Nyfiken på hur det går till.

Vår adoptionshistoria väljer jag av hänsyn till mit barn att berätta endast till de som vi känner eller som jag av någon annan anlednig känner att denna person skulle ha stor glädje av att höra den tex. för att denne person är på väg att adoptera från samma land. Vill du läsa adoptionshistorier så kan jag rekomendera böckerna Längtansbarnen och Banden som gör oss till familj.

Det finns rekomendationer här i Sverige ang. BMI som många utredare användersig av. Om man ör kraftigt överviktig brukar det också krävas ett specialistläkar intyg på att man är frisk för övrigt.

Samma här, vi är också restriktiva att berätta personliga detaljer om vår familj.

Men sök mer info på www.mia.eu  och ta dig tid att kolla igenom gamla och nya trådar här på adoptionsforumet på FL så kommer du få du massor av personliga historier, problematik, glädjerop, bekymmer, orosmoln, info och åsikter.

Kort kan jag säga att man börjar med en obligatorisk föräldrautbildning med inriktning på adoption, för att sedan söka en medgivandeutredning som socialtjänsten (= familjerätten) i ens hemkommun startar. Processen att adoptera är ofta lång, kämpig, byråkratisk, kostsam och väldigt utlämnande. Man är sårbar och i starkt maktunderläge mot socialtjänstens utredare men det är bara att stå ut, le glatt och låta dom dissikera, journalföra och ifrågasätta varenda detalj i ens privatliv från den dag man föddes och fram till idag..... Men såklart är det värt allt kämpande i slutändan.

I Sverige krävs det läkarintyg att man är frisk i allmänhet. Men alla länder har sina olika specifika krav, vissa har bestämda BMI-krav med mera och för vissa räcker det tex med att man är bevisat frisk och därigenom rörlig och pigg i allmänhet.

USA och Sverige är olika.