Ett öppet brev till min älskade man...
Jag blev tvungen att försöka skriva ner mina känslor i ett brev till min man. Just nu är jag mycket trött, gravid i vecka 35 och allmänt slutkörd. Tanken slog mig att jag skulle lägga upp det här också, för att få andras objektiva syn på hur vårt förhållande ser ut och vad man kan göra åt det? Tror jag behöver hjälp för att inte gå ner mig i total förtvivlan just nu. Och ja, det är långt, så om nån orkar läsa blir jag imponerad!
"Jag skriver inte det här för att hacka på dig. Vi börjar där, så du vet det. Jag skriver det här för att jag behöver få dig att förstå hur det ligger till, och hur jag ser på saker och ting. Du får tycka olika, jag lovar, men det här är min upplevelse av vårt liv tillsammans.
För det första: Jag känner mig totalt paj både fysiskt och känslomässigt just nu. Jag är inte van att ha ont, för jag brukar inte ha ont. Nu har jag ont nästan varje dag. Det gör ont att böja sig, det gör ont att vända sig i sängen, det är obekvämt, magen är i vägen och jag sover som en kratta, vaknar hundra gånger bara för att vända på mig. Halsbrännan gör kvällarna till ett elände. Benen viker sig för mig (tydligen så är det nerver som kommer i kläm när bebisen borrar ner huvudet i bäckenet) och det gör satans ont, även om jag försöker skratta bort det. Jag känner mig utmattad och har total brist på energi. Jag skulle vilja komma ut på en promenad, men då vet jag att jag får betala med smärta i bäckenet på natten. Det tär på psyket att inte sova bra, ständigt vara trött och dessutom alla dessa jäkla graviditetshormoner. Jag vill må bra, orka massor och vara glad. Just nu känner jag att jag uppnått 0 av de 3 målen.
Mina dagar ser ut som följer: Vakna, få igång vår dotter, se till så hon äter frukost och hela morgonbaletten. Iväg till dagmamman. Sen antingen jobbet eller hem. Jobbar jag på skolan har jag i alla fall nån att prata med. Sitter jag på kontoret eller hemma så är jag själv. Är jag hemma är det förmodligen för att jag inte sovit vidare bra på natten eller för att det gör ont nånstans, så jag måste vila, försöka sova. När jag gör det brottas jag med mitt dåliga samvete för att jag inte städar, tvättar eller gör något annat husligt som man inbillar sig att man ska göra när man ändå bara är hemma. Sen går jag upp, äter lunch om det finns något som lockar. Ibland orkar jag inte. Jag vet att jag måste äta ordentligt. Jag vet. Det är inte bara mig själv det handlar om nu. Jag vet. Men ändå. Ibland orkar jag inte. Sen går jag omkring och lider över hur för jävligt det ser ut här hemma. Tar tag där jag orkar eller där nöden är som störst. Orkar inte, blir arg, ledsen och frustrerad. Jag VILL ju orka. Jag vill inte känna mig totalt jävla misslyckad som människa, som inte ens kan hålla mitt eget hus beboeligt. Men jag känner mig misslyckad. Du anar inte hur mycket jag gråter om dagarna.
Jag vill så mycket, men det blir bara kattskit av alltihop. I ett anfall av energi kanske jag sorterar ut lite tvätt och kör igång tvättmaskinen. Sen tar det slut. Så när maskinjäkeln är klar, så orkar jag i alla fall inte hänga den. Och det är INGEN annan här hemma som noterar den färdiga tvättmaskinen och erbjuder sig att hänga den. Någonsin. Om det inte är några tränings- eller arbetskläder som ska tvättas, men då hamnar det som låg i maskinen lika gärna i en hög på golvet. Nåväl, dagen var det. När det är dags åker jag för att hämta barnet. Har jag jobbat kan vi spola tillbaka bandet till vila här ovanför. Har jag varit hemma kanske jag är lite piggare och orkar aktivera mig med henne en stund. Vi kanske ser till kaninen eller ritar en stund, kanske hjälps vi åt att plocka med någonting. Vi tittar på TV. Ibland lagar vi mat, oftast orkar jag inte. Sen är det väntan som gäller. När kommer pappa hem? Så kommer du hem. Vi lagar kanske mat, äter tillsammans och så är det dags att göra barnet i ordning för kvällen. En av oss gör det. Nattar henne. Har man sen tur kan vi titta på nån tv-serie ihop innan det är dags för dig att åka igen. Packa väska, packa upp väska (fullt med skitiga träningskläder på köksgolvet), var är mina nycklar, har du sett min vattenflaska, finns det några rena shorts, var finns..? Och så åker du. Hon sover, och jag är ensam. Igen. Du kommer inte hem förrän sent, jag är dödstrött och du undrar varför jag inte vill ha sex? Sen somnar vi, och om jag har tur har jag hunnit få åtminstone 30 minuters facetime med dig. På hela dagen.
Jag vet att det där är ett exempel, men för mig, när jag tänker på hur vårt liv tillsammans ser ut, så är det ungefär sådär. Min uppfattning, jag vill bara ge dig MIN syn på hur vi har det. För det är JAG som har det jobbigt med vårt liv tillsammans just nu (såvitt jag vet.).
Jag behöver DIG. Ditt sällskap. Din tid. Din hjälp. Ditt engagemang. Din kärlek tvivlar jag INTE på, så ta inte det här på fel sätt. Jag är inte ute efter att såra dig, jag är bara ute efter ett sätt att få vårt liv att fungera. Jag känner mig så förbaskat ensam. Ensam om att försöka dra runt det som borde vara vårt gemensamma. En del gör ont i hjärtat att behöva göra själv. En del saker gör det ont att du inte ser. Det gör ont att du inte förstår att jag behöver hjälp. Och värst av allt är det som gör ont därför att jag inte får DELA det med dig. De fina stunderna, vår underbara dotter när hon inte bara är trött och gnällig. Jag saknar dig. Jag vet att du måste jobba mycket, och jag vet att det delvis är mitt fel då jag inte har ett eget välbetalt heltidsjobb. Jag vet att din sport är det roligaste du vet. Jag vet att du är viktig överallt där du har en tumme med i spelet, men ibland känns det som att du glömmer bort (eller är jag för dålig på att visa?) hur viktig du är här hemma. Jag är trött på att känna det som att jag kommer i sista hand. Okej att du prioriterar mig bakom vår dotter, det är som det ska, men allt det andra? Jag vill inte ha det så. Jag vill få känna mig viktig och prioriterad för min egen skull nån gång.
Jag vill inte behöva gå omkring och hata vårat hus därför att det aldrig är någon ordning i det. Jag vill inte behöva panikstäda innan det kommer någon. Jag vill inte behöva plocka bort chipspåsar ur bokhyllan för att du på något sätt bestämt dig för att soppåsen är för långt bort, men att chipspåsen inte kan ligga kvar på bordet. Jag vill inte vara din hushållerska, jag vill vara din fru. Din partner, en del av ett team på två som håller ihop och gör sitt bästa för att hjälpas åt i alla lägen. Det är inte varesig logiskt eller rimligt att önska att vi ska vara sams jämt, men resten borde inte vara någon omöjlighet. Jag vill så gärna ha det bra tillsammans med dig, för jag älskar dig verkligen. Snälla, kan vi inte försöka göra något åt det här?"
Återigen, om du lyckats läsa så här långt är jag imponerad, och tar tacksamt emot eventuella synpunkter.
