Min 6-åring slår mig!

Alltså jag upplever inte att 6åringar är jobbig, har själv en 6 åring och många 6 åringar runte mig.... de beter sig mera så här i 3 års åldern. hon är inte avundsjuk på små syskon?  tycker du ska söka hjälp hos skolsköterskan kanske hon kan  prata med BUP för  ni behöver helt klart hjälp.

Känner igen det där. Barn speglar sina föräldrar eller agerar motsatt. Det verkar som att du har det lite kaosigt och jobbigt och då agerar hon ut det. Det som hjälpt mig är när jag läste Ditt kompetenta barn och Din kompetenta familj av Jesper Juul. Tog bara någon vecka efter att jag anammat hans sätt att vara mot barnet innan jag märkte förbättring. Finns att köpa i pocket för ca 40:- eller låna på bibliotek... Visa barnet respekt. Skriker du åt henne skriker hon åt dig. Och så testar de och testar och testar... Hon håller på att bli stor och själv tycker hon säkert att hon är större än vad du tycker. Kanske är dags att låta henne själv ta ansvar för att packa frukt och gympakläder och sådant. Det kan de växa mycket av...

Känner igen lite av det du skriver. Har själv en 6-åring som "bråkar" varje dag. När han blir arg så händer det att han slår mig också. Det är verkligen inte okej och jag håller fast hans händer och säger att det inte är okej.
Har inga bra råd eftersom vi är mitt uppe i det själva men jag har börjat läsa Trotsboken av Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Och den verkar vara bra. 

 

Vila och avlastning för dig som mamma vore bra. De dagar jag inte sovit kan jag känna igen mig i det du skriver. Nu är minstingen så stor så jag har inget att skylla på om jag sover för lite, helt mitt eget fel. MEN, jag märker en jätteskillnad, När jag är trött upplever jag barnen som mycket trotsigare och jobbigare.När jag är pigg är de en dröm att vara med, och det är samma barn :)

Så jag tror att du måste se hur du själv agerar. Se till att ni har gott om tid och inte behöver stressa etc. och när det blir stressigt se det roliga i att 6-åringen kanske maskar lite, kanske berättar ngt helt ointressant, stanna upp och lyssna och ta dig tid. Ta henne i knät och krama om henne och försök minnas hur gosig hon var som rultig 2-åring. Bara för att de får småsyskon ska de inte behöva sluta vara barn och få krav på sig, t.ex. du som är så stor tjej kan klara det själv etc. hjälp henne och skäm bort henne ibland också, iaf minst dagligen

Jag tror också som någon skrev ovan att du kanske skulle läsa Jesper Juul.

Bra tips på böcker ni skrivit i tråden. Jag ska genast börja läsa lite böcker.

Min sexåriga son är nog ännu värre än Ts. I fredags kade han tom under ett raseriutbrott i skolan boxat fröken i magen. Hade sagt att han skulle halshugga henne etc. Jag förstår verkligen ditt problem TS. Min son kallar mig och sambo jävla idiot dagligen och när han får utbrott vilket är dagligen kan han säga det säkert 50 gånger i rad. Jag känner inte att jag är en dålig mamma, men jag ser att min son behöver något. Han kan inte riktigt formulera vad och jag fattar inte helt. 

Tycker att det är starkt att TS tar upp detta, och känn dig inte som dålig förälder för att ditt barn beter sig såhär. Du verkar ha ett öppet sinne och jag tror att vi bara måste försöka fatta vad det är barnen behöver av oss som de inte får. Jag ska i allafall försöka lyssna och fråga mer aktivt och får se om jag kan hjälpa min son förstå vad hans ilska/ledsenhet/frustation beror av. Det är ju verkligen inte lätt att vara 6 år och förstå alla känslor man har och vilka behov man har. Han har tex nyligen börjat skolan och hamnat i en helt ny grupp med ny personal. Med mycket högre krav än förskolan. Det är stora förändringar som pågår för 6 åringar! Min son ska också få ytterligare ett syskon då jag är gravid. Jag kan säga att det är svårt även för en mamma på 40 år ibland att förstå sina känslor. :)

Jag tror lyssna är ett bra tips. Ett annat är att ta hjälp. BVC/böcker/ andra föräldrar och familjeliv kan ju vara en bra start. Sen tycker jag du ska tänka på att sexåringar snart blir sjuåringar och då är det andra saker som gäller.

Lycka till!!!         

Pratar ni om det du och dottern, vad har hon för svar på att hon slåss?

Många pratar om metoder/konsekvenser och hur man skall göra NÄR det händer men för sällan pratas det om VARFÖR barnet gör det, vad hans/hennes svar är på det hela? Har ofta fått bra svar från sonen när han gjort div "dumma saker" som tex knuffats...han har haft anledningar jag inte kunnat drömma om,men eftersom jag då vetat hur han tänkte/kände så kan jag också somm förälder agera utefter det och ofta kommer vi tillsammans på en lösning "hur kan man göra istället för slåss, vad tycker du?" osv.

Nu låter jag som ett äckelpretto, fast jag gör mååånga fel jag också och humöret är inte alltid på topp, min poäng var mest att "Ta reda på orsaken inte bara symptomet"

Förövrigt kan 6 åringar vara en riktig pest...iaf min egen just nu.