Emetofobi (hur ser det ut för dig?)

Hej! 

Jag känner igen mig väl i det du beskriver! Jag har varit emetofob sen jag var ca 10 år och den värsta perioden var när jag var runt 20-25 år. Sedan dess har jag långsamt blivit bättre även om jag är långt ifrån fri ifrån det. Jag träffade en psykolog några gånger när jag var 20 men efter det har jag inte gått på någon behandling även om jag varje höst tänker att "NU ska det bli av!" Dock är jag inte styrd av fobin längre och det kan gå dagar, ibland veckor utan att jag tänker på det. Hoppas att du hittar en ny bättre kbt-behandlare så att du kan bli fri ifrån det så snart som möjligt! Ett tag hängde jag mycket på den här sidan: emetofobi.se men ibland kändes det som att jag blev sämre av att läsa allt där. Min lösning för att få vardagen att fungera är helt enkelt att låta bli att tänka på det koncentrera mig på min familj och mitt jobb. 

Allt gott! 

Hej! tack för svaret och skönt att det gått framåt för dig. Måste kännas underbart att slippa det eviga ältandet

Under alla dina värsta år, blev du inte sjuk någon gång? isåfall, hur hanterade du det?

Jag kan inte släppa koncentrationen från det, inte ens när jag är berusad lämnar det min hjärna i fred.

Det finns tydligen nån slags hypnos (har jag fattat det som) som kallas emdr, det kanske vore värt ett försök?

Hoppas allt fortsätter framåt för dig!         
  

det är samma här. Jag har också en grymt jobbig spyfobi. Jag är LIVRÄDD för att må illa, och kräkas. När jag var gravid och mådde lite illa så kunde jag på något sätt hantera det lite bättre, eftersom man kan "skylla" på graviditeten. Jag blir otroligt rädd om jag börjar må illa från ingenstans, bara sådär...

 
Det hela började bara för ca 5 år sedan. Började en natt i november kräkas, oavbrutet, i flera månader. Varje dag, varje vecka i början, men det mattades ner och kom sen bara då och då. Detta medförde att jag fick min spyfobi. Jag gick sedan alltid rädd över att kräkas. Nu är det trots allt iallafall ett par år sedan jag kräktes senast, men är likförbaskad lika rädd för det. Om nån av ungarna kräks, blir jag superstressad, börjar storböla och rymmer, bokstavligen talat. Jag har sagt det till sambon, att om nån av ungarna blir sjuka, då drar jag en vecka. Man vill ju gärna finnas där, men det går bara inte...

Detta illamående var tydligen ångest. Men det har inte blivit bättre, så mkt kan jag ju säga. Det går inte en dag nu utan att jag tänker på det, och nu under vinterhalvåret så är det värst. Framför allt när jag läste i aftonbladet i förmiddags att   duvetvad har slagit till igen. Jag vill inte ens skriva namnet. USCH!

Här är en till.
Jag är också livrädd för att må illa och spy. Ordet vinter****s***** skrämmer livet ur mig och jag isolerar mig totalt när det härjar.
Blev gravid i augusti, oplanerat, men mådde så illa och spydde så mycket att jag faktiskt gjorde abort. :( och det började i veckan fem ändå.. Usch.

Önskar att media inte skulle göra detta till en så stor grej, känns bara som att man nojjar mer än vad man kanske skulle göra..

(jättevirrrigt inlägg btw, är galet trött)

När jag läste ditt inlägg så funderade jag en och två gånger om det var jag som hade skrivit det! Jag känner mig precis likadan. Jag är 19 år jag med och har haft emetofobi sedan jag var 14-15  någonstans. JAg hade då inte varit magsjuk sedan jag var 5 och denna gången mådde jag så sjukt illa på kvällen, och eftersom det hade gått så lång tid sedan jag senast kräktes så kom jag inte ihåg hur man skulle göra, så hela den kvällen satt jag med en kudde för magen och grät. Pappa tyckte att "det är ju bara att gå och kräkas" och mamma gick ned och sov i soffan. Hon har emetofobi hon med och efter lite forskning så har jag kommit fram till varför jag har det. Det är pga hennes oförmåga att hjälpa mig att kräkas, alltså varje gång när jag var liten och mådde illa så fick hon panik. Men även att jag inte har kräkts mycket i mitt liv, så jag har aldrig vant mig och fått in i min hjärna att det är normalt ( som andra människor gör).

Jag skulle så sjukt gärna vilja bli av med detta men jag har inte vågat gå till psykolog för jag är rädd att det ska bli värre om man blir tvingad att göra något. Jag tog första steget att ta kontakt med kuratorn på ungdomsmottagningen, och han konstaterade att jag verkligen skulle platsa att gå till psykkliniken på Danderydssjukhus, men där tog det stopp, för han vägrade att hjälpa mig dit, han sa att jag själv skulle ta kontakt med dem. Tror ni jag har gjort det än....?

jag beter mig precis som du i vardagen, men de senaste månaderna har jag försökt göra lite kbt på mig själv, och försök   med en liten grej jag lärde mig: Att istället för att tänka negativa tankar som signalerar dåligt till hjärnan så ska man tänka positivt. Så istället för att tänka, jag mår INTE illa så ska du tänka: JAG MÅR BRA!!! 
Och det har faktiskt lindrat min panikångest lite, så det kanske kan vara något att testa. Dock så har jag endast testat det när jag bara har inbillat mig att jag mår illa. Men jag försöker även att lugna mig själv i verkliga situationer som om någon säger att de har spytt, så tänker jag, Ok, skit samma, det rör inte mig, varför ska jag bry mig. Fortsätt att leva normalt. jag försöker även intala migsjälv varje dag att det är bra att kräkas, att det är skönt och att jag VILL göra det, så jag nmär dagen väl kommer, kanske kommer ihåg detta och inte får lika mycket panik!

Dock har jag inte kommit så långt så detta skulle funka om jag skulle vara med om att någon kräks eller att jag själv mår illa.      

Oj nu blev detta jättelångt, men alla tycker jämnt jag är jobbig om jag pratar om det så nu fick jag lite lust att släppa ut allting! Säg til om du skulle vilja prata mer om der eller liknande saker! =)
   

    

Absolut. Det är bara att du inboxar.

Jag har haft en liknande fobi väldigt väldigt länge och som har gått i vågor i mitt liv. Jag har haft fobi för att göra nr två.. Överallt tillslut. Ville/kunde inte åka spårvagn, buss, gå på stan, fika, va hemma hos folk, bjuda hem folk. På nåt sätt har jag fortsatt med att göra allting - med en extremt hög ångestnivå. (rädsla för att behöva berätta för någon om min rädsla drev mej till att försöka vara "normal").

Iaf.. Det ledde efter många år till en depression tillslut och jag fick äta medicin och gå hos psykolog. Efter ett tag vågade jag nämna min rädsla/fobi och han har hjälpt mej förstå VARFÖR jag är rädd för det. Det har blivit så bra faktiskt att jag inte är "besatt" av det här längre. Att veta vad toaletter är, planera dagen rätt ifall jag skulle behöva gå på toaletten akut m.m. har släppt nästan helt o hållet!

Det som är problemet med sådana här fobier är ju att hjärnan blir inställd på det här. Den blir ju besatt. Jag tycker att du ska testa en annan KBTbehandlare (har testat 5 psykologer innan jag hittade en som passade mej) för det finns lixom hopp i att komma ur det här tankarna och att sluta vara rädd.
 
Det går att bli av med det! / 21åringen

Hej på er!

Det ni beskriver låter så otroligt jobbigt så jag tänkte tipsa er som är intresserade av att få hjälp men inte vet vart man ska vända sig om att både Linköpings universitet, Stockholms universitet och säkert några andra har mottagningar. På dessa mottagningar kan man få hjälp med den här typen av problematik av psykologstudenter. Det kan vara ett bra ställe att vända sig till om man inte får hjälp via psykiatrin eftersom de inte bedömer en som "tillräckligt sjuk". Ingen ska behöva lida tycker jag!

En stor kram till er alla!

Vad snällt psykologstudenten!

Justefine: Jag vet. Det är jättehemskt att leva med det här.. Och speciellt när man tror att det aldrig kommer att gå över. Finns väldigt väldigt väldigt många tillfällen jag hellre har velat dö än att leva för att jag inte förstår hur jag ska orka leva tills jag är 80. (eller 25). KÄMPA PÅ! Klarar jag det - klarar du det! (och alla ni andra! rätt hjälp betyder allt)

Hej där :)

Jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Jag hade Emetofobi från att jag gick i fyran till ungefär 4 år sedan. Det styrde en stor del av min tonårstid, och har fått mig att må grymt psykiskt dåligt från och till. När det var som värst hade jag tankarna att om jag någon gång börjar må illa så vill jag inte leva mer, för att slippa kräkas. Jag undvek offentliga toaletter, höll andan när jag var i folksamlingar, tvättade händerna väldigt ofta och vägrade dricka alkohol eller göra någonting där illamående och kräkningar kunde vara inblandat. När vintern närmade sig var det absolut värst.

Men så för fyra år sedan vände det, äntligen! Jag gjorde slut med min dåvarande kille (efter 2 år tsm, inget bra förhållande), gick hos psykolog (rekommenderar jag starkt), skaffade nya vänner, tog studenten, vågade mig på att dricka (utan någon bakfylla) och blev kär på nytt. Vågade mig till och med flytta till den nya fina killen till Göteborg (vi är fortfarande ett par och har det väldigt fint). Jag växte som människa, och i och med allt som hände hade jag inte riktigt tid att vara rädd för magsjuka. Och rätt var det var så blev jag en natt illamående och fick ont i magen, blev såklart livrädd. Men min pojkvän klappade på mig och höll mig sällskap och förklarade att det är bra om det kommer upp och att det inte var konstigt eller farligt. Så jag kräktes en gång, och sen mådde jag bra :) Efter det där har jag inte funderat så mycket på magsjukor. Men visst undviker jag fortfarande offentliga toaletter om det går, tvättar händerna noga och håller andan i stora folksamlingar. Genom god hygien kan man undvika mycket.

Hoppas verkligen att du kommer kunna komma över det här, emetofobi kan verkligen sätta käppar i hjulet för en och hindra en från att leva livet. Att leva ut dina drömmar och göra sånt som du mår bra av tror jag kan hjälpa en bit på vägen.