Hur få överlever förhållander graviditeten?

Hur får man förhållandet att överleva en graviditet som min?

Jag känner mig aldrig så ensam och oförståd som jag gör under en graviditet.
Mina dagar är en känslomässig berg och dalbana som mer går upp än ner, jag hinner inte själv med i humörväxlingarna, märker inte att mitt humös skiftat till det sämre förens det är försent.

Jag är konstant trött och blir lätt irriterad och frustrerad speciellt senare på eftermiddagen och kvällen, min sambo vet om detta.   Likväl blir han grinig och snäsig när han märker att jag börjar bli på sämre humör. Jag själv har kanske inte ens märkt att mitt humör vändt än.
På två röda dyker jag okontrollerat ned i något som påminner om depprision, svår som tusan att ta sig ur.

Jag känner mig ointressant, osexig och så jäkla sliten. Kroppen är tung och värker. Jag har ingen som helst energi eller ork att vårda någon relation efter en dag med plugg, hushålls bestyr och en em med en 4 åring. När sonen sover stupar jag i soffan eller sängen helt apatisk känns det som.
Jag vet att jag borde ta tag i mig själv, rycka upp mig och göra något fint för min sambo men jag orkar ju inte.

För var dag som går känner jag oron över hur denna gravidtitet skall riva söner vårt förhållande. Jag vågar mindre och mindre prata om mina känslor för sambon och om hur jag mår. Om jag  öppnar mig för att berätta hur ointressant jag känner mig inför honom kontrar han med fraser som - jaha hur ointressant tror du jag känner mig då?
Om jag råkar säga att jag är trött- är han dö trött. Alla mina försök att prata om hur jag mår vänds genast till hur han mår och hur han utmålar sig helt plötsligt till  offer. Man får akta sig så man inte säger något som kan uppfattas som anklagelser.   
   

Jag älskar min sambo! Jag vill inget hellre än att leva med honom!