Att alltid känna sig utanför

Jag flyttade ihop med min man väldigt snabbt även jag, han hade två barn i nästan samma ålder som din sambo.
Jag har från början engagerat mig i barnen, i början var det jobbigt. Dom ropade bara på pappa och allt sånt.
Men det är självklart, deras pappa var deras familj, jag var en ny person som inte dom hade någon sammankoppling till.

Men jag spenderade mycket tid, hittade på egna saker med barnen och försökte så gott jag kunde.
Vi fick gemensamma barn och det förde oss ännu närmare.
Idag ser barnen mig inte som en mamma kanske, men dom säger att jag är deras familj och deras förälder. Dom ropar lika gärna på mig som sin pappa på nätterna när det är mardrömmar eller om dom är sjuka.
Är dom sjuka så är det mest jag som duger.

Mitt tips är att fortsätta kämpa, visa barnen att du alltid finns där för dom, men låt det ta sin tid så dom inte tycker du tränger dig på för mycket.

Min sits är liknande då vi flyttade ihop ganska snabbt (de flyttade till mig) men hans barn är större, snart tonåring och tonåring.

Vi har hela tiden haft en ömsesidig respekt, men inte kommit varandra nära direkt. Jag har valt att inte inkludera mig i familjelivet då jag inte trivs med det. Fast jag trivs inte utanför heller så varannan vecka är till viss del en inombords konflikt.

Jag tror att det hade varit MYCKET enklare om jag haft barn eller vi haft gemensamma. Då hade jag dels haft förståelse för föräldraskapet, gjort »barnsaker«, och troligen hade barnens syskonskap fört oss närmare varandra. Jag märker bara hur mycket den lilla hunden (som är min) gör tillvaron enklare, där har vi en gemensam beröringspunkt och något vi alla älskar.

Å ANDRA sidan tror jag man ska vara mycket försiktig med att skaffa barn med någon där man dels fortfarande är nyförälskad och »blind« dels har problem med hela situationen. Se bara på vissa här på denna sida som hamnat i en rävsax med bonusbarn de avskyr, en man som verkar bete sig sådääär, men gemensamma barn som försvårar att lämna relationen.

Här kommer några råd från som har levt ihop med en man som har barn sedan tidigare i snart 20 år. Dvs jag har passserat alla stadier och sitter med facit i hand
Först, släpp det med bonusmamma, som du skriver har de två föräldrar idag, se dig mer som en ny vuxen i deras tillvaro. Det gör din roll mycket enklare.

Ni blir inte en familj bara för att ni flyttar ihop, du kan inte vara en extraförälder bara för att du lever ihop med barnens pappa.

Låt din och barnens relation växa fram utifrån er, dvs i en takt som känns bra för barnen och en takt som känns bra för dig. Försök att hitta saker som blir ditt och barnens, du kanske älskar tecknade filmer, eller är en hejare på att sy dockkläder, eller duktig på lego, någonting, behöver inte vara märkvärdigt. För sambons barn var jag busiga NN, som kunde göra knäppa saker och så (de älskade det upp i tonåren, min egen, vårt gemensamma barn, tonåring tycker jag bara är pinsam )

Undvik uppfostringsbiten, självklart så skall du ha dina gränser, säga ifrån om barnen är otrevliga mot dig, eller blir allmänt kaxiga.
Hitta på egna saker den veckan barnen är hos er, träna, träffa väninnor etc.
Fall inte i fällan hushållerska/barnflicka/kokerska/tvätterska etc. Barnens pappa skall ta det fulla föräldraransvaret, du kan givetvis stötta honom i det.

Du, jag är itne heller så mycket för att leka, spela spel och sådant. Tycker det är supertrist, även om jag har ett eget barn. Det finns så mycket mer man kan göra med barnen.

Sambon och jag tog ofta långa promenader i skogen med barnen (de var i sig äldre), men vår lilla knatte hängde med sedan tidiga år.

Vänta med att skaffa barn tills rollerna är klara och det känns bra.

Och man får vilja sälja barnen gratis ibland, jag lovar

Nej det låter inte helknasigt tycker jag.

Jag tycker däremot att det ÄR helknasigt såhär i efterhand, har två barn med min sambo och jag ville verkligen ha barn med honom.

..som i VILLE.

Nu är jag stundtals oerhört bitter att jag inte valde en pappa som inte hade barn sedan innan, jag kan helt ärligt säga att jag har hatat delar av mitt liv tillsammans med sambon. Om vi säger att förhållandet är ett pussel och alla bitar ligger på plats utom en som inte ens är skuren rätt och dessutom har ett helt annat mönster även om den påminner pyttepytelite om en annan bit och om man bankar riktigt hårt så sätter de två sig i varandra och sedan aldrig går att rucka, medan de andra bitarna hur lätt som helst går att få bort ifall man skulle vilja...
Så känns det.
Varken jag eller våra gemensamma barn är någon av de nämnda pusselbitarna, vi är de som lätt sattes på plats men lika lätt kan tas bort.

Jag har lärt mig att leva med det mesta och har hittat ett system och ett sätt som får det att rulla även vv men självklart hade jag valt bort det om jag kunde.
Nu väger dock min familj tyngre så någon separation blir de inte tal om, inte på mitt initiativ iallafall men J A G Å N G R A R M I G helt ärligt.

Men jag ville ha barn med honom, vi hade känt varandra i flera år, jag kände barnet men barnet blev större och papparollen förändrades och allt blev skit för att sedan bli överlevnadsbart, hade dock inte våra barn funnits hade jag kastat ut dem båda två helt ärligt.

Så nej, jag tycker inte det låter helknasigt att du vill ha barn med honom, jag ansåg mig vara helt medveten om div problem som kunde uppstå och jag var inte nyförälskad på något sätt.

Jag var bara som vem som helst som gick rakt på en mina samtidigt som jag gick och visslade på något sätt.

Alla gör som de vill, det kan bli bra, det kan bli ett helvete, det kan bli okej men helt ärligt tror jag du alltid kommer känna dig utanför eftersom du helt krasst faktiskt är det om man ska vara helt ärlig.
Att du sedan kan smälta in i deras familj, visst, sånt händer men du kommer med största sannolikhet inte dela familljegrav om du förstår vad jag menar.
Du är inte en naturlig del och kommer alltid vara en +1 människa typ "ja det är vi i familjen som ska dit. Ja, och Lisa då också såklart" En självklar del fast ett tillägg.

Om du har tur.

Jag ville bara dela med mig, som jag skrev, det kan gå bra, det finns ju mängder med bevis på det på FL och så finns det jag och den lilla skaran som bara önskar att vi kunde vrida tillbaka tiden och göra allt vad "bonus"liv innebär. 

...ogjort

Här finns en till...som känner sig utanför, speciellt då den ena är här varannan vecka och den andra vissa helger och lov men jag har lärt mig att vara hantera min ensamhet då hans barn är här...

Jag kommer aldrig lägga mig i hans och biomammors barns uppfostran.
Jag kommer aldrig vara den som vårdar dom när de är sjuka, hjälpa med läxor osv.

Jag är och kommer bara vara den gifta kvinnan som älskar sin man!

Jag hade mina funderingar om hur det skulle bli när vi flyttade ihop
och tänk att ingenting av det jag trodde hände.

Den yngsta dottern flyttade till oss på heltid, jag som trodde det skulle bli skitjobbigt med alla barn tillsammans tycker nu att det fungerar alldeles utmärkt.

Jag bestämde mig helt enkelt för hur jag ville ha det och så arbetade jag efter det, även om jag ibland känner mig som värsta städ,- och uppfostringspolisen :)

Hitta på en plan!
Jag tror att du för att överleva måste engagera dig lite i barnen, det blir en ohållbar situation annars.

Du har säkert något roligt att plocka fram, som bara du och barnen kan göra tillsammans.
Allt blir så mycket enklare om man kommer närmare.

Och ett sista råd...
Skaffa inga barn förrän du känner dig som en del av familjen.
Ett nytt barn sätter inte dig i centrum innan du själv har gjort det!

Styrkekramar

Tack så jättemycket för alla tips och råd. Jag tror det kommer ordna sig bara jag pratar med min sambo.