Det här med att skära sig själv...
Åh vad jag kämpar emot!
Jag sitter här och är helt slut, saknar min man och känner sådan SORG över att vår vardag är som den är just nu och att vi båda är så trötta. Jag SAKNAR honom och OSS men när jag knappt själv orkar med mig hur kan jag förvänta mig av honom att orka?
-Jag har barn sedan innan och vårdnadstvisten har hållt på i snart 5 år
-vi har fått lyckan att få 2 gemensamma barn...men bär med oss sorgen över de 6 missfallen vi fick på vägen
-vår minsting är sjuk
det är nu flera år sedan jag skar mig senast och jag gav min man ett löfte om att inte skära mig igen, han blev så himla ledsen. Men jag måste erkänna att tankarna har driftat iväg lite och jag känner nästan en längtan efter att skära. Bara lite. Jag vet ju vilken ångest jag får efteråt, men samtidigt....det ger hjärnan en sådan semester när man gör det. Att inte bara ha diffust ont innombords utan känna smärtan på ett ställe det går att ta på, se vart det gör ont...
Jag vill inte, men snart vet jag banne mig inte hur jag ska avleda min hjärna längre för min förnuftiga sida vill inte (vill inte göra min man ledsen heller) men min känslomässiga sida, den är så förbannat trött, den längtar.
Vet inte vad jag vill med detta, kanske någon känner igen sig? Någon som har ett bra tips? Eller bara skriva av mig lite?
Jag är så jävla trött bara. Suck 
