Vara särbos fast man älskar varandra och har barn ihop?

Vi gjorde så.. Och vi älskar varandra. Men det funkar inte pga andra( som inte jag jan påverka) men hade det bara varit vi, hade det funkat kanon:)

Äh - skit i om folk tycker att det är onormalt. Gör det som känns bra för er.
Jag och mina barns pappa var särbos till mina barn var 8 och 5 år - sedan var vi sambos till de var 13 och 10 efter det var vi särbos i två år till och nu är vi sambos igen. I vårt fall var det så att båda vägrade ge upp sitt boende (bushen i norra Uppland-mannen, Stockholms innerstad - jag). Nu bor vi tillsammans inne i Uppsala. När det är gymnasiedags för min minsta kommer jag att flytta tillbaka till Stockholm dock. Med eller utan mannen;)

Visst har folk undrat, men jag bryr mig inte så mycket. Jag har märkt att bara man står för sitt liv utan att skämmas så är det lättare för folk att inte ifrågasätta så mycket.

Vi blev särbo efter 5 år som sambo. Funkar jättebra, vi mår bättre och har det bättre såhär än när vi bodde tillsammans! Vi träffas när vi vill, men kan få ha egentid när vi behöver det. Lite som att plocka russinen ur kakan .'

Prova! Jag rekommenderar det! Många höjde på ögonbrynen när vi sålde huset och flyttade till var sin lägenhet, de trodde det var slut mellan oss.. Men nu har vi haft det såhär i snart ett år, och vi är mer tillsammans än någonsin!

Lycka till, TS!!

Har du pratat med din sambo om hur han ställer sig till att vara särbo? Vad tycker han om allt?

Det värsta är att jag är så rädd att han ska träffa någon annan....

Jag är så rädd att förlora honom - och nu vet han inte alls hur han vill ha det...jag är mao knäckt

Jag kan tänka mig att särbo skulle kunna vara en lösning om man har en relation som inte funkar praktiskt med ansvar i hemmet etc. Kanske är man väldigt olika med olika behov av ordning, kanske har man väldigt olika dygnsrytm och kan inte sova/somna etc. pga. partnerns vanor mm.

Skulle dock tro att det är ganska ovanligt att man flyttar isär av denna anledning. Gissningsvis är det oftare så att den ena (eller båda) tvekar runt sina känslor, man kanske behöver mer frihet och "egentid". Kanske känner man sig störd och pressad av sin partner på olika sätt.

Om detta är grundorsaken till att man vill testa att bo isär så får man nog dessvärre räkna med att det kan vara ett steg mot fullständig separation/skilsmässa. Tror det är fullständigt rimligt att man som "undanskuffad" (dvs. den som "tvingas" till ett särboskap, mer eller mindre mot sin vilja) känner sig oälskad.
Hur skulle man annars tolka det (i normalläget)...?
"Jo, jag älskar dig och vill kanske leva resten av mitt liv med dig - men jag vill bara inte ha dig här under samma tak, jag vill ha min frihet och fundera på hur min framtid ska se ut..."
- Alla som verkligen skulle känna sig älskade inför ett sånt "kärlekstal" räcker upp en hand...
***
Det kan fortfarande vara helt rätt att flytta isär på prov, att känna efter och se hur det blir. MEN då måste man också vara helt införstådd med att sannolikheten är överhängande att man avslutar sitt liv tillsammans. Man hittar säkerligen en och annan som lyckades hitta tillbaka - men enligt vår familjeterapeut så slutar det nästan alltid med att man fullföljer separation/skilsmässa om man flyttar isär på prov.
Du behöver vara fullständigt inställd på att din partner kommer att söka bekräftelse på andra håll, sannolikt träffa någon och eventuellt tröttna på att vänta. Bara du är beredd på detta så är det nog inga problem men om du tror att han ska stå med mössan i hand och vänta så är risken stor att du blir besviken.
***
Tror det är klokt att verkligen tänka igenom varför man vill genomföra isärflytten först och prata med varandra (samt kanske rådgivare). Kanske är det verkligen rätt för er (båda två)? Kanske är ni på väg att verkligen skiljas? Eller också är ni i den sällsynta situation att ni båda (och relationen) mår bättre av att ni inte bor under samma tak. Logiken säger dock att detta gäller för väldigt få relationer (med barn) särskilt på lång sikt..

Jag separerade från mina barns pappa för ett halvår sen ungefär. Vi älskar fortfarande varandra men det gick inte att bo ihop längre. Vi hade slutat sett varandra och även om vi försökte blåsa liv i relationen var det för mycket som hade hänt mellan oss för att det skulle kunna bli riktigt bra.

Efter separationen har vi kunnat se varandras styrkor och svagheter på ett annat sätt. Jag tror absolut att man kan bli särbos för att rädda kärleken! Det är värt ett försök iallafall om man har barn tillsammans. Iallafall som ett sista försök.

Tror inte man är mer benägen att träffa någon annan bara för att man inte bor tillsammans, det hänger nog på relationen. Han hade lika gärna kunnat träffa nån annan om ni bor tillsammans och har det dåligt  som ifall han bor själv. Särbo är inte likställt med singel eller öppet förhållande, men man bör vara klar med hur man ska ha det.

Var det ett gemensamt beslut att separera?
Hade någon av er träffat någon annan?
Hur har det gått? Är ni fortfarande ett par och trogna varandra?
Vad har ni för "avtal" just nu? (ang. att träffa andra etc.)