Måste jag fira min 40-årsdag? Jag vill verkligen inte.

Jag fyller snart 40 och alla frågar hur jag ska fira men jag vill inte uppmärksamma det. Det känns som om jag har misslyckats med så mycket i mitt liv och jag är inte lycklig. Jag tror inte att någon förstår att jag känner så, jag beklagar mig sällan och försöker alltid tänka konstruktivt men inom mig känns det så.

Jag har ett fantastiskt fint barn. Jag förstår faktiskt inte hur h*n kunde bli så underbar på alla sätt - snäll, rolig. gosig, duktig i skolan, klok och personlig. Det känns som om jag inte förtjänar ett så fint barn samtidigt som jag älskar mitt barn över allt annat. Barnet är det enda jag känner mig stolt över och det är ju inte ens min förtjänst.

Jag hade en akademisk karriär som jag sumpade. Jag har ett ok och intressant jobb just nu men det är inte riktigt det jag vill göra. Jag har jättefina vänner men de har sina egna liv med familjer. Själv vet jag inte vad jag gör här även om jag inte vill dö. Min mamma dog i min ålder och jag har nog alltid tänkt att jag inte skulle bli mycket äldre eftersom hennes sjukdom kan vara ärftlig.  

Jag har haft en längre relation för flera år sedan, annars har det slutat i katastrof varje gång och den absolut värsta var med barnets pappa. Jag har blivit sviken och sårad på ungefär alla sätt som går, även misshandlad. Jag har aldrig stannat kvar utan gått nästan direkt, jag har ändå en viss självrespekt, men blivit lika besviken varje gång. Nu har jag lagt ner det där med relationer. Jag inser att jag sannolikt inte kommer att få uppleva en sund kärleksrelation och det gör mig så jäkla ledsen.

De senaste åren har varit en enda lång kamp. Den ena olyckan efter den andra har drabbat mig och min familj. Det är inte självförvållat som relationsproblem utan dödsfall, olyckor och andra sorger. Jag känner mig ända in i själen trött. Det som håller mig uppe är barnet. Jag kämpat hårt för att vi ska ha ett bra liv och ändå räcker jag inte till. Jag är en usel mamma ibland, sur och arg.

Jag vill inte fira min 40-årsdag. Jag vill försvinna och hoppas att dagen passerar fort. Jag funderar på att boka en resa med mitt barn och vara borta just då. Mina vänner vill ju bara väl men kan man säga det? Uppvaktning undanbedes som det heter. Jag vill inte verka otacksam, jag vill bara inte fira. Det är klart att barnet måste få fira lite och de som är kvar i min familj men annars vill jag bara dra mig undan. Hur förklarar man det utan att folk tar illa upp?