mobbad sedan utmattningsdepression men kanske något mera??? (långt)
Hej
Har en gammal utmattningsdepression i grunden som kom våras pga mobbning på min arbetsplats samt en chef som aktivit stötte mobbarna och faktiskt var den största mobbaren av dem alla.
Själv är jag en person som är ambitiös, gärna tar tag i saker och gör jag något fel tex så vill jag gärna prata om det och lyssna in så jag kan ta till mig kritiken.
Det som gjorde mest ont då var att det inte var någon kritik alls egentligen utan chefen tog då och då upp några påståenden som var helt åt helevte med orden "jag har hört att någon sagt" med andra ord inte en chans att ändra vad det nu var, trots att jag tom lade fram flertal bevis, hänvisade till personer som faktiskt jobbat med mig som kunde styrka att fallet inte var som det "sades" men chefen gjorde inget alls, pratade inte ens med de som hittade på saker. När jag blev sjukskriven ringde hon var och varannan dag gärna vid 22:00, ena dagen hette det att jag var såååå bra och alla borde jobba som jag gjorde och ha den kunskap och det täk jag besatt, nästa dag ville hon få mig omplacerad och dagen efter skulle allt vara glömt...för att sedan dagen därpå heta att jag var världens sämsta arbetsagare. Sedan följde ett par månader av lugn och ro, jag skulle strax gå på föräldraledighet, jag kopplade bort allt engagemang, gjorde exakt det jag skulle göra på jobbet, frågade någopn om något så höll jag med, fanns även personal som aktivit bestämde vad jag skulle göra och synade varje steg jag tog, tex fick jag göra skitgöra 4 timmar som straff för att jag åkte med en kollega och en brukare och handlade (detta av en sk informell ledare), en annan kollega bytte med mig då jag skulle fixat mat och hon inte hade något att göra medan jag hade massor att ringa och greja med så hon erbjöd sig att ta maten, vips kommer den informella ladaren i gruppen och bestämmer att vi inte alls fick byta och att jag skulle ut i köket på en gång, fick dagen efter på ldig dag sitta och ringa runt för en brukare HEMIFRÅN (jag vet att man inte ska jobba hemifrån men det var viktiga samtal som inte kunde fixas en annan dag, gjorde detta för brukarens skull då det gällde en sak denne sett fram emot i månader)
Kort och gott, den perioden var helt lugn, de fick köra över mig som de ville och jag försökte att stå ut och ha i tanken att jag snart skulle föda barn och vara borta i ett år och förhoppningsvis hitta något annat under tiden.
En dag dyker chefen upp, vill ha ett möte med facket...jaha sa jag, trodde det handlade om mobbningsituationen då jag pratat med facket om det.
När jag kommer till mötet så visar det sig vara ett omplaceringsmöte, chefen hävdar att hon inget visste (vilket hon visst gjorde eftersom hon är den som fattar beslut) mitt fackombud fattade ingenting men personalavdelningen visste, chefen räknade upp hur extremt känslig och dum jag var (kan tillägga att jag var gravid i v 32 dessutom), att hon inte fattade hur jag tänkte som jobbade kvar eftersom det fanns våld och hot på jobbet (vilket hon sedan erkännde inte var sant), att jag nog jobbade inom det jag gjorde för att själv vara omtyckt och när facket sa till att då får du ju sätta henne någonannanstans hette det att jag var så inkompetent så det gick inte...snacka om att bli kränkt!!!
Dagen efter ringde chefen hem och hade inte alls menat det hon sa, utan sa att hon bara funderade på om jag kanske var känslig osv för hon fick inte alls ihop bilden av hur jag verkade då jag enligt henne var mycket duktig, hade rätt tänk och var trevlig och kompetent....Snacka om att hjälplöst kastas mellan hopp och förtvivlan.
Sista gången jag träffade chefen så var det kramar och godis och massor med beröm, när jag frågade ang detta omplaceringsmötet säger hon att facket tvingade henne vilket facket öht inte ens kan, och det var också därför hon sagt att jag var under våld och hot och borde ta ut havandeskapspenning för att "rädda mig" från facket...
Nåväl jag tog ut HP och all semester jag kunde och flydde, låg i stort sett apatisk flera månader, allt bara snurrade i huvudet, grät mycket och isolerade mig, vågade inte lita på någon och undvek tom min familj och mitt stora barn vilket jag i nuläget försöker reparera skadan för. Bara att kliva upp och borsta tänderna kunde vara helt oövervinnerligt.
2 veckor före förlossningen vaknade jag upp hyffsat iaf, kom tóm ut och fixade lite barnsaker men var enromt stressad och oroad, när bebis kom blev det något bättre. Förutom det jag nämnt försvann även mitt minne, kunde tex gå ut med soporna och så fort jag kom utanför dörren hade jag ingen aning om var jag var eller vart jag skulle, fick utrbott så fort det var höga/störande ljud tex att jag satt vid datorn och sambon lämnat tv´n på, barnskrik tålde jag bara inte, var dessutom säker på att jag var helt värdelös.
Idag har det gått 2 mån sedan förlossningen, anknytningen har gått bra, men lite långsammare än med första barnet, är bara när de båda skriker jag vill rymma hemifrån. Minnet är lite bättre och jag har satt upp schema för saker jag ska göra, kan vara allt från att ta en dusch till att betala räkningar, man kan säga att jag lever väldigt inrutat jämfört med innan då jag alltid var glad och tog tag i saker och inte lät en motgång knäcka mig.
MEN något annat har smugit sig på och ändrats, tex känner jag mig förföljd när jag går på stan, inte som att någon jagar mig men att någon från jobbet ser mig, jag är livrädd att träffa på någon därifrån, träffade på en fd kollega snabbt häromdagen och jag lovar, jag fick panikångest trots att hon var trevlig.
Känslan av att vara mobbad och värdelös och iaktagen kommer oftast när jag vaknar, kan då bli liggande i timmar och bara skaka av ångest och sorg och självförakt.
Chefen hade pratat in ett medelande på min telefonsvarare härmdagen "Grattis till din bebis jag HÖRT att du fått" Bara hennes röst "jag har hört" fick mig att kräkas rakt ut...är dessutom fortfarande väldigt misstänksam och folkskygg från att tidigare blivit beskriven som pratsam, rolig, smart...det finns inget kvar av det idag.
Men vad kan detta nya vara? Känslan som kommer över mig och som får mig att återuppleva mobbningen igen och igen?
Vad kan jag göra? Jo visst jag kan söka inom psykiatrin, men håll i er, det är där jag jobbat, och jag känner inte för att gå till mina fd kollegor och be om hjälp...