Namn?

Har inte varit i samma situation men kommer att tänka på min kompis som flyttade med sina föräldrar och två bröder till USA från ett sydamerikanskt land då han var i nedre tonåren. De två bröderna valde att göra om sina namn till engelska namn medan min kompis valde att ha kvar sitt originalnamn. Detta trots att hans föräldrar insisterade på att han också skulle ändra sitt namn.

Vad jag vill säga med detta är att det nog är individuellt vad man själv vill. 

Jag tycker absolut att ni ska försöka hitta egna svenska namn till barnen just för att de inte ska verka för avvikande.
Kanske ni sedan kan använda båda namnen i början och eventuellt fortsätta med deras originalnamn hemma (alltid eller så länge som ni anser det "nödvändigt"?)    

Jag hade en granne förut vars barn hade namn som stavades likadant i Sverige som i deras hemland. Hemma använde de alltid det utländska uttalet men annars försvenskade de uttalet - kanske för att vi andra skulle "förstå" namnet?    

Namn är svårt. Syskonparet kommer troligen att kalla varandra med sina ursprungliga namn, vilket ni också kan fundera på.

Jag har flera funderingar runt namn.

När vi ger våra barn ett nytt namn ger vi dom någonting som vi tycker är vackert, ett namn som är vackert i vårt land, som fungerar i vårt sammanhang. Genom att barnen får behålla sitt tidigare namn som ett av sina namn behåller de sina tidigare namn som passade och var vackra i det sammanhanget. Ett namn är en gåva som är valt med stor omtanke.

Jag tänker också på att ibland får vi smeknamn som följer oss hela livet som vi inte själv valt och det funkar ändå.

Mina barn är från Kina, där namnen är namn som de fått av barnhemmet och som oftast inte är lätta att använda här hemma. Det är också vanligt att man använder smeknamn till barnen i Kina.
Med bakgrund till det, funderar jag ibland på om vi skulle använt ett av våra flickors smeknamn som tilltalsnamn i Sverige. Det var det enda namn som hon visste och hade fungerat här. Det är lätt att vara efterklok och till saken hör att vi inte kände till smeknamnet förrän vi hade haft vår flicka några månader. Det är inte heller säkert att hon förstått att vi använde hennes namn, eftersom vårt uttal kanske inte är korrekt.

Oj det var svårt. 2åringen blir det nog inte problem med att byta namn,men sonen som är 4år kan bli svårare tror jag.

Sedan är det nog som "mor till,,,,,,,,,,," säger att syskonen kommer att säga sina ursprungsnamn till varandra.
Sedan vet jag inte om man kan leka fram nya namn på barnen,,testa kan man ju alltid,,går det inte så går det inte.

Vårt troll var 2,4år då vi hämtade honom och vi sa hans nya namn från dag 1. Varje gång vi sa hans namn så pekade vi på honom, tog bara2-3dar så lyssnade han på sitt nya namn helt och fullt.
Vi sa bara hans ursprungsnamn då vi hälsade på hos fostermamman, fast dom visste att vi gett han ett nytt tilltalsnamn.

Är dom fullständigt "avvikande" namnen? så dom inte funkar här hemma?

Är lite nyfiken på vad det är för namn eftersom det är från Litauen? Om du vill TS kan du komma till min box så kanske jag kan ge dig råd där istället
Vår gårdsgranne adopterade en tjej som var 3år därifrån,,,hon valde att behålla namnet,,men bytte bara ut sista bokstaven.
Vet flera som behållit ursprungsnamnet men bara bytt ut nån bokstav så namnet ska passa här hemma och vara lättare att uttala. Kan ju vara en ide att kolla upp närmare.

Har inboxat dig

tack för era tips och reflektioner! Det där med smeknamn kan ju absolut vara något att ha i bakhuvudet när vi i så fall får träffa barnen och får lite mer information.

Hej! Ville bara tipsa om den här tråden som handlar om samma ämne! www.familjeliv.se/Forum-13-392/m60020470.html

Kanon - tack Yaourt!

Vi tog den svenska varianten av våra barns namn, mao försvenskade dem samt gav dem två namn till var, ett släktnamn för att förankra dem i vår familj och ett namn som vi tyckte var fint. Tilltalsnamnen är de försvenskade.  De var båda två äldre än dina när de kom och det har funkat fint. Vi har sagt att så här är ditt namn på svenska. Sedan så har våra yngsta satt ett smeknamn på vår stora som är helt annorlunda så det använder vi också. Låt det gå en tid och lyssna in barnen och er själva, även "konstiga" namn börjar kännas naturliga med tiden. Och tänk på alla bioföräldrar som med liv och lust försöker hitta det ena udda namnet efter det andra till sina telingar. Era barns ursprungliga namn kanske kommer att smälta in fantastiskt på klasslistan.

Jag har skrivit lite i ovanstående tråd men vill tilllägga att nu efter ett drygt halvår där vi till 90% sagt hans svenska namn så har han själv ett par gånger sagt sitt Kinesiska namn på samma vis som vi säger det (men vi vet fortfarande inte om vi uttalar det rätt) förut har han bara sagt en "bebis språks variant" Do-la av det. Ofta fnissar han mest lite förläget, busigt om jag säger hans Kinesiska namn och svarar: Nej,  XX (hans svenska namn).

Jag tycker absolut att ni kan ge barnen svenska namn men barnen får automatiskt behålla sina ursprungsnamn om ni inte väljer att ta bort dem i tingsrätten. Fast du skriver ju att ni vill behålla dem, jag ville bara berätta att det inte är något ni behöver välja.

Märker ni sedan att någon av dem eler båda tydligt visar att namnet är en stor och tydlig del av deras identitet, i en del utvecklingsperioder är det ju det så kan ni ju använda ursprungsnamnet ändå och ha det svenska som en gåva ifrån er utan att det används annat än som mellan namn.

Det jag egentligen vill säga fast jag krånglar till det är: Jag tycker att ni absolut ska ge barnen svenska namn om ni tycker att det känns bäst men fortsätta att vara beredda på att barnen kanske tydligt visar att de vill ha kvar sina ursprungsnamn som tilltalsnamn och då får väl de ni valt bli smeknamn eller andra namn.

Hej!

Vi har två pojkar från Litauen som var två när de kom och som nu är 6 och 7 år.

Innan vi adopterade från Litauen hade jag inte den blekaste aning vad folk hette på andra sidan Östersjön, men i Litauen finns det både internationella namn och lituaiska namn. De litauiska namnen kan vara väldigt avvikande och svåruttalade... Vi resonerade som så att våra pojkar förmodligen skulle få många frågor om sina avvikande namn, den ena pojkens namn är också väldigt svårt att gissa uttalet på och har två tecken som inte finns i svenska alfabetet.

På vår första resa kallade vi dem vid deras litauiska namn, på den andra resan kallade vi dem för det nya svenska namnet plus det litauiska (som ett dubbelnamn). Lillebrors kombination blev fullständigt tungvrickade . När vi sedan kom till Sverige släppte vi det litauiska namnet och det fungerade bra.

I Litauen använder de ofta smeknamn genom att förlänga namnet genom att kapa det lite i slutet och lägga till (för pojkar) -jelis eller -oukas, det finns säkert fler varianter (flickor har andra ändelser)... . Namnens ändelser ändras också beroende på om man pratar till personer, pratar om dem etc... Det var lite komplicerat att förstå sig på. Så kanske är det så att era barn inte kallas för det som står i pappren... 

Vad gäller syskonen är det inte heller säkert att de har träffats eller att de bor på samma avdelning eller barnhem. Ofta bor de små barnen på spädbarnsavdelningar. Våra barn hade inte träffats innan vi sammanförde dem.

Vi känner även barn som varit i 4-årsåldern eller äldre som bytt namn utan problem. Det är väl så att man får känna av lite hur det blir med just era barn.

De heter sina litauiska namn i andra namn och har ett släktnamn som 3:e namn.

Det blev lite snurrigt... du får gärna inboxa om du har frågor, vi är kontaktfamilj för Litauen...

/Camilla

Lite OT: Litauiska anses vara ett av de moderna indoeuropeiska språken som ligger närmast det ursprungliga indoeuropeiska språket. Litauiskan har i mycket liten grad påverkats av andra språk.