När är det "rätt" att separera?
Jag och min sambo har två barn tillsammans (5 och 3 år), och vi har alltid haft det väldigt bra tillsammans. Vi bråkar i princip aldrig och verkar väldigt gulliga ihop utåt sett.
Men - jag har aldrig varit så där blixtförälskad i honom, och jag tror att han alltid har varit mer fäst vid mig än jag vid honom. Jag har på något sätt alltid tänkt att vi kommer att separera någon gång i framtiden, men det har ändå känts helt okej "just nu" så det har lunkat på.
De senaste månaderna har jag dock börjat tänka mer och mer på en separation, jag tycker att vi har haft det väldigt dåligt. Det är inte så att vi har bråkat mycket, men jag har upplevt en frustration kring småsaker; jag tycker att han är väldigt negativ som människa, inte har så mycket "driv", inte har så mycket intressanta saker att säga till mig och så vidare. Jag har pratat med honom om det och det har blivit bättre, men nu vet jag inte om jag vill att det ska bli bättre? Jag känner det som att vi mest är vänner.
För att komplicera saken ytterligare har jag träffat en annan man, som jag vet är intresserad av mig. Det har inte hänt något mellan oss, personligen är jag fundersam kring om jag har äkta känslor inför denna person eller om det handlar om en längtan "bort". Alla mina funderingar kring en separation från min sambo blir röriga av att samtidigt försöka ta ställning till huruvida jag är intresserad av den andra eller ej. Jag försöker dela upp "separationsfunderingarna" för sig, att det är en fråga jag måste ta ställning till helt för sig själv, men det är svårt.
Jag har försökt prata lite med några nära vänner men alla blir så förskräckta av mina funderingar, verkar det som. En sa ungefär "om man har det riktigt riktigt dåligt i en relation kan det vara motiverat att skilja sig, typ att en slår den andra, men annars är det nog bäst att stanna ihop". En annan verkade ha svårt att ta in att en separation skulle kunna ske, och sa mest saker som att "det förefaller för mig så absurt att ni inte skulle vara tillsammans resten av livet, det har jag verkligen sett framför mig".
Personligen blir jag frustrerad av sådana uttalanden, jag vet att det är jobbigt för både barn och den som blir lämnad om en separation sker.... men hur mycket kan man uppoffra sig själv som förälder? Är det rätt att stanna i en "passionslös" relation för barnens skull? Vi har det ju ändå okej, så länge jag inte tänker på det. Livet tuffar ju på.... men jag är bara rädd för att vakna upp när jag är 50 år och inse att jag har levt i en ljum relation under en stor del av mitt liv. Man har ju bara ett liv. Samtidigt är jag orolig att jag ska ångra mig, alltid när jag tidigare gjort slut med människor har jag väntat så länge att det verkligen inte finns någon tvekan om att det är vad jag vill. Men SÅ långt har det inte gått här, men jag känner ändå på något sätt att det KOMMER att hamna där förr eller senare. Frågan är. ska man vänta?
Snälla, hjälp mig med lite kloka tankar kring detta!
familjeterapi tror jag också passar, bra frågor och gör det tidigt och sumpa den andre, helt.