Är så rädd att det är tarmcancer
Jag är jätterädd att jag har drabbats av tarmcancer, detta gnager mig dagligen och lämnar mig ingen ro. Jag vet varken ut eller in, ena stunden känns mina symptom för obetydliga och nästa jättehemska. Ju lugnare jag är psykiskt desto minde allvarliga upplever jag de som och tvärtom.
Vissa dagar går jag helt upp i skräcken, kan inte prata om eller tänka på annat än cancer. När det är som värst ringer jag min mamma och häller ur mig all oro eller klänger mig fast vid min man och bara gråter. Är rädd så att jag håller på att förlora förståndet känns det som. Jag kan inte sova på nätterna men på väl på förmiddagen slocknar jag och sover ibland uppåt tolv timmar.
Mina avföringsvanor har förändrats från en gång varannan dag till en, två gånger dagligen cirka. Jag har hittat blod i underkläderna/på toapappret vid tre tillfällen under augusti-september sedan dess har det inte kommit något blod men jag letar och detaljinspekterar avföringen dagligen. Det har gått så långt att jag ber min man får kolla om där är blod för jag kan inte tänka rationellt utan kan få för mig att rosa flock på pappret är blod!
Avföringen är också lösare än vad den varit förut om än inte rinnande och värst av allt är att jag mer eller mindre har bromsspår i underkläderna dagligen och att det kommer lite genomskinlig fukt/slem ur baken på mig. Även kring fukten har jag blivit paranoid jag "känner" hur det blir blött i underkläderna och springer in på toaletten för att torka, i minst nio av tio fall är pappret torrt. Resternande gånger är det en aning fuktigt och inte den flod jag upplevt det som. Jag har också lätta magsmärtor till och från och enstaka dagar mår jag illa. Jag lever på sötsaker och äter i bästa fall ett riktigt mål mat om dagen, periodvis äter jag ingenting utan googlar bara på cancer. När min man säger att jag borde ta något att äta börjar jag gråta och säger att jag inte behöver äta något för jag kommer ju ändå att dö av cancern.
Många dagar präglas av rädsla och jag har inte motivation att göra något. Åker vi exempelvis ut och shoppar kan jag bryta ihop och börja gråta mitt i affären.
Jag har sprungit fram och tillbaka hos allmänläkare och gynekolog sedan symptomen kom i slutet av juli. ingen av de fyra läkare jag varit hos har hittat något något alarmerande, de flesta värden är bra men några ligger precis på/strax under/över gränsen. Kaliumet är aningen för lågt, crp aningen för högt, blodtrycket precis på gränsen 120/90 och fekalproteinet ligger lite över gränsen.
Jag har frågat läkarna rakt ut om de tror att jag har cancer flera ggr och sjuksköterskorna också. Svaren varierar från att "inga provsvar" tyder på det, "symptomen stämmer inte" till att det tror de absolut inte. Jag tror dem i bästa fall ett par dagar, sedan är jag lika övertygad om att jag har tarmcancer igen. Jag tycker att mina symptom passar bäst in på det, i synnerhet eftersom många lättare diagnoser som glutenintolerans uteslutits genom blodprov. Andra saker jag ständigt får höra är att jag är för ung för cancer vilket skrämmer mig och får mig att tänka att de kanske går för mycket på statistik och inte tar mig på allvar.
Inte heller min familj eller vänner tror att jag har cancer de menar att jag är på tok för pigg för att ha cancer men jag kan inte släppa det jag är helt knäckt.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget mest skriva av mig tror jag. Undrar också om någon känner igen sig eller har någon idé om hur jag ska kunna ta mig igenom den här krisen?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-10-31 14:16Vissa dagar går jag helt upp i skräcken, kan inte prata om eller tänka på annat än cancer. När det är som värst ringer jag min mamma och häller ur mig all oro eller klänger mig fast vid min man och bara gråter. Är rädd så att jag håller på att förlora förståndet känns det som. Jag kan inte sova på nätterna men på väl på förmiddagen slocknar jag och sover ibland uppåt tolv timmar.
Mina avföringsvanor har förändrats från en gång varannan dag till en, två gånger dagligen cirka. Jag har hittat blod i underkläderna/på toapappret vid tre tillfällen under augusti-september sedan dess har det inte kommit något blod men jag letar och detaljinspekterar avföringen dagligen. Det har gått så långt att jag ber min man får kolla om där är blod för jag kan inte tänka rationellt utan kan få för mig att rosa flock på pappret är blod!
Avföringen är också lösare än vad den varit förut om än inte rinnande och värst av allt är att jag mer eller mindre har bromsspår i underkläderna dagligen och att det kommer lite genomskinlig fukt/slem ur baken på mig. Även kring fukten har jag blivit paranoid jag "känner" hur det blir blött i underkläderna och springer in på toaletten för att torka, i minst nio av tio fall är pappret torrt. Resternande gånger är det en aning fuktigt och inte den flod jag upplevt det som. Jag har också lätta magsmärtor till och från och enstaka dagar mår jag illa. Jag lever på sötsaker och äter i bästa fall ett riktigt mål mat om dagen, periodvis äter jag ingenting utan googlar bara på cancer. När min man säger att jag borde ta något att äta börjar jag gråta och säger att jag inte behöver äta något för jag kommer ju ändå att dö av cancern.
Många dagar präglas av rädsla och jag har inte motivation att göra något. Åker vi exempelvis ut och shoppar kan jag bryta ihop och börja gråta mitt i affären.
Jag har sprungit fram och tillbaka hos allmänläkare och gynekolog sedan symptomen kom i slutet av juli. ingen av de fyra läkare jag varit hos har hittat något något alarmerande, de flesta värden är bra men några ligger precis på/strax under/över gränsen. Kaliumet är aningen för lågt, crp aningen för högt, blodtrycket precis på gränsen 120/90 och fekalproteinet ligger lite över gränsen.
Jag har frågat läkarna rakt ut om de tror att jag har cancer flera ggr och sjuksköterskorna också. Svaren varierar från att "inga provsvar" tyder på det, "symptomen stämmer inte" till att det tror de absolut inte. Jag tror dem i bästa fall ett par dagar, sedan är jag lika övertygad om att jag har tarmcancer igen. Jag tycker att mina symptom passar bäst in på det, i synnerhet eftersom många lättare diagnoser som glutenintolerans uteslutits genom blodprov. Andra saker jag ständigt får höra är att jag är för ung för cancer vilket skrämmer mig och får mig att tänka att de kanske går för mycket på statistik och inte tar mig på allvar.
Inte heller min familj eller vänner tror att jag har cancer de menar att jag är på tok för pigg för att ha cancer men jag kan inte släppa det jag är helt knäckt.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget mest skriva av mig tror jag. Undrar också om någon känner igen sig eller har någon idé om hur jag ska kunna ta mig igenom den här krisen?
Vill också lägga till en ursäkt för de äckliga detaljerna i mitt inlägg.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-11-02 20:40
Idag har ångesten varit lika hemsk som vanligt, illamåendet ökat och det har gjort rejält ont vid och i ändtarmen. Imorgon blir det en akuttid på vårdcentralen för att ta reda på varför smärtorna ökat och då ska jag också försöka få fram till läkaren exakt hur rädd jag är. Jag har grunnat på det många av er sagt idag och bestämt att höra mig för vad hon tror om ångestdämpande eller antidepressivt då också.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-12-20 17:17
Om någon är nyfiken kan jag nu berätta att det tack och lov inte var tarmcancer, utan en liten, ospecifik tarminflammation som troligen går över inom ett par månader. Eventuellt är det frågan om en väldigt mild form av ulcerös colit eller crohns men gastroenterolgen håller det för ganska osannolikt.
Psykiskt mår jag mycket bättre, har slutat att googla cancer i tid och otid och kan njuta av min julledighet. Jag äter bättre men inte bra än och visst kommer oron för cancer upp ibland men det går över fortare än förut.