Berätta i vårt reportage - Hur blev första tiden hemma efter förlossningen?

Första barnet, lugn och ro. September med sensommar och långsamma promenader, ligga i sängen hela dagen och lukta bebis. Sena nätter, funderingar om varför h*n inte ville sova i sin egen säng? Slutade med att alla sov ihop. Nattprogram på tv:n, somna i soffan kl 05... Andra barnet: hem direkt,saknar storasyskonet. Myser hemma tre dagar, sedan får liten svårt att andas. Ambulans till sjukhuset, rs-viruset fyra dagar gammal!!!! Kamp för att få vara kvar inlagd, andningstopp, sömnlöshet... Tre veckor på en isolerad avdelning i ovisshet, sedan äntligen hem...

När vi kom hem från BB har min mamma redan köpt massor med babygrejer till min dotter, allt ifrån babyblöjor till skötbord, och sängkläder etc. Jag var oerhört tacksam för min mamma har ställt upp en hel del under den första jobbiga tiden. Min kropp var fortfarande svullen efter förlossningen, jag hade värk i hela kroppen, amningen kom inte direkt igång så mina bröstvårtor var ömma, såriga och röda på grund av mitt barns ständiga sugande. Min man fick stanna hemma  i10 dagar för att hjälpa till med det nyfödda. Dagarna var fullspäckat med måste "göralista". Amma, byta bjöja, vagga och amma, laga mat, sova och amma, byta blöjor och mat osv. Från morgonen till kvällen gick jag omkring i bara morgonrock och otvättat hår som luktade illa. Mitt barn skrev efter mig, skrev på grund av hunger och tröst. sov knappt den första veckan. som tur var klarade mitt barn undan kolik så hon sov och åt bra och gick upp i vikt. 5 dagar senare fick min man ett telefonsamtal från sin arbetsgivare att han har fått sparken för att han tog ut 10 dagars pappaledighet. Ledigheten kom de redan överens om 2 månader innan jag skulle födda. Men han fick sparken från sitt uppdrag i alla fall. Det var statliga verksamheten" Trafikverket" vad det handlade om att ha rätt till pappaledighet verkade inte funnits i deras verksamhet. Jag blev förbannad, arg och orolig över framtiden. På grund av detta plötsliga beskedet berörde mig så mycket att det påverkade negativt mitt spädbarn. Hon spydde kraftigt, sov dåligt och mådde inte alls bra. Som mor oroade jag mitt barns tillstånd så jag själv verken åt eller drack. Min man kunde inte göra något han var maktlös mot sin arbetsgivare. Första tiden hemma var både glädje och sorg.   

Vi låg kvar på spec-bb två extranätter när första dottern föddes eftersom lillan var slö och hade svårt att suga ordentligt. Trots detta skrek hon mycket redan då, hon ville hållas nära och trivdes absolut inte när man försökte lägga ifrån sig henne. När vi kom hem var det i början helt overkligt. Vi hade ingen släkt eller familj i vår närhet utan fick klara oss helt själva, vi hade heller inga vänner som hade barn i närheten. Så där satt man i lägenheten och allt var som förut, men ändå var ingenting som förut. Plötsligt var jag tvungen att kombinera mitt liv med bebisen som dittills bara hade varit i sjukhusmiljö, med min egen vardag hemma.

Allt var såklart nytt, men redan från dag 1 utvecklades en oro i samma veva som den ohyggliga beskyddarinstinkten började ge sig till känna och den där obeskrivliga kärleken som man bara kan ha till sitt barn. Hon skrek mycket, var så otroligt mager, liten och ville inte äta tillräckligt utan gick upp alldeles för dåligt i vikt. Efter ett par veckor av långsam viktuppgång fick jag äntligen rådet från bvc att amma från båda brösten vid varje amningstillfälle, försöka hålla henne vaken och göra allt för att få henne att fortsätta amma och inte avbryta och slumra till. Jag var ingen sån som hade läst tusen böcker om amning, graviditet och spädbarn innan jag fick henne. Jag trodde allt skulle lösa sig, men gudarna ska veta att det inte var lätt när vi nyblivna föräldrar satt där i lägenheten helt själva och visste varken ut eller in. Jag började gå på den där föräldrakursen. Men det gick inte alls eftersom lillan bara skrek som en galning hela tiden medan vi var där. Var varken nöjd vid bröstet eller i famnen och vägrade helt enkelt att somna trots att jag fattade att hon var trött. Jag mådde dåligt av att se alla andra nöjda bebisar och jag kunde inte höra vad som sas ändå så jag gav upp efter ett par gånger. Ännu mer ensamhet. Oron växte och jag blev övertygad om att något var fel på min älskade lilla flicka.

Redan från dag 1 hade hon totalvägrat vagn, så den sålde vi igen (helt onödigt köp). Hon totalvägrade spjälsäng så den blev istället tvättkorg och istället sydde jag i ordning liten bädd åt henne som vi hade i vår egen säng. Eftersom hon vägrade vagn och bara ville bli buren dygnet runt sydde jag även en bärsjal som hon fick bo i nästan hela tiden medan hon inte ammade. Men hon skrek ändå massor. Jag kände mig ensam och försökte ha ett aktivt liv där jag gick ut och träffade vänner som tidigare, men vi kunde inte ens gå på affären utan att hon reagerade fruktansvärt negativt och bara skrek. Hon hade kolik i ett helt halvår. Vi vet fortfarande inte vad som var fel men jag misstänker att hon hade ovanligt lätt för att bli överstimulerad. När amningen väl kom igång växte som hon skulle osv, men hon skrek många gånger otröstligt oavsett vad man gjorde.

Med andra dottern var jag beredd på samma kaos, men hon visade sig inte alls vara lika känslig och hon fick heller aldrig kolik. Eftersom vi redan hade ett barn var vardagslunken ett måste. Det blev aldrig samma speciella känsla som när vi var förstagångsföräldrar. Nu visste man hur saker och ting fungerade. Dessutom var jag mer eller mindre en expert på allt som hörde spädbarnstiden till eftersom allt jag gjort de senaste åren hade varit att läsa, läsa, läsa och läsa om allt från amning till kolik till blöjbyten och sömn.

Det rullade på rätt bra. Minns att jag var förvånad över att jag fick gå upp innan lillan vaknade på morgnarna fast klockan var nio. (gick snart över Var oerhört överbeskyddande och blev nästan lite kallsvettig när släkt och bekanta kom och ville hålla i bebisen och jag kunde börja störtböla över hur fiiiin hon var Samtidigt tyckte jag att det var jobbigt också och var inte alls beredd på att känna mig så låst som jag gjorde. Första barnvagnspromenaderna var lite oroligt, för mig alltså. "tänk om hon skriker" "var kan jag amma?" osv. Att dra barnvagnen på gropiga grusvägar var lite läskigt då jag tyckte att dottern bara låg och skumpade men hon sov bara ännu djupare. Första gångerna med att byta kläder var jag sååå försiktig, hon var ju så pluttig. Men man vänjer sig.

När dottern var 4-5 månader gammal var första gången en annan mamma vågade erkänna att hon tyckte att de tre första månaderna var rätt jobbiga. Dålig sömn, amning dygnet runt, att dra det största lasset själv som hemmaförälder, barn som var övertrötta och inte ville sova men skrek av trötthet, barn som hade ont i magen osv. DET hade varit skönt att ha hört innan. Inte för att man kan göra något åt det direkt men att ständigt bombarderas av " åh så mysigt med bebis" "de sover ju bara" när man själv inte alltid tyckte att det var så mysigt och man höll på att gå sönder av trötthet av att amma varannan timme dygnet runt gjorde ju bara att jag fick dåligt samvete för NÄR skulle det där riktigt mysiga starta då?

Ja, jag har haft det mysigt också, tro inget annat men nu när jag själv kan erkänna inför andra mammor hur jag upplevde första tiden så är det ofta som att öppna en fördämning och i de flesta fall börjar andra mammor (och pappor) våga säga liknande saker....ja, förutom här på FL då

Ja just det, måste tillägga. Den första tiden hade vi inga kläder på vår lilla alls. Hon var så liten att alla kläderna var alldeles för stora ändå, vi hade henne invirad i filt och hade henne dessutom väldigt mycket hud mot hud istället. Så småningom började vi med pyjamas/sparkdräkt som hon då hade på sig dag som natt, vi hade inga särskilda dagkläder förrän långt senare. Hon hatade att bli avklädd/påklädd och skrek som en stucken gris då. Precis som när man bytte blöja, eller när hon senare fick det första badet, vilket inte heller var poppis (vi fick höra på bvc att de inte skulle bada direkt, vilket också verkar vara väldigt olika men vi väntade några veckor iaf med första badet).

Tack för era berättelser, det är givande att läsa!

Skriv gärna fler!

Vi fick ingen bra start. Amningen ville inte komma igång och han störtdök i vikt. Efter två dygn hemma fick vi bli inlagda en natt på special-bb och stödmata med ersättning eftersom han gått ner 12 % i vikt.

När han var en vecka gammal hade han fortfarande inte bajsat sedan vi lämnade bb. Samma morgon som vi får tid på barnkliniken för sonens förstoppning fick min man vinterkräksjukan. Under tiden som jag och sonen befinner sig på sjukhuset och väntar på att lavemanget ska göra susen får jag plötsligt hög feber och bröstinflammation. Jag blir fort tvärdålig och inlagd på special-bb igen med 40 graders feber och skyhöga infektionsvärden. Som grädde på moset lyckas de inte sätta någon infart, varken i fötter eller armar, utan de får operera in en central venkateter för att jag över huvud taget ska kunna få i mig medicin. Jag försökte pumpa ut mjölk under tiden men som mest kom det 10 ml blodblandad sörja. Det var ingen som då ifrågasatte mitt beslut att sluta amma.

Men efter några dagar började penicillinet verka, sonen kom igång med bajsandet och maken piggnade till. Då började vi kunna leva igen och det blev roligt att vara mamma.

Min son kom lite tidigt till världen, i vecka 35 kom gick vattnet och värkarna drog igång några timmar senare. Men pga att han satt i säte fick dem plocka ut han med kejsarsnitt. Bara det var omtumlande och helt oväntat.

Vi fick ligga på BB i 5 dagar i samvård med neo. Han var väldigt liten och trött så han orkade inte amma så jag fick pumpa ut mjölk som han matades med kopp, han fick även ersättning upptill för jag fick inte ut så mycket mjölk.

Vi kom hem en fredag i maj, det kändes som jag hade varit hemifrån i evigheter. Bara på dessa få dagar hade det fullkomligt exploderat i naturen, allt var så grönt och lummigt.

Svärmor var hemma hos oss och städade när jag kom hem, det var fullkomlig kaos, hon hade flyttat runt på massor av saker och ingenting var sig likt. Ändå hade jag och min sambo bestämt långt innan att vi skulle vara helt själva dem första dagarna för att lära känna vår bebis. Så en gnutta besvikelse kände jag där, jag var så ofantligt trött och ville bara sova men samtidigt kunde jag inte slappna av.

Sömnbristen var HEMSK dem första veckorna, jag trodde allvarligt att jag skulle bli knäpp på riktigt. Min lille kille skulle väckas för mat var tredje timme dygnet runt pga att han var så liten. Så varje runda börjades med att pumpa ut mjölk från båda brösten i en 30 min totalt. Sen skulle den lille ammas i 10 min, sedan matas med kopp och det tog ca 20 min att få i han 30 ml, jättesvårt med denna koppen. Detta var efter instruktionen från BB och amningsmottagningen.

Sen skuille han rapas, byta blöja vid behov. Allt som allt tog det ca 1,5 timme sen var det dags om en 1,5 timme till med en ny runda, jag trodde jag skulle dö, speciellt på natten. Vid ett par tillfällen hände det att jag somnade till när jag matade honom, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna, det var skrämmande.

Min sambo kunde inte heller avlasta mig, han var enbart hemma 3 pappadagar med oss och det var jag också så ledsen över.  Jag grät väldigt mycket dem första veckorna och tyckte allt var hemsk, tror sömnbristen var en stor bov i det hela. Jag ångrar nu i efterhand att jag inte ställde mer krav på min sambo, han hade åtminstonde kunnat ta ett pass på natten och ändå kunnat jobba på dagen.  Då hade jag fått lite mer sammanhängande sömn.

När vår lille var två veckor blev han förkyld, det vart tre vändor till akuten den veckan för han åt knappt och gick jättedåligt upp i vikt. Sista gången vi var där önskade jag av hela mitt hjärta att han skulle bli inlagd så jag kunde åka hem och vila upp mig,  jag var så fruktansvärt hemskt trött.

Han blev inlagd, men även jag då dem inte lägger in så små barn själva. Jag satt på den hårda sängen i sjukhusrummet och bara grät när ingen såg, jag var helt slut både psykiskt och fysiskt. Och som jag sa innan, jag skulle ställt mer krav på min sambo ingen orkar detta helt själv och samtidigt fungera i vardagen.

Jag ångrade tom att jag fick barn så hemskt var det, hade jag kunnat lämna tillbaka han till BB hade jag gjort det. Så dåligt mådde jag då, det var verkligen ingen rosenskimrande dröm för mig
. 
Men nu 5 månader senare skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara utan min älskade unge. Jag tar fortfarande största ansvaret för honom dygnet runt men nu funkar det, jag lever igen :)
 

Förlossningen gick jättebra, om man nu kan säga det :)
Det tog 12 timmar från den första värken tills han kom ut. Jag fick epidural och det var underbart.
Ville så gärna amma, men Nicky hade svårt från början att få ett bra grepp så vi kämpade på, jag låg kvar på BB i tre dagar för jag ville så gärna att amningen skulle funka. Provade då att använda en amningsnapp och då gick det lättare. Vi åkte hem och det gick bra några dagar, sen så började jag må dåligt, riktigt dåligt. Jag fick frossa och jag hade illamående så jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Jag kunde inte ta i Nicky och jag började undra vad som hänt, att amma var jätte jobbigt och jag bara grät och grät hela tiden och jag förstod inget, hade jag blivit drabbad av en förlossningsdepression?! Jag visste varken ut eller in. Jag åkte upp till akuten och berätta att det var något som inte stämde, jag hade svåra blödningar och jag misstänkte att jag hade fått en infektion av att det stod kvar rester i livmodern. Jag blev hemskickad med cytotec och vätskedrivande för att få ut resterna. Det blev lite bättre några dagar. Men jag kunde inte amma längre, jag kunde inte för jag mådde så dåligt och jag kunde inte riktigt ta mig till Nicky, så jag fick börja med ersättning mitt i natten för jag hade sån svår frossa att jag höll på att dö kändes som. Tur att han tog flaskan direkt.
När Nicky var lite mer än en vecka fick han hög feber och vi fick åka till akuten med honom och vi blev inlagda direkt. Nu var det inget så vi fick åka hem dagen efter. Dagen efter att vi kom hem så fick jag åka akut upp igen för att jag kunde knappt stå på benen. Jag blev akut opererad och fick sova en natt på sjukhuset.
Jag fick nu en depression och mådde dåligt av det.
Och inte nog med detta så fick Nicky öroninflammation och spräckt trumhinna, så liten och så synd om honom, vi var på akuten 3 gånger, han fick 3 kurer penicillin och de tömde örat på honom två gånger, stackarn.
Min depression höll i sig och jag stängde in mig hemma, ville inte svara i telefon eller träffa någon. Allt gick på automatik. Bara grät och grät.
Nu är Nicky 3 månader och nu mår jag bra igen, jag är inte deprimerad längre och mina mammakänslor är tillbaka. Fruktansvärt att må så.
Det som är svårt är att jag inte kunde amma längre. Tur att det finns ersättning.
Nu är livet bra igen, med två underbara barn :)