Bitter och ältar - långt

Min svägerska blev lämnad för ca fem år sen. Barnen var då 5 resp 1 år. Han träffade snabbt en ny som han sedan gifte sig med.

Detta kan min svägerska inte acceptera och gå vidare med sitt eget liv. Hon har det tufft att går runt ekonomiskt och de är inte eniga i vare sig barnuppfostran eller det praktiska kring barnen som kläder, prylar osv. De har barnen veckovis men om det behöver ändras något sker det alltid på pappans villkor. Till sin hjälp finns som tur är hennes mamma som ställer upp för att få vardagen att gå runt med allt ifrån matlagning, tvätt, passa barnen osv.

Hon sköter sitt jobb jättebra men det är på hemmafronten som det rasar.Hon har ingen struktur på vardagen, glömmer handla, får inget ur händerna, Hon trivs inte i lägenheten för det är lite att fixa med som är lätt avhjälpt med lite spackel och färg vilket vi gärna hjälper henne med. Men hon blir liksom aldrig nöjd, det finns hela tiden något nytt att klaga på. Hon går hela tiden och ältar vad som händer när barnen är hos sin pappa, vad pappan gör i sitt nya liv osv. Avundsjuk, helt enkelt. Hon kan dessutom tala illa om pappan inför sina barn, något vi har sagt att hon måste sluta med men det förstår hon inte varför. Hon kan även säga saker som "om ni nu har det så bra hos pappa är det väl lika bra att ni bor där jämt".

Hon mår inte bra psykiskt utan har träffat en psykolog några gånger men det tycker hon inte gav något så hon "behövde inte det där". Hon äter någon sorts antidepressiva tabletter utskivna (men de verkar inte hjälpa). Det verkar inte heller finnas någon uppföljning på det.

Vi vet inte vad vi ska göra för att hjälpa henne komma i balans i sitt liv. Vi är oroliga för henne och såklart hur det ska gå med barnen om hon inte får någon rätsida på sitt liv. Hon är inte mottaglig för att prata med någon professionell utan vill bara ha medhåll från dem hon pratar med. Hon har ingen riktigt nära vän utan tillbringar mycket med sin mamma, både när hon har barnen och när hon är själv. Detta blir förstås påfrestande för mamman även hon älskar sina barnbarn och dotter gärna ställer upp. Men det är inte på en rimlig nivå.

Igår kväll eskalerade det hela till ett bråk med familjen där hon var direkt oförskämd så hon har nu sagt att hon tänker tar timeout från sin familj, fira jul själv osv.

Hur ska vi komma vidare? VI vill ju hjälpa henne men samtidigt tycker vi att hon måste börja ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlande och ta tag i sitt liv.