Jag ser det som befogat att ljuga om man på så sätt kan göra någon större gemensam vinning, så som att rädda liv. Man kan också dra en vit lögn för att undvika att berätta sanningen om personen ifråga (exempelvis ett litet barn) inte skulle kunna klara av hela sanningen.
Jag brukar inte ljuga. Jag prövade på det som barn, bara för att se hur lätt det skulle vara. Men annars sparar jag lögnandet till första april och liknande. Jag har väl ljugit för mig själv ibland också, haha.
En situation det vore dåligt att tala sanning? Hm, tänk dig en scen i någon cool spionfilm. Terroristerna har kidnappat proffessorn som jobbar med virus som skulle kunna användas i biologisk krigsföring. De vill att han berättar var proverna finns, ifall han tiger så dödas han. Eftersom han är knappast vill dö, och inte heller ge viruset till terroristerna, så kan han ju hitta på en plats som det tar långt tid för dem att ta sig till, och därmed köpa sig själv (och världen) tid. Lite extremt kanske, men då vore det klart befogat att ljuga.
Skydda häst från intäkt? Låsfall? Jag förstår inte vad du menar.
Men jag antar att de flesta människor ser skillnad på djur och djur. De flesta människor prioriterar människor framför andra djur, och människolika djur framför djur som är väldigt annorlunda. En ganska vanlig prioritering är nog människa -> människoapa -> andra däggdjur -> andra ryggradsdjur -> flercelliga djur -> encelliga djur. Ofta kan människor säga sådant som "desto intelligentare djuret är, desto bättre förtjänar det att behandlas", men håller sig inte vid denna princip. Grisar och hundar är lika intelligenta, och båda är sociala. Ändå äter vi i västvärlden gris utan att tänka efter, men avskyr all tanke på att hundar skulle användas som livsmedel. Eller att vår djurskyddslag bestämmer att man inte får plåga eller döda ryggradsdjur i onödan, gör att den ganska intelligenta åtta-armade bläckfisken inte får något skydd, men det får istället den parasitlika hanen av arten djuphavsmarulk?
Hela tiden dessutom ger vi "aktiv dödshjälp" till djur. Vi avlivar dem, för att vi anser att Fidos liv är inte värt att leva om han har en kronisk sjukdom etc. Vi gör inte samma bedömning om människor. Vi säger att när vi avlivar ett djur är det för att förhindra lidande, men många kan inte tänka sig samma sak för att förkorta processen för en döende människa. Så hur var det nu? Ska vi förhindra lidande, eller ska vi hålla fast vid hoppet?
Personligen kan jag tycka att livet är meningslöst om man inte kan uppleva eller göra något. Om man är i djup koma exempelvis. En person som varken kan röra sig, tala, se, höra, känna eller smaka. Vad är poängen med ett sådant liv?
