Tystlåtenhet

Fråga hur det gick i hockeyn..

Wow exakt sådär är jag, lät som du beskrev mig.. Jag är också exakt som din man mycket tystlåten, det har inget att göra med personerna runt om mig, jag gillar bara inte att prata särskilt mycket, inte ens med min egen familj. Vi är introverta helt enkelt. Kanske svårt för dig att acceptera men för sånna som oss ser vi inget fel me detta, vi trivs mest med våra egna tankar och ser inget fel med att vara helt tysta under en lång period.. Vi kan uppfattas som osociala och tråkiga kanske men egentligen är det bara såhär vi trivs bäst. Läs lite om introverta och extroverta personer så kanske du får dig en uppfattning...

Jag som lider av pratsjuka skulle få vansinne. Som jag förstår så har du tagit upp ämnet flera gånger under eran tid tillsammans. Har du prövat med att vara tyst? Säg absolut inget om det inte är nödvändigt och se hur lång tid det tar för honom att reagera. Jag hade aldrig stått ut, behöver både ge och få bekräftelse för att överleva. Visar han ömhet och bekräftar dig på andrs sätt?

Fyfan jag lever ihop med en EXAKT likadan man! 

Kan säga som så att jag efter ungefär 8 års samboskap kommit fram till att det enda vi har gemensam är barnen. Kul. Verkligen. 

Nja, han använder humor mer snarare än visa ömhet. Att ge mycket bekräftelse tycker jag inte direkt. Tystlåtna kan också ha svårt med känslor vilket jag vet mamman har också. Enligt hans moster, behåller mamman allt för sig själv som är personligt så det har väl varit uppväxtförhållandena. Förra veckan tänkte jag köra med the silent treatment men då började han prata och berätta lite så det funkar att inte säga något men flytande samtal fram och tillbaka blir svårt. Min familj har också kommenterat hans tysthet. Tror tysta anser att man ska acceptera att de inte har så mycket att säga. Men han är ganska social med kompisarna dock.

Vi har inga barn utan två katter som han dock pratar gärna om. Vi pratar dock om annat men det är jag som ofta initierar samtalet. Men med din sambo bör du nog prata med så ni eventuellt hittar tillbaks till varandra och inte låter barnen ta över allt.

Jag är som han, nästan precis! Jag pratar när jag har nåt att säga, men uttrycker mig med några få ord och sen så är det ju sagt? Det är ett problem för mig, för jag förstår att det blir tråkigt för omgivningen, men inget jag kan göra åt det. Jag pratar också mer med kompisarna - de närmaste- och det finns människor som av nån anledning kan få mig att prata. Måste vara avslappnad och få rätt frågor eller svarsengagemang så att tungan löser upp sig... den knyter sig med en del personer.
Min svärmor klagade en gång i en utskällning som handlade om nåt annat att min man och jag aldrig sa nåt, så hon var tvungen att prata hela tiden! Det är svårt att alls få en syl i vädret med henne, mer än korta svar. Försöker man blir man avbruten och överröstad och sånt får mig stressad. Jag pratar lite långsamt och tänker långsamt när jag pratar också.
Jag ser det som ett handikapp i vissa situationer och är överlycklig över att min man står ut med mig! Han pratar mer i de flesta situationer. Skriva går däremot mycket bättre. Då hinner man tänka samtidigt och ingen avbryter eller byter ämne så fort man drar ett andetag.

Ja, ni får acceptera att vi inte pratar så mycket! Med tanke på min svärmor så är det mycket lättare för en pratsam person att stänga munnen, än för en tystlåten att börja prata!

Men TS, om du känner att ni inte har mer gemensamt än barnen, ni kanske har glidit ifrån varandra? Det kan hända på såpass många år. Du får fundera på om du fortfarande älskar honom, vill leva med honom.

Tips till pratsamma: avbryt inte den tystlåtne, låt den prata till punkt. Ställ gärna frågor, inte ja och nej frågor utan såna som personen behöver använda fler ord för att svara på. Se det positiva i att vi är bra på att lyssna! (Om vi är det...)

Åh jag blir också galen. Jag blir galen när det är tyst. Det betyder ju att du tycker att det är roligare att sitta och umgås med dig själv i ditt huvud än att prata med mig. Det betyder också att du inte tycker att jag är värd att få reda på vad du tycker och känner. Jag ska bara sitta bredvid dig och vänta tills du nådigt slänger ett ord till mig.
Fan jag dör!!

Han säger att han inte tycker att det är jobbigt när det är tyst. Jag tolkar det som bristande intresse när han kan anstränga sig och vara social med andra med inte med mig. Fucking retard. 

Hon pratar för att hon blir stressad av din tystnad. Hon går väl på autobabbel för att desperat hitta något ämne som du skulle behaga haka på och möta henne i.

Det är inte det att det är lättare för henne att hålla tyst. Det är inte svårare för dig att börja prata än vad det är för henne att hålla min. Det handlar ju om att hon är den enda som anstränger sig för att få till en kontakt mellan er.  

Det är inte så att han inte har humor utan van att prata lite om det finns något speciellt att säga. Men inget direkt personligt för det får jag dra igång iså fall. När hans tystlåtna mamma var här på besök (från Sydney) tog min mamma henne och min sambo på utflykt en timme utanför stan och tillsammns hade de sagt högst 10 ord på 5-6 h. Eller när vi åt middag här och båda tittade rätt över axeln på mig för att titta pa tv istället för säga något. Även om tystlåtna aldrig kommer kunna prata obesvärat som pratsamma tycker jag också att man får anstränga sig och om man kan prata med sina kompisar är man selektiv. Har du samma problem?

Jo, nog är hon stressad alltid och går på autobabbel, men jag behagar haka på det mesta hon säger och försöker möta henne, men blir nästan alltid avbruten och överröstad. Liksom min man blir och alla andra med av henne. Om man nu inte säger så mycket, varför kan man då inte få säga klart det man faktiskt försöker säga, utan att behöva höja rösten? Hon är en person som automatiskt blir rummets medelpunkt och när hon  har gått ut kan andra få börja prata. Hon är trevlig och omtänksam, det är inte det, men andras samtalsämnen kommer långt efter hennes egna. Så är det med en hel del pratsamma människor tycker jag.

Det behöver inte alls betyda att TS avbryter och överröstar sin sambo, han kanske är extremt tyst. 10 ord på 5-6 timmar från honom OCH hans mamma är extremt tyst, jag tror även jag skulle få lappsjuka.
Jag anstränger mig faktiskt för att prata, men är typen som använder 5 ord istället för 50. Jag lyssnar gärna och ställer frågor och tycker på så sätt att jag inte bara vill umgås med mina egna tankar och mitt eget sällskap, utan intresserar mig för andra och för kontakt oss emellan.