Relationen över? Vi har ju så litet barn.... (Lååångt)
Hej allesammans!
Är helt ny här, har haft konto ett tag men inte skivit något! Hur som helst så......
Min sambo och jag har en jättefin liten son på tio månader. Vi har haft stora problem innan vi fick barn, men som jag trodde var över och genomarbetat. Nu börjar marken att rasa igen under mina fötter. Är så himla besviken på allting, samtidigt som jag är arg på mig själv för att jag haft förväntningar som jag inte skulle ha haft.
Tre månader innan jag blev gravid upptäckte jag att pengar fattades. Min sambo hade spelat bort pengar, ca 15000 kr. Jag blev tokigt. Ställde ultimatum om att han fick söka hjälp eller jag lämnade honom. Vi samtalade med förening för spelberoende. Det blev tyvärr inga fler möten...... Jag tog över ekonomin på så vis att hela hans lön fick gå in på mitt konto och jag typ "tilldelade" han pengar när han behövde resten sparades undan. INTE kul men jag vågade inte annat med tanke på boende, bil osv. Jag var arg över detta såklart, men dom känslorna övertogs sedan av lyckan att jag blivit gravid. Nu kretsade allt kring pyret i magen istället.
På senare tid har jag börjat bli så förbaskat arg på honom. På ett sätt som inte är bra för någon, allra minst våran lilla. Min sambo tog ett stort ansvar för hemmet när han föddes men nu delar vi lika kan man säga med hushållsarbetet. Vad som stör mig något fruktansvärt är att han tycker det är helt okej att slå ned rumpan på golvet och gulla med vårat barn medans jag springer som en skållad råtta i köket och fixar mat åt både oss och sonen + att han ibland ropar att jag ska komma och hämta nya blöjor eller liknande. När vi väl slår oss ned till bords är det jag som matar (som vanligt). Jodå, nog har jag tagit upp detta vääääldigt många gånger, har även provat att låta han sköta maten men då blev det inget alls till lillen och jag fick snabbt fixa nåt istället. Irritationen är inte direkt över att det är jag som sköter detta, utan att han bara undrar vad VI ska äta. Hans barn då? Han undrar aldrig, verkar inte bekomma honom på något vis.
Andra hemska irritations moment är att han tex VÄGRAR att intressera sig för barns utveckling osv. Vi har tex flera böcker hemma som är enkla att bläddra i och inte särskilt "tunga". Han följer gärna med till BVC dock. Jag har aldrig fattat varför detta är så viktigt, att se på när ens barn vägs och mäts men inte bry sig ett skvatt om vad han äter? Har så många gånger försökt förklara och berätta men neeeeej, ingenting går in!
Sexlivet då......finns inte alls. Jag menar verkligen inte alls. Vi är som två stycken inneboende. När jag blir arg VILL jag göra min sambo ledsen. Det känns som om vi hamnat i en ond cirkel. Bara tanken på sex med någon som han får mig att rysa (ush det låter hemskt....) Jag är trött - han tror jag är irriterad på honom (fast jag säger att jag inte är det) - han blir sur - jag blir ännu argare - han tiger - jag blir skogstokig.
Är så förbannat besviken på att han inte intresserar sig för vårat barn annat än att sitta på golvet och rabla massa konstiga påhittade ramsor. Om jag lämnar över ansvar för att jag inte orkar längre, tex våran sons sömn som till och från varit dålig, blir han nästan arg. Går sedan resligt omkring och tittar nedlåtande på en som att "jorå, du orkade inte...." Det han gör är SÅ stort, det jag gör så himla litet!
Går det att hitta tillbaka när man bara känner sig arg och bortglömd? Finns det någon här som gjort det och hur gjorde ni då? Har funderat på familjerådgivning men det tar emot. För vårat barns skull skulle jag vilja försöka...... Det har såklart hänt en massa annat som gjort att det gått så här långt men tråden blir milslång....!