Ambivalens.

Jag är bara så trött på mig själv, och vill bara ha ett facit.
Jag har varit tillsammans med min sambo i snart 10 år, vi har barn ihop och allt borde vara toppen. Men jag kan liksom inte bara vara. 

När jag träffade min sambo blev jag så förälskad. Samtidigt var jag livrädd för att sluta vara kär, eftersom jag ett år tidigare hade gjort slut med min förra pojkvän, och det var så hemskt att behöva göra slut tyckte jag. Så jag var hela tiden på helspänn, kollade liksom av mig själv för att se att mina känslor inte skulle svalna. Jag fick absolut inte tappa sexlusten, till exempel, det hände ju med exet, och då skulle jag ju behöva göra slut med den här underbara människan också. 

Självklart började sexlusten försvinna (jag tror iofs stenhårt på att jag skapar det jag fruktar, men den insikten hade jag inte för sisådär 9 år sedan). Det gjorde mig skräckslagen! Jag kommer ihåg en natt när jag tänkte; "det här måste bero på att jag inte är kär längre". Fullskalig panik! Jag vägrade gå med på det, hade sådan ångest, men ville absolut inte göra slut. Jag har kämpat emot en helt orealistisk ångest i flera, flera år. Jag har liksom inte velat tro på den där tanken som dök upp. Han är en underbar människa. Världens finaste, snällaste. intelligent och omtänksam. Finns ingen bättre. 

Är under utredning för ocd, tvångstankar. Jag dör när uttrycket "gå på magkänslan" eller "är det rätt så vet man" sägs med tvärsäker röst. Hade jag vetat vad jag ville hade jag ju inte haft ångest, liksom. Finns det människor som funderar och analyserar för mycket, tror du/ni? Finns det hopp, eller är det kört? Jag vill ju hoppas, jag har ju gjort det så länge, men just nu är jag så in i märgen trött.