oroar mig hela tiden, snälla hjälp!!!

Men om du arbetar med funktionshinder så har du väl en utbildning? O då borde du väl kunna ta stöd i det du lärde dig där?

Nej, så fungerar det inte riktigt för mig. Nu är det mitt barn det handlar om och då har jag en rent känslomässig reaktion som är något helt annat än det jag lärt mig på olika utbildningar...

Men jag förstår faktiskt inte hur nån ska kunna hjälpa dig med den lilla infon som du givit. Ingen kan väl säga om ditt barn är normalt eller ej utifrån det du skrivit?

Om det är autism du är orolig för så googla på "tidiga tecken på autism" vad säger BVC? Din flicka är ju liten, hur utvecklat språk har hon? Låter inte så konstigt det du skriver tycker jag, men som sagt väldigt lite info.

Tycker du i alla fall ska ta kontakt med BVC om du går och har ångest för hur dina barn utvecklas, du kan ju behöva prata med någon?

det verkar som jag har varit otydligt. Vill naturligtvis inte att någon ska säga om min flicka är normal eller inte, ni har ju aldrig ens träffat henne.. Ville bara ha lite support i min oro.. Snälla skriv inget mer det här blev helt fel

Jag tror, (absolut bara en gissning!) att ditt barn tror: Docka = söt liten sak som jag älskar att visa mamma att jag kan ordet på. 

Då förstår jag, det var inte meningen att vara oförstående.

Jag vet presis hur jobbigt det är att gå och undra om ens barn är som det ska eller ej, jag har varit i den situationen, man jämför med andra barn, tänker, oroar sig, letar tecken osv. Det är jättejobbigt. Har du någon att prata med om din oro? Jag bar den helt själv, ville inte belasta min man med den heller och det är inte bra i längden.

För vår del var oron befogad, det mynnade så småningom ut i en autismdiagnos, och jag vet inte hur jag hade kunnat gjort annorlunda, tror det hade varit bra att ventilera med någon, kanske hade vi fått tidigare diagnos, kanske hade det varit lättare att bära under tiden.

När jag för 5år sedan kom hem med nyfödd bebis till min två-åriga flicka så sa hon "docka" och pekade på bebisen. När jag sen ammade bebis så ammade hon sin docka. Hon är idag 7år och har inte autism eller liknande.

Tack snälla ni för support!. Precis som du skriver Perny så bär jag min oro själv och jag tror att det är därför som den bara växer och växer... Jag pratar med min man men han svarar med att bagatellisera allt jag tar upp. Hans sätt att lugna mig, tror jag. Samtidigt känns det oerhört svårt att ta upp med någon annan just nu, behöver nog ladda och fundera ett tag inför det. Det var därför jag tog upp det här.

Hej! Jag har två barn. Den äldsta är helt normal, och har ända sen hon varit liten varit mycket duktig språkligt. Pratade tidigt och mycket, började läsa när hon var 3, 5 år osv... Jag kommer ihåg att när hon var runt 1,5-2 år gammal så brukade hon kalla andra barn för dockor. Barnen är så små, de VET att dockor inte är levande och att andra barn är levande, men de har inte lärt sig att de delas upp i olika kategorier som barn/dockor. Båda är ju små, har ögon och kropp. En del barn i den åldern kallar ju också alla kvinnor för mamma och alla män för pappa- de har inte heller riktigt lärt sig skillnaden i begreppen.

Mitt yngsta barn kände jag redan på BB att "han är inte som andra". Jag visste att det var något, sökte läkarhjälp och tänkte mycket på det, men de flesta andra (både läkare och släktingar) såg inte något avvikande utan tyckte vi överanalyserade. Men när han var 9 månader fick vi diagnos på honom, så min magkänsla var rätt! Jag tror att man många gånger som förälder "vet" om allt är som det ska eller inte, man ska bara våga lita på den känslan. Tror du något är fel, ta det på allvar, prata med BVC och be dem göra extrakoll och diskutera din oro. Lycka till!

Hej igen och tack för svar, juli 2007! väldigt skönt att höra att det kanske inte är jättekonstigt att kalla andra barn för dockor, det kan vara helt normalt! 

I mitt fall är det nog tyvärr så att jag överanalyserar och nästan letar efter felen, och till sist vet jag varken ut eller in.... Det är inte så mycket en magkänsla som en rädsla för att få ett funktionshindrat barn och att jag inte vet om och hur jag kan hantera det i så fall..

Jag förstår mycket väl din oro om din flicka, och oron om att ha ett funktionshindrat barn. Alla vill vi ha friska barn. Det enda man tänker som gravid är "bara barner är friskt" "bara det kommer ut välskapt"

Och om något visar sig vara fel? Ja, då lär man sig leva med det. Jag lovar dig, världen går inte under om något är annorlunda med din lilla tjej. Hon kommer att vara precis samma lilla flicka som hon är nu, din dotter. Det är en chock, man får mycket att hantera, framförallt ORON om sitt barns framtid, hur den ska klara sig, hur det ska gå med förskola, skola, osv.. men man lär sig att ta en dag i taget. Man kan inte oroa sig så mycket för framtiden, den dagen kommer och då hanterar man det eventuella problemet då.  

Hej igen!
Det låter ju lugnande att du inte har någon magkänsla att något skulle vara fel.
Då ska du bara våga lita på din känsla, innerst inne... Magkänslan brukar vara rätt!

Alla barn har ju en massa konstigheter för sig på ett eller annat sätt och börjar man överanalysera och leta tecken på funktionshinder så hittar man garanterat en massa konstigheter!

Har du bra kontakt med bvc-sköterskan? Isåfall kan det vara en god ide att prata med henne om dina tankar. Hon är ju expert på barns utveckling och kan lugna dig i dina funderingar. Det är ju jättejobbigt att gå omkring och oroa sig hela tiden...

När jag var 1,5 år fick jag en lillasyster. Det första jag sa när jag fick se henne var "docka". Jag har inte autism .

Jag har verkligen fått massor av stöd från er, tack!  
Så mycket av det ni skriver är precis det jag har behövt höra.
Dels att det faktiskt inte behöver vara så allvarligt om hon har beteenden som är lite utanför normen. det är ingen idé att oroa sig "i förväg"
Dels att det faktiskt kan vara något fel och då är det okej ändå.. Säkerligen en sorg att gå igenom när man får diagnosen, men vi kan ju inte kräva att få ett barn som är helt friskt. Vi är skyldiga att älska och ta hand om de barn vi får. Det är kanske ändå bra om jag pratar med BVC om jag fortsätter oroa mig eftersom det känns viktigt att få diagnos så tidigt som möjligt i så fall. I mitt jobb har jag stött på många ungdomar som fått olika diagnoser i tonåren och de mår inte alls bra.