Kanske blir ensamstående....jätte rädd!

Andas djuupt! Det är inte farligt att vara ensamstående. Barn vilka är barn till föräldrar vilka inte lyssnar på dem, fostrar dem, älskar dem hamnar i glid och det oavsett om det är barn till sammanboende eller frånskilda föräldrar. Man behöver inte förbli ensam bara för att man har barn, det är ett val man gör. Att vara ensamstående förälder är en utmaning men även en underbar resa!

Jag känner många skilsmässobarn som är väldigt trygga och glada människor. JAg tror det i så fall skadar barnet mer ifall båda föräldrana lever ihop och det är ett helvete hemma, än ifall föräldrarna är ensamstående och mår bra. JAg tror det är relationen förälder-barn som är viktig, inte relationen mellan föräldrarna. Men om du blir ensam, ta hjälp av dina föräldrar eller andra och var inte rädd att be om hjälp på andra ställen, för det är bättre att du är trygg, lugn och glad än att du blir helt överarbetad.

Jag blev ensam med två små barn för 4 år sedan och första tiden var fruktansvärt jobbigt men man tar sig igenom det.

Med facit i hand var det det bästa som kunde hända. Jag hittade mig själv och upptäckte att jag trivdes i mitt eget sällskap. Jag har valt att vara singel och fokusera på mig själv och mina underbara barn.

Mina barn är två trygga goa tjejer (idag 6 och 8 år) som jag är fruktansvärt stolt över. Om jag sköter mitt jobb som förälder så kommer de växa upp till fantastiska ungdommar och sedan ordentliga vuxna, det är jag säker på.

När jag levde med deras pappa kunde jag inte tänka mig ett liv som ensamstående, jag t.o.m såg ner lite på de som hade separerat, fruktansvärt, jag vet, men jag var så stolt över vår kärnfamilj.
Nu är det tvärt om, jag är stolt över min familj, mig och mina 2 barn. Stolt att jag fixar så mycket själv och tar hand om barnen så bra :).
(Deras pappa finns med i deras liv, de sover över där en natt varannan helg ungefär. Han vill ha det så och det fungerar bra).

OM du plötsligt står där som ensamstående så skäms inte och var inte rädd. Berätta för vänner och familj, be om hjälp, det behöver man i början.

Det kommer bli bra.

Jenny

Nu är inte jag ensamstående men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden. Och jag är som du livrädd för tanken att vara ensamstående. Jag oroar mig inte för mig själv utan för mitt barn. Tänk om hon är hos pappa och vill träffa mig, tänk om hon är hos mig och skulle hellre vilja vara hos pappa som har ett stort hus och massa trädgård. Det enda jag skulle kunna erbjuda är en lägenhet. Tänk om hon skulle vara olycklig, bli osäker. m.m.. Sånt oroar mig så jag ber till vem fan som finns där att det aldrig inträffar men allt kan ju hända. :/.. 

mest vanesak tror jag o hur man som föräldrar hanterar situationen....jag e ju i princip ensamsytånde då min man jobbar borta mån-fre varje vecka alltså hemma enbart på helger. o det blir mycket rutiner helt enkelt på vardagarna o skulle bli likadant om vi separerade helt enkelt....enda skillnaden för mig direkt e ju att jag då inte har honom direkt o inte samma ekonomi men det pisssaker i stora sammhanget enligt mig.

jag blir nog 99% ensamstående...
jag är rädd för att det ska bli något sorts fel på mitt barn utan en fadersfigur i livet...
skitjobbigt =(...  känner me dig!!!

Dina barn tar efter dig. Visar du att du är stark, lugn, trygg och kan ha superkul i din roll som ensam förälder, så kommer de att vara trygga i detta. 

Men du - snälla du - oroa dig inte för framtiden. Tids nog kommer den farande, och du kommer ändå inte att kunna se vilka problem som behöver lösas och vilken lösning som är bra förrän du står mitt uppe i förändringen. Oro, ångest, sorg och rädsla kommer att göra dig till en olycklig person, kanske för att du går och grubblar över sånt som ändå kommer lösa sig så småningom. Njut av din tid som är nu! Njut med dina barn. Både du och de blir lyckligare av det.

jag är ensam med mina barn, den tid jag har dom... men deras pappa har dom ungefär halva tiden.. men för mig har det bara varit positivt att separera.. jag mår bra.. barnen mår bra.. får höra på dagis och skola att mina barn är trygga och underbara.. de har nära mellan oss och kan gå emellan.. jag och deras pappa kan  prata och samarbeta, lite pga att jag sätter barnen före mig och tar "lite skit".. men för deras skull gör jag det så gärna.. jag kan skaka av mig det sen..
men jag har märkt att jag klarar av så mycket mer själv än vad jag nån gång trodde... jag roddar runt mina barn och allt som hör till dom, mitt heltids jobb och mitt hus... och jag får öven lite tid över för mig själv mitt i allt..
nu är det 2½ år sedan jag separerade.. snart 3 år... och jag mår jättebra av det... så mitt råd är att om man är i ett dåligt förhållande så mår barnen sämre av det än av att föräldrarna separerar... mina barn blev mindre trotsiga och jag ser att de oxå mår bättre nu.. och deras pappa tar mer ansvar än han någonsin gjort...

lycka till!!!

Jag är ensamstående mamma, och har varit det sedan min dotter föddes.
Hennes pappa får träffa henne så mycket han vill, men det har han inte haft så mycket tid till än.

Att vara ensamstående är inte alltid lätt, men det är inte alltid svårt heller!
Jag älskar min dotter lika mycket fast jag inte är tillsammans med hennes pappa.  
Och om man som föräldrar inte går ihop så är det tusen gånger bättre att separera än att hela familjen ska leva med mamma och pappa som inte är lyckliga tillsammans, ni kan vara lyckliga isär och antagligen ha en bättre relation om ni inte bor tillsammans när det nu har gått såhär långt.

Det viktigaste är att prata ut, med pappan. och med någon om hur du känner, det finns rådgiving,
om du behöver stöd, kyrkan har par rådgivning, frågar du på BVC så kan nog de hjälpa dej att hitta en kurator att prata med, vad du än gör HÅLL inte det inom dej!!! Få ut det du tänker på och oroar dej för!
i stora städer finns ensamma föräldra grupper, och om inte så får du kanske starta en!

LYCKA TILL, allt kommer att ordna sej!
 

Jag måste säga att det där påminde så mycket om mig själv, fast jag var barnet i historien. Jag tycker det är så beklämmande med alla dessa människor som antingen lever i relationer de är olyckliga i, eller hatar sina ex mer än allt annat. Jag är själv skilsmässobarn och har aldrig lidit för det, klart man kunde vara avis på att de vars föräldrar bodde ihop för de hade råd med mer saker, men i övrigt har det inte påverkat mig negativt det minsta. Snarare tvärt om faktiskt. 

Efter skilsmässan var mina föräldrar alltid noga med att hålla ihop som vänner, för mig och min systers skull. De kunde (och kan än idag) umgås på middagar, ordna praktiska saker med barnen, de hjälps åt med vissa saker. Min mamma var t o m med när min pappa gifte om sig förra sommaren, vilket många har höjt på ögonbrynen åt. 

Till TS vill jag bara säga - du kommer klara det! Självklart är det läskigt, men det finns ingenting som säger att dina barn skulle må dåligt av en skilsmässa. Jag tror ofta att skilsmässan i sig bara är en vanesak - det är föräldrarnas beteende som är jobbigt. Att se sina föräldrar arga, ledsna, höra dem bråka, att de baktalar varandra - DET är sådant barn mår dåligt av! Prata ut ordentligt med din partner om hur ni ska lösa allt, försök att se nyktert på det hela och blanda inte in så mycket känslor. 

Självklart att du är orolig, men vi kvinnor är oftast mycket starkare än vi tror.

Min sons pappa gick ifrån redan vid graviditeten så fick klara mig redan från förlossningen (det var flertalet gånger jag grät innan eftersom jag var så rädd.) Men man vänjer sig, barnen gör det också. Det är inte så svårt som det låter, gäller bara att hitta små trix som får vardagen att fungera, och det viktigaste är att ALDRIG glömma bort sig själv: skäm bort dig när barnet sover, ta ett långt bad, gör en inpackning.
Jag älskar min son mest äv allt, men det är tufft. Det är ju det som gör de underbara stunderna så fantastiska!

Håller med Morcheeba, ett barn ska inte behöva må dåligt för föräldrarnas skull. Aldrig heller använda barnen som vapen "Du får aldrig träffa ditt barn igen" "din pappa älskar inte dig" o.s.v.
Men vi måste också våga visa våra känslor så barnen kan lära sig att göra detsamma.

Du kommer fixa det här och vi alla andra finns här och kan stötta dig (iallafall mentalt).
Skickar en stor kram till dig