Mammor med utmattningsdepression

Kolla upp HB och ferritinvärdet. Vet i övrigt precis hur du hardet... Enda som gett effekt på mig är KBT och järntabletter. Hade lågt värde på mina järndepåer!!

Tack! Hb och järn är löjligt bra. =) Över 130. Däremot tror jag att jag länge haft magnesium brist som man kan få av långvarig oro och stress så det tar jag extra tabletter för nu.

Har gått i KBT för stress och nu dels enskilt nos BVC psykolog samt familjerådgivning med maken.

Jag har varit lurad av "löjligt bra" jag med, 134 brukar jag ligga på... men ferritinet var värre - är du säker på att de kollat det! jag hade två snäpp från blodtranfusion...

Det är fördelen med att vara gravid just nu, allt fysiskt kollas upp. Men jag tar emot alla tips på att bli bättre just nu så jag var tvungen att kolla upp det igen nu när du frågade...

Hittade mitt provsvar från i juni; S-Ferritin (är det rätt värde?) var då 85, borde vara ok? (15-150 är referensintervall.)

Blodtransfusion låter mindre kul...hur lång återhämtning har du behövt? Känner du dig bättre nu? 

Hej TS!

Jag är i en liknande sits som dig, dock ej gravid. För snart två månader sedan fick jag en infektion som hjälpte till att skicka mig rakt in i utmattningssyndrom (ingen depression för min del). Det hade kommit ändå men jag fick en rejäl skjuts av infektionen. Tur, kan jag säga så här i efterhand, annars hade jag förmodligen varit i betydligt sämre skick den dagen det väl barkat åt h-vete. Jag har jobbat heltid, jobbat med projekt, pluggat på deltid och försökt få ihop en vardag med man och barn. Och det har gått förvånansvärt bra länge. Men kroppen började säga ifrån rejält utan att jag lyssnade på det. Klart man är trött som småbarnsförälder! Klart man är trött när man inte haft semester på snart ett år! Klart man får hjärtklappning när man stressar. Och så vidare.

Visst är det lätt att vara efterklok och tänka att man borde dragit i nödbromsen så mycket tidigare. Men nu är det som det är. Bara att gilla läget och ge det tid. Det är otroligt frustrerande vissa dagar när jag inte har någon som helst ork eller när jag får en massa ångest (även om det blivit betydligt bättre med ångesten). Men ser jag till hur jag mådde för två månader sen så har det gått framåt, helt klart.

Och visst är det sällan man sätter sig själv främst. Alldeles för sällan! Men det är nyttigt att göra det även utan att utmattningssyndrom/depression.

Ja det gäller väl att hitta nån balans i att man ger till andra med allt det innebär och samtidigt ser till att få det man själv behöver. Det är ju faktiskt inte egoistiskt utan en nödvändighet för att kunna vara bra för andra.

Visst är det konstigt att (oftast tjejer?) man har så höga krav på sig själv och vad man anser sig orka med och klara av att man pressar sig SÅÅ långt. Du verkar minst sagt haft fullt upp. =) Du hade ju aldrig krävt det av någon annan?! Är du fortfarande sjukskriven?

Jag har också haft massa symptom i många år som jag valt att ignorera; problem med magen, migrän och ont i ryggen. Och då har jag ändå försökt hantera stress osv på många sätt men uppenbarligen inte lyckats.

Det har varit svårt att få alla att förstå hur jag mår. Man vill ju inte heller berätta allt till alla. Men jag har blivit mycket bättre på att dela med mig på rätt sätt till mina närmaste. I början hade jag dåligt samvete när det gick upp och ner. Kändes som jag lurades när jag vissa dagar mår ganska bra (med mina mått mätt). Idag känns det ganska bra, igår låg jag i sängen halva dagen och grät. Tyvärr har jag svårt att sova på dagarna och eftersom dottern alltid vaknar TIDIGT och  jag är lättväckt är tillräckligt med sömn ett problem nu. Försöker lägga mig tidigt på kvällarna för annars är min stubin mycket kort på morgonen när hon kör på i bästa 3-årings stil. =)

Undra hur lång tid det tar innan det känns riktigt bra igen? Eftersom jag ändå tänkt gå på föräldraledighet 1 dec är det snart knappt nån mening att börja jobba ens deltid. Jaja, inte mycket mer att göra än att ta en dag i taget.
 

Hej, jag hinner inte skriva nu men återkommer senare. Har inte fått någon diagnos eller så men känner mig totalt utmattad stora delar av tiden och har svårt att orka med vardagen som tvåbarnsmamma.

Jag tror att det är oerhört lätt att titta sig omkring och tycka att "alla andra" fixar ju så mycket, så varför skulle inte jag?! Men man vet sällan hur "alla andra" egentligen mår. Tyvärr har mitt beteende bara bidragit till precis samma sak. Ingen, inte ens min man, hade förstått hur dåligt jag mådde. Det är knappt så att jag själv förstått det. Jag är och har alltid varit en mästare på att hålla skenet uppe

Nu försöker jag plocka bort så många måsten jag bara kan. Vi har fått se till att ordna hjälp med hämtningar på förskolan (inte helt lätt utan familj i närheten(, ordnat städhjälp och gör matscheman för flera veckor framåt för att underlätta vardagen. Man ska helt enkelt sluta upp med att vara så jäkla duktig hela tiden. Ingen klappar en på axeln den dagen man inte orkar mer. 

Och ja, jag är fortfarande sjukskriven. Blir jättetrött av mycket folk och får lätt ångest. Så att åka buss eller tunnelbana är svårt för närvarande. Det är med andra ord rätt svårt för mig att ens ta mig till jobbet. Men som sagt, jag har bra dagar då jag orkar lite mer. Tyvärr slår det ofta tillbaka dagen efter då jag orkar desto mindre. Men det ska nog gå att ta sig ur det här med

Känns skönt på nåt sätt att läsa det du skriver, att jag inte är ensam att känna så här. Gör att jag tar mig själv ännu mer på allvar. Det är så inbyggt att kämpa på att jag ibland känner att jag luras på nåt sätt och inte har rätt att vara sjukskriven.

Även det sociala känner jag igen; har de senaste åren fått mer och mer svårt att "klara av" situationer med mycket folk. Känner mig osäker och är socialt överhuvudtaget ganska "tråkig" numera, drar mig snabbt undan. En dag med hela familjen tar verkligen på krafterna. Min BM ligger i samma hus jag jobbar och när jag går dit nu går jag omvägar och en gång t o m ner i källaren för att slippa möta kollegor...lite galet. =) Men jag känner inte att jag fixar att ens prata lite just nu. Så jag stannar mest hemma än så länge, eller går till platser där det är tomt eller jag inte känner nån. Men nära vänner är skönt att träffa. Dem behöver man ju inte låtsas må bra för.

Har också äntligen (och det är så skönt!) gått med på det min man velat länge; städhjälp hemma. Jag såg det som något man bara ska klara själv och att ingen annan ska behöva städa efter mig. Men det gjorde att jag aldrig kunde slappna av, eftersom jag är lite perfektionist ser jag alltid sånt jag "borde" städa osv. Börjar lära mig släppa den kontrollen också men det är svårt. Har också tagit bort alla måsten, så det finns nästan inget kvar att göra. =) Tror det är jätteviktigt att bara göra sånt man verkligen har lust med just nu! Jag mår ju egentligen ganska bra av att städa och rensa när jag får göra det när jag har lust och ork. En liten egenhet jag har. =) På semestern spenderade jag en halvdag i förrådet med att rensa, slänga osv. Då flödar min energi! =) En dag nyligen rensade jag garderober här, också skönt. Men som du skriver, man får igen det dan efter...

Jag har fått en månads sjukskrivning till och börja med (2 veckor kvar) men jag tror inte det räcker. Är fortfarande så uppskruvad. Klarar inte minsta motgång, bara att dividera med en 3-åring som inte vill ta på sig gör mig stressad och irriterad. Min mage protesterar med "fjärilar" och jag blir spänd. Sån vill jag inte vara. Vill åtminstone kunna känna mig lugn fysiskt. Försöker komma igång med meditation igen för att slappna av riktigt. Men jag är inte riktigt där än.

Hej!
Jag fick inte heller nån diagnos från nån annan. Den kom jag på själv när jag försökte förstå varför jag mådde som jag gjorde. När jag läste på internet om symptomen kändes det bara så självklart och klockrent; Jaha! Det är det jag har! Då hade min BM redan stöttat mig till sjukskrivning eftersom hon såg att jag inte mådde bra och behövde vila. Men jag ville själv förstå varför. (Det var samma för författaren till boken jag skrev om i inlägget, hon ställde sin egen diagnos i sann "duktig flicka" anda och gick till läkare och förklarade vad som var fel.) =)

Jag tycker att du också bara ska lita på vad du själv känner! DU vet hur du mår. Du är viktig och du ska ta dig själv på allvar. Första steget är svårt att ta men sen kan allt börja falla på plats igen.

Hör av dig snart! Kram!