Har blivit en klängig brud. Hjälp!

Min kille och jag har varit tillsammans i 2,5-3 år. Nu behöver jag råd, för allt är upp och ned. Jag behöver verkligen hjälp.

Det första 1,5 året var jättebra, sen kom en lite kris när vi gled ifrån varandra förra sommaren. Jag kan i efterhand inte riktigt förklara vad det handlade om, men han drog sig undan och var sur och jag blev ledsen och kände mig oälskad. Vi pratade ut och grät och kom fram till att vi tyckte mycket om varandra och att vi skulle jobba på att få det bättre. Efter det har jag varit orolig för att han ska tröttna på mig och jag har varit mycket ledsen och gråtit i omgångar. Han har slutat säga att han älskar mig och säger att han känner sig pressad när jag säger det till honom. Jag har därför slutat säga det till honom och resultatet är att vi inte sagt att vi älskar varandra på snart ett år.

Jag tycker att det är ett problem att vi ses så sällan. Vi träffas kanske en gång i veckan och då gr vi inget, vi ses vid 19-20, lagar mat, ser på tv till kanske 12--01, går och lägger sig och så åker den ena hem till sig vid 12 dagen efter om vi ses på helgen, annars åker vi till jobbet på morgonen.

Det känns inte som ett "riktigt" förhållande, det vi har. Det känns urvattnat och på något sätt barnsligt. Jag skulle vilja känna mig älskad och lita på att "det är vi". Jag kan se på mina kompisar som gifter sig, eller flyttar ihop och skaffar barn och se på deras lycka och inse att så kommer ingen någonsin känna för mig.

När jag blir pms-ig ca en gång i månaden, får jag panik. Ibland, typ en gång i kvartalet, halvåret har jag tagit upp det och gråtit en skvätt och sagt att vi måste prata för att jag är olycklig. Jag känner att jag måste bort från det här, eller helst, att han bara ska "skärpa" sig och tycka om mig. Varför är han så slapp och svår att nå? Han säger själv, när jag sitter och gråter, att han tycker om mig men att det blir tråkigt när jag tjatar på att jag vill ses. 

Jag förstår det, jag vet att jag tjatar. Men jag gör det ju för att vi inte ses om jag inte förslår datum. Jag måste sluta komma med pikar hela tiden, typ som att "vad kul det var idag, varför gör vi inte det här oftare!" vilket han ser som kritik och då är det inte kul och då vill han inte ses. Det håller jag med om, jag inser att jag har blivit en jobbig klängig brud. Problemet är att jag också tror att om man tycker om någon så vill man vara med den personen och det visar han inte alls, och jag känner det inte heller.

När vi pratade förra sommaren, kom vi fram till att vi skulle hitta på roligare saker tillsammans och inte bara slöa framför tvn. Jag försöker, jag försöker att hitta på saker, men han vill helst inte. Han säger att vi kan väl bara vara, vi behöver inte jämt hålla på och göra massa grejer. Problemet är att jag blir stissig av att bara sitta med honom. Han är tyst och säger inte så mycket, det känns som att han sitter av tiden med mig. Jag känner ett krav på mig att vara glad och trevlig och jag orkar bara inte vara den som driver det här satans förhållandet längre.

Jag kan se att jag tar över och råddar alldeles för mycket, lägger press på mig själv. Men han kliver inte in och blir mer aktiv. Jag vet inte varför jag klamrar mig fast vid det här som inte är så bra. Jag står inte ut med tanken på att han skulle lämna mig. Jag vet inte varför det skrämmer men kanske ser jag det som ett betyg på mig. Typ som att "Den här killen tycker inte att jag är bra nog för honom". Dessutom är jag inte attraktiv och tror att det kommer att bli svårt för mig att hitta någon annan. Och han är ju bra när han anstränger sig. När han ser mig så blir jag glad och tycker om honom. Men jag ser också att han får uppbåda energi för att anstränga sig, det kommer inte naturligt.

Jag läser ju det jag skriver och inser att han nog inte är kär längre. Hur får jag mod till att göra något åt saken. Jag önskar mig mest råd för att göra vårt förhållande bra igen. Men i andra hand, hur gör jag för att lämna förhållandet utan att gå sönder i tusen bitar för evigt?