kristen etik och existentialismen?

Kristen etik är framför allt en tankeetik, sa min religionslärare i gymnasiet. Det är liksom motivet bakom det du gör som räknas, istället för konsekvenserna, har jag fått höra. Så du ska inte ens känna hat, eller åtrå.

Du ska behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Vad innebär detta ifall du vill bli behandlad på ett sätt som andra inte skulle tycka om?

Vilka handlingar som är syndiga bestäms inte heller av människorna, utan av gud. Du kan få förlåtelse, men du har inte heller någon rätt att själv avgöra vad som är rätt eller fel. Säger gud att det är fel med utomäktenskapliga förbindelser, så är det så, oavsett vad du, din fru och din älskarinna tycker.

--

GAH kristendom. Inte min religion precis.

Det finns knappt EN Kristen etik då det finns olika trosinriktningar, precis som i buddismen och hinduismen.
Jag kan utgå från den rysk ortodoxa kyrkans ideal. Grunden ligger dels i de 10 budorden 
(http://sv.wikipedia.org/wiki/De_tio_budorden#De_tio_budorden_enligt_bibeln) och i det nya testamentet. De flesta av reglerna är praktiska umgängesregler i ett samhälle. För att grannsämja ska råda är det bäst att inte sno grannens grejer eller vara otrogen mot frugan (om inte Guden fördömer det så är de flesta fruar väldigt avogt inställda mot älskarinnor). Jag är rädd att för att förstå grunden är det nödvändigt att läsa det Nya testamentet. Prova Markusevangeliet som är kort och kärnfullt.

Som föregående talande har sagt så är motivet med handlingar är viktigt. Som en människa har du en själ och därmed ett ansvar för allt du gör. Vi har ett ansvar i att försöka välja mellan gott och ont och att vara kristet är ett hårt arbete då man ska granska altt du gör/tänker och ska försöka bättra dig. Gud vakar över dig men du är fri att bygga sitt liv och göra dina val. Du kan ha vilka drifter som helst men eftersom du är ett högre väsen, Guds avbild, är du ansvarig för vad du gör sedan: väljer att nära "fel" tankar eller kämpar emot tex hatet och försöker göra det rätta i stället.

någon som har någon hint om  "Kan man verkligen leva enligt existentialismen?"

Förstår faktiskt inte frågan då man kan leva i tron om att man är en hatt om man vill och existentialismen är inte en enda gedigen teori utan utgår från människan och varje människa är unik och inte kan buntas ihop med en massa andra. Måste erkänna att jag inte har lyckats plöja igenom några av Sartres tyngre verk så jag hoppas att några filosofer nappar på frågan.

Här får du lite uppslag från en amatör: Så som jag tolkar är existentialism inte ett livsstil man väljer utan förhållningssättet inför händelserna i livet. Man skippar bortförklaringar som tex våldsgener, tragisk barndom, jobbig chef, utan tar ansvar för sina egna handlingar. Är vi fria varelser eller bara följer med strömmen, går på reklambudskap och blint tror på allt vi läser på FL eller liknande? Det är möjligt att vara ärlig mot sig själv och världen som en konsekvens av mina handlingar men det kräver mycket själsligt arbete. 

Ja vad är kristen etik?
I bibeln visar Gud själv upp riktigt vidrig "etik".

Här är 60 bibelställen som visar på usel etik >> 

Exempelvis:

"Om en son är trotsig  & inte lyder sin far & mor, ens när de tuktat honom, skall männen i staden stena honom till döds." 

5 Mos 21:18-21 

Citerar man Gamla testamentet så analyserar man inte kristen utan judisk tro och etik. Inom de flesta delar av kristendomen ser man Gamla testamentet som förhistorien som är tidsbundet och anpassat till mentalitet hos människor som levde då. Man ska ha läst och reflekterat över Nya testamentet innan man ens öppnar det Gamla.

Från nya testamentet:

www.thebricktestament.com/the_teachings_of_jesus/index.html
www.thebricktestament.com/epistles/index.html

;)

Lite OT men måste tacka för roliga länkar med vinklade legogubbehistorier och citat utan sammanhanget... De påminner starkt om ateistpropaganda jag var utsatt för på dagis och grundskolan under barndomsåren i Sovjet.  Det är nästan så att man blir nostalgisk. ;)

Men att säga att NT vore helt utan konstigheter, det vore att förneka sanningen. Även om stämningen i den är annorlunda från GT. Ta exempelvis Uppenbarelseboken (som jag läst i sin helhet). Jag kan inte precis tycka att den kristna guden framstår som särskilt förlåtande, eller ens effektiv. Beror väl på iofs om man tolkar den som en beskrivning av jordens undergång (vilket fanatiker tenderar att göra) eller som att Johannes varnade i symboliska bilder för Romarrikets dekadens. Men oavsett så står det att folk dör i massor, gärna plågsamt, för att de hade fel religion.

Dessutom är det jävligt kul med Lego. ;)

Själv är jag inte ateist, men ifall någon orkade göra samma sorts parodi på mina myter, så skulle det nog vara ganska kul det också.