Mår skit dålig självkänsla har inga vänner

same here

Sitter det i fortfarande, eller känns det lite bättre idag? (Det var ett tag sedan du skrev.)

Känner igen mig i det du skriver, känner mig också ensam och världelös eftersom jag inte har några ordentliga vänner.. Saknar vänskap

Hoppas att du mår bättre idag :)

Kramar    

Här är ett ganska bra sätt att hitta vänner :) bara till att prata på msn. Hitta en dag att träffas över fika O se m kemin stämmer, jag har hittat minst en bra vän på det viset. Var bor ni ?

För mig blir det svårt och träffa nya vänner. Har inga vänner idag. Tror mitt dåliga mående gör att ingen vara vän med mig och att jag inte vill, då märks det hur värdelös jag är. Trist men tror jag får leva ensam untan vänner och kompisa. Lider av depression, ångest, socialfobi, självmordsbenägen och så mobbar jag mig själv enligt psykologen.

Var hittar du dem du addar på msn?

Ja, det är samma här

Här har ni en vänn bara att adda så kör vi:)

Olga

Försök komma ut ur de skalet du hamnat i,ta dagen som den kommer och försök hitta på nått,gå ut på stan,ta en fika sätt dig och njut av livet och inte se de onda i det.Alla blir vi födda för att de va någon som ville ha oss här och då skall man med leva ut de fullt ut.Om du vill snacka så adda mig:)  

Ja här på familjeliv :)

Känner igen mig så mycket. Det är som att jag själv skrev trådstarten. Känner mig misslyckad över att jag är 36 och inte har en enda vän längre och för att jag inte kan eller vågar skaffa nya. Jag är deprimerad och vet inser att det är min sjukdom som får mig att se negativt på allting men det är så svårt att ändra sina tankar.

Var bor du ?

Jag känner så väl igen mig i ovanstående....

Jag är en vilsen själ, 33 år gammal. Det känns som om jag irrat runt hela livet och letat efter mig själv men har fortfarande inte kommit på vem jag är. Jag har alltid försökt hitta vänner men aldrig lyckats. Jag har intalat mig själv flertalet gånger under uppväxten att det kommer att bli bättre så snart jag blivit en viss ålder, eller jag börjat med en ny idrott, eller skaffat pojkvän, eller flyttat till ny stad.... osv... meeeen det har aldrig blivit bättre... och jag har aldrig lyckats få vänner.

Jag har alltid setts som den där glada tjejen som alltid har nära till ett skratt, som alla tycker är ok men som ingen känner sig bekväm med för att hon själv är väldigt obekväm med sig själv.

Jag är idag 33 år gammal. Jag har den underbaraste familjen sedan ca 1 år tillbaka, jag har ett bra arbete och underbara kollegor (som dock ser mig som denna glada tjej som alltid ställer upp, men där endast ytliga kontakter och korta konversationer är möjlig). Men jag borde ju ändå känna mig tillfreds och nöjd med mitt liv.

Men jag känner ändå en stor tomhet inom mig, jag skäms för att säga det. Men jag har under hela livet letat efter någon/några vänner att dela min glädje, sorg, smärta mm tillsammans med, men har aldrig hittat detta. Jag har aldrig kunnat öppna mig själv, har aldrig något att säga, funderar alltid vad jag ska prata om och sitter helt enkelt fast. Hur hittar man sig själv egentligen? Inser ju att det är något jag måste göra för att känna mig bekväm i både mitt eget och andras sällskap, men hur gör man då??

Ja, det är många tankar som cirkulerar. Dela gärna med er av era tankar kring detta!! Ville bara tala om att du är inte ensam.

tror inte att du mår dåligt är det som gör att folk inte vill va vän utan att du tror att det är så.

Jag vill gärna utöka min bekantskapskrets och få nya vänner. Har både jobbat med folk som mått dåligt på olika sätt, och själv haft både depressioner, ångest och livskriser. Dömer absolut ingen för att de har mått eller mår dåligt utan ser det tvärtom som en livserfarenhet. Många människor som aldrig varit med om något svårt själva är mer ytliga och har mindre empati för andra än folk som själva har erfarenhet av livets mörka sida. För tillfället mår jag riktigt bra förutom en envis förkylning och är öppen för nya vänskaper, så titta in på min presentationssida och inboxa mig gärna den som har lust  .

Känner igen mig mycket. Har aldrig haft många vänner men iaf några få ändå. Har växt ifrån några och insett att de egentligen inte varit så bra vänner ändå. Den enda vän jag har bor långt bort så därför ses och hörs vi inte ofta. Saknar verkligen någon att kunna prata med om allt, dvs även sånt som kan vara jobbigt. Men känns inte som att det skulle kunna bli verklighet just nu...