Hej alla.
Jag är en tjej på 28år som längtar efter mitt första barn och vill absolut ha planerat KS. Frågan är om man ska be om ks innan blir gravid eller efter?
Det känns inte som att jag vill gå min graviditet och oroa mig för att inte bli beviljad KS och bli slussad mellan en massa olika barnmorskor, verkar som en onödig stress för både mig och barnet.
Är det någon här som har bett om KS innan de blev gravida och blivit lovad det?
Om du inte är gravid nu varför tänker du då på en kejsarsnitt ?
Tror inte läkaren bara ger dig ett snitt det ska ligga något bakom det också.
Ring aourorakliniken om det finns där du bor, ofta spec. Bm på förlossningen. Där kan du diskutera din rädsla!!
Jag ska försöka få ett beviljat snitt innan jag ens blivit gravid. Vet flera som har fått det, det gäller att stå på sig bara. Du kanske måste gå på några aurora-samtal, men var bara bestämd hela tiden och säg att du vill ha kejsarsnitt, ingen kan tvinga dig att föda vaginalt!!
Åh vad skönt att höra att det finns fler som känner som mig.
Man kan alltså kontakta vården innan man blivit gravid för att diskutera planerat KS?
Jag hoppas att det kommer gå smidigt men mina tidigare erfarenheter av vården är att de är allt annat än smidiga.
Har du barn sen tidigare Sabbi?
När man är i v 28 får man gå på första samtalet om utredning av snitt. Tyvärr tar dom inte emot en innan dess i Stockholm i alla fall.
Känner precis likadant, tänker inte bli gravid och sen säger de att jag inte kommer få
snitt och är man redan då i vecka 28 får man inte ens göra abort, galet.
Är det inte bättre för både barnet och min egen hälsa att man slipper gå och oroa sig i nio månader när man redan är nog orolig som det är?
Förlåt om jag hoppar in och frågar men vad är det som gör att du är så rädd att föda vaginalt? :)
jag vet inte hur jag ska förklara så att man förstår men kan kort berätta att jag har lidit av panikångest ganska konstant i tio år och har överhuvudtaget ganska svår ångest som hålls i schack av mediciner och att jag planerar och förbereder saker noga och i detalj. bara tanken på att behöva föda fram barnet själv genom att ha ont och krysta gör mig svimfärdig och att de ska "gräva" runt därnere när man har ont är otänkbart. jag tycker bara vanliga gynkontroller är extremt obehagliga och får dödsångest av minsta lilla smärta. dessutom måste jag sluta äta mina mediciner cirka en vecka innan förlossning vilket gör det hela ännu värre.
självklart tycker jag även kejsarsnitt verkar otäckt och kommer säkert känna ångest över det med men det känns som något jag kan greppa och förbereda mig för.
jag har läst alla rapporter jag kommit över och är införstådd i fördelar och nackdelar både för mig och barnet men jag behöver en viss struktur för att inte bryta ihop helt.
jag förstår även att man kan planera sin vaginala förlossning men av vad jag har läst så slutar det sällan som man har tänkt sig, många som inte får epidural eller den smärtlindring de önskat, barn som fastnar, långa utdragna förlosssningar, akutsnitt, för snabb förlossning etc...
Okej. Ja panikångest är ingenting jag själv är bekant med men en god vän har berättat hur det är. Jag försöker sätta mig in i hur det måste vara att konstant gå med oro i kropp och själ men helt ärligt tror jag inte jag KAN förstå. Man ska absolut göra det man själv mår bäst av, det tror jag även barnet i magen mår bäst av under tiden man är gravid. Jag tror absolut man kan bestämma själv att man vill ha kejsarsnitt, en vän till mig bestämde sig väldigt tidigt i hennes graviditet att hon ville ha KS och pratade med sin barnmorska. Det gick bara fint och det var också för att hon ville ha struktur och "inga överraskningar". :) Lycka till, både med barngörandet och den framtida förlossningen när ni nu bestämmer er för att skapa barn! :)