Hur länge måste man kämpa? När är det okej att avsluta sitt liv?

Nej jag tycker inte det. Många tycker man är egoistisk om man tar sitt liv, men är man egentligen det? En person som saknar viljan att leva bidrar inte med mycket och hårt sagt så blir man en belastning på samhället. Och det i sin tur spär på det dåliga måendet. Allt blir en ond nedåtgående spiral. Ja det gör ont hos anhöriga om någon tar sitt liv men ska man ta hänsyn till dom eller sig själv?

Jo man är egoistisk eftersom då tänker man bara på hur man själv mår, inte på hur alla de personer som finns runtomkring kommer känna när man tagit sitt liv. Lyssna på mig, som är anhörig till en som tagit sitt liv: det förstör de anhörigas liv så länge de lever. Vill du verkligen göra så mot dem? Att som anhörig varje dag under sitt liv tänka: nu skulle jag ringt mamma, nu skulle jag frågat henne om råd, tänk om hon hade fått se det här. Det är skillnad om personen har dött i en olycka eller av sjukdom, för det går inte att göra något åt, psykiskt ohälsa går att göra något åt, man kan medicinera och mycket annat, och komma ut på andra sidan och må bra. Och att som anhörig veta det, att det hade gått att göra något, men att den personen som man älskade sket i det, spottade ut tabletterna för att hon hade bestämt sig för att dö, det sårar, då känner man sig sviken och övergiven. Och det påverkar som sagt alla omkring, alla blir skuldbelagda, även om personen som tagit sitt liv skrivit ett brev där det står att det inte är någons fel, man skuldbelägger sig ändå, för man tänker: om vi bara hade upptäckt det här tidigare!
Man kan aldrig säga att man har gjort sitt, om tio år kanske du kommer träffa någon som du kommer betyda väldigt mycket för, det vet man aldrig. 

Men varför ska man bry sig om andra ?? allså jag menar om man mår skitdåligt så blir det nog lätt som så att man inte orkar bry sig om andra på samma sätt....

Det är både och tycker jag, egoistiskt att man inte kan/känner för sina anhöriga så pass mkt att man inte kan fortsätta kämpa. Och andra sidan tror jag då också att det ädigt, r något som inte stämmer riktigt i relationen med sina nära, om man inte kan kämpa ens för de.
Egoistiskt att man lämnar andra i misär för att själv slippa den, och då i en misär som finns genom hela deras liv -  vad har man för rätt att göra så?

Men. Samtidigt, så vet jag inte vem det gynnar att man alltid mår dålilgt och inte vill leva heller?

Svår fråga det där.

Hej

Beklagar att du mår så dåligt! Har du sökt hjälp och försökt komma till rätta med de problem jag antar att du har? Rent spontant känns det här som ett rop på hjälp! Tror inte du skulle skriva detta om du själv innerst inne trodde den enda lösningen var självmord.

Snälla snälla kämpa.... och ta emot hjälp. Tänk att bli lämnad av någon du älskar - och att den människan självmant väljer att avsluta sitt liv..... 

fast det kanske är egoistiskt att be någon stanna............. svårt detta!!!     

Jag är också anhörig till ett självmordsförsök, som slutade med att personen blev hjärnskadad för livet.

Oavsett, det är inte samma person längre, för mej är den personen "död" och det har orsakat så mycket smärta.

Du är värdefull, älskad och önskvärd.
Med ett barn i magen kan jag bara känna smärtan över hur du mår med tanken på att du skulle kunna va mitt eget barn, mitt eget syskon, min egen förälder.

Du har en plats här och världen blir mycket tommare utan dej, men du förtjänar att må bra. Ingen ska behöva må så som du mår, och du måste få hjälp för att må bättre.

Så länge man har närstående som skulle lida av att man tog sitt liv så anser jag att det är fel och egoistiskt. Livet är kort och tar slut innan man hinner blinka ändå. Så även om det är fördjävligt så får man bita ihop och stå ut i 80-90 år om man har otur. Död kommer man att vara i evinnerliga tider ändå.

Förstår inte hur folk kan säga "det är egoistiskt att ta livet av sig, tänk på de närstående."
Men tänk på den personen som mår dåligt. Är det inte egoistiskt att låta personen lida för att man själv ska slippa vara ledsen?
Vill man ta livet av sig så har man förmodligen mått dåligt en längre tid, man ser ingen annan utväg.
Att då tvingas leva med den smärtan, att tvingas i massa mediciner och dylikt för att man ska fungera någorlunda, tvingas brottas med demoner och tankar, tvingas ha en fasad och spela teater för att man inte ska oroa sin familj och vänner.

Självklart kommer folk att sakna en, många kommer tycka att man är feg, att man är egoistisk.
Jag tycker inte det är fegt att ta livet av sig. Tänk vilken fruktansvärt stor beslutsamhet de måste ha, hur modig man måste vara för att ta det steget.

Med detta sagt så uppmuntrar jag absolut inte till självmord. Jag tror att det alltid finns en lösning, någonstans.

Men det är ens eget liv, ingen ska behöva lida för att någon annan ska må bra. 

Jag har en kompis som försökte ta livet av sig när hon var 20. Hon misslyckades och nu 9 år senare mår hon bra. Det var en lång resa för henne. Hon har mått dåligt större delen av sin uppväxt. Men tro på hoppet "det behöver inte vara så här" Om du försöker och orkar kämpa kan du må bättre. Jag har lagt många nattimmar på henne. Jag har åkt till henne mitt i natten och funnits där när det var som värst. Hon fick alltid ringa mig oavsett klockan. Det är värt det hon betyder så mycket för mig och jag kan ge allt för att hon ska må bra och vilja leva. En person man älskar finner man kraften att hjälpa för alternativet är så fruktansvärt att tvingas leva utan den person man älskar. Sorgen efter en saknad person försvinner aldrig oavsett dödsorsak. Men man lär sig att leva med den.

Har du någon nära vän annhörig som du kan prata med och vara helt ärlig mot? Och sök hjälp i vården. Kompisen fick även hjälp av psykolog.

Jag kan tycka att det både är egoistiskt att be någon inte ta självmord på samma sätt som det är egoistiskt att ta självmord. Men om båda parter kämpar och stöttar varandra kan det bli bättre. Du måste tro att det kan bli bättre. Ha ett mål att sikta mot, något som är värt att leva för. Försök hitta detta mål.