Min svärfar ljuger och manipulerar

Hej 
Jag måste få ventilera lite och hoppas på goda tips och råd. Det handlar om min svärfar som hittar på saker och ljuger och låssas som om inget har hänt.
Exempel 1
I somras var jag och vår dotter på landet och min man var hemma själv. Han ringer och är jätteglad och säger:
-Vet du, pappa, (alltså svärfar) ska bjuda mig på en dator. PRECIS den jag har längtat efter och vill ha. Fan vad kul, alltså! 
Vi har dåligt med pengar och hade inte alls råd med en ny dator just då. Speciellt inte den för 11tusen som min man hade spanat i och trånat efter. Datorn köps och allt är frid och fröjd. Tills igår då min man i förbifarten råkar säga, dator var ett lån, när jag säljer MCn får pappa pengarna. Allt var ett missförstånd.

Jag VET att min man inte hade lånat pengar för att köpa en ny dator. Han skulle inte köpa så "onödiga" saker för så mycket pengar. Han skulle aldrig låna av sin farsa. ALDRIG.  Han vill inte ha skuld till sin pappa, för pappan är så girig och tjatar om pengar hela tiden vi ses. 

Exempel 2.
Svärfar lovar att han ska komma och hämta oss med bil för att vi ska göra något tillsammans. Låt oss säga kl 15. vi gör oss klara och väntar och väntar, det kommer ingen. När vi ringer säger han -nä jag har inte lovat någonting. Det kan inte vara missförstånd när det var 3 vuxna som hörde.   Detta har hänt kanske 10 gånger. Det brukar sluta med att svärmor kommer och hämtar oss. För andra kanske det inte spelar någonroll vem som hämtar, men för mig blir det brist i förtroende.

Exempel 3
Svärfar bjuder in oss på middag en fredagkväll. Kul tänker vi och gör oss i ordning och åker kommunalt dit. När vi väl kommer dit säger han Åh kommer ni. Helt oförberett och inget är fixat. Det är ingen som vet att vi kommer inte ens svärfar. Om han hade sagt ta med egen mat eller dyligt, så ses vi bara lite snabbt hade det varit en annan sak. Där de bor finns inga affärer på nära håll och utan bil är man fast. Så gå och handla var uteslutet. Vi stannade i 20 minuter sen åkte vi kommunalt hem igen. Vi var ju hungriga.

Det kanske låter som bagateller, men nu har det hänt så många gånger, jag känner mig lurat, krängt och nästan förnedrad. Att kunna lita på sina nära ser jag som en självklarhet.  
När jag tar upp saken med min man byter han hela tiden samtalsämne, (särskilt det där med datorn) Jag tror att han också känner sig lurad.

Nu är det så att svärfar precis har gått och köpt sig en ny bil för 700 000 kronor så han är inte direkt fattig. Men så jälva snål och girig.  (11 000 för en dator är inga pengar för honom)
Egentligen bryr jag mig inte om pengarna utan det är förtroendet och att inte kunna lita på någon är det värsta. Och han kan rätt som det är säga: 
- nu vill jag ha pengarna för datorn och så måste min man paniksälja MCn.  

Vi är liksom låsta och beroende av svärfar känns det som, men jag vill inte det. Det är en olustig känsla.

Min man säger när vi talar om det Bry dig inte, det är inte din ensak, jag tror att han vill skydda sin farsa och släta över det som händer. Som sagt är det viktigt för mig att känna förtroende för folk.  Och ja, det är min ensak är de 11 tusen ska fram fort för det är pengar som hade kunnat gå till oss. Mat och blöjor till barnet tillexempel. Svärfar VET att vi inte har mycket pengar, men det skiter hans glada arsle i (som han själv skulle ha sagt)

Är det någon som har varit med om något liknande?