alltså en totalt misslyckad situation med barnet som ett personligt misslyckande o därför blir det så att jag gråter istället för att som många andra bli arg o skrika.

Gemensam time-out tycker jag är bra. Har två barn tätt så inte helt ovanligt att jag inte kan lämna situationen. Tar med mig barnen till soffan och så sitter vi bara där ett tag tills allas känslor svallat färdigt. Försöker hålla mig till "Jag är arg!" när bägaren runnit över, så att jag undviker att anklaga och skuldbelägga vilket är väldigt lätt när man är arg och trött och irriterad.