Farmor kan inte säga nej.

Det är väl helt okej att hon har andra regler, men jag tycker det låter som ni ska låta henne ha den minsta själv då och då för att de oxå ska få en relation.

Oj. Hon måste ju ta lite ansvar för sig själv. Jag tänker framför allt på det hon säger: När farfarn ibland  kommer hit för att hjälpa oss med huset säger hon att hon inte kan följa eftersom treåringen inte låter henne åka hem. Vadå "låter"? Det är ju i själva verket så att hon inte kan ta konflikten eller inte står ut med att sonsonen blir ledsen och därför väljer att stanna hemma. Det handlar inte om treåringen och det är förbannat fult att skylla på honom. Man har alltid ansvar för sina egna känslor och sitt eget agerande.

Ja, det är kanske ok att hon har andra regler så långe det handlar om småsaker. Men det som är det största problemet är att hon inte kan säga ifrån. 

Och mycket sant är att hon inte kan ta konflikten  och att hon inte står ut när han blir ledsen. Hon vet om detta men förstår inte att hon kan ändra på det. Jag vill hjälpa henne för vår familjs skull och för hennes, men jag vet inte hur. Det är som att ord inte går in. Kanske jag kan på ett konkret sätt hjälpa henne? 

Nu skriver jag för att kunna sortera tankarna, släppa och gå vidare.
 
Idag var farmorn här för att leka med vår store son. Jag ser ju gärna att hon leker med båda barnen så jag bar upp den lille på lekrummet så att han också kunde vara med. Han blev snabbt nedburen då farmorn skulle gå på toaletten. Jag hörde hur vår store son sa att lillebror inte fick vara med och farmorn gick honom till mötes.
 
När vi sedan skulle äta middag ihop upprepade farmorn flera gånger till vår äldste son: "Ska du fråga mamma nu då, det som vi pratade om?" Han besvarade inte henne men hon gav sig inte tills han tillslut sa "nej", han ville inte fråga. Jag fattade till en början inte var det var. Men när hon skulle åka hem och den äldste blev ledsen så säger hon: "Ja, du skulle ha frågat mamma så slipper du grina". Då förstod jag. Hon ville att han skulle följa med henne hem och sova hos henne. Jag förklarade att hon inte kan lägga det på honom, en treåring, hon måste kunna fråga själv och dessutom gjorde jag klart för henne att hon måste fråga mig eller min man först innan hon ger några förhoppningar till sonen. "Okej", sa hon och på en minut hade hon kläderna på och var på väg hem. Äldsta sonen blev jätteledsen men det gick över fort. Han ville ju jättegärna följa henne men han ville bara inte fråga. Jag var inte ovänlig när jag tillrättavisade henne, bara lite kort. Jag blev ju lite upprörd. 

Det tar en massa energi när det blir sådana här saker med vår farmor och när jag skriver kan jag lättare lämna det. Jag vet att det inte är några jätteproblem, men jag har förmågan att låta sådana här händelser ta över mig. Jag tar gärna emot kommentarer och funderingar på detta. 

Jag är en sån som tycker att far- och morföräldrar ska få ha sina egna regler med barnbarnen så länge barnen inte far illa och att det är fullkomligt gränslöst. Så i det här fallet hade nog t.o.m jag blivit riktigt förbannad eftersom hennes sätt faktiskt är negativt för barnen, framförallt för den lille. Hon gör ju skillnad på barnen. Jag hade nog bett min man ta ett snack med henne och hade det inte hjälp då hade jag sagt ifrån också.

Ja hon gör skillnad på barnen. Jag har slagit ifrån mig det och tänkt att det måste vara skillnad eftersom de inte är i samma ålder. Men jag börjar se nu att även när den lille blir äldre får storebror bestämma med henne. Tids nog kommer den lille att märka det, eller det gör han säkert redan nu, trots bara 8 mån.

Jag har försökt att prata med henne och även min man. Hon lyssnar mer på mig än på honom. Nästa drag blir nog att min man pratar med farfarn och han i sin tur pratar med farmorn. Hon lyssnar i alla fall annars på sin man.

Min första tanke är bara är det så viktigt för minstingen att farmor har honom så mycket? Kan tänka mig att det är skönt för treåringen att få vara liten och "minst" hos farmor  eftersom han förväntas vara stor i andra sammanhang? Han kanske behöver det?

Minstingen tror jag får en bra relation till farmor oavsett, är ju inte så bråttom än?
Sen att hon kanske behöver sätta gränser - ja det är en annan femma, men det kanske hon märker av själv när han kliver över hennes egna gränser?

Ja jag har tänkt många gånger att hon kan få det jobbigt med vår son när han blir äldre, när han "ser igenom henne" och testar ännu längre. Och jag hoppas att vi lyckas uppfostra honom så att det inte blir något "tok"  med honom.

 

Tänker att det är inför storebror som hon behöver visa att hon just är farmor till båda. Annars ger hon ju honom signaler om att lillebror inte är så viktig. Men det kanske ordnar sig med den saken ändå eftersom vi föräldrar och andra i hans omgivning försöker att inte ge sådana signaler.

Ja jag kan också hålla med, men om treåringen inte blir ledsen när hon tar barnet (vilket jag tolkade var fallet i nuläget) så är det väl inte barnet som behöver mer gränser? Här ligger väl problemet hos henne och inte på barnet? Eller har jag missuppfattat?

Ja problemet ligger hos farmorn. Hon behöver sätta gränser och visa mer intresse för den minsta. Tack för alla kommentarer. Jag vill tillägga något postitivt. Igår när min man kom hem berättade jag för honom om gårdagens händelse. Och han var fullt på min sida. Det känns skönt att vi tänker olika. Då kan vi tillsammans ta tag i problemet.