Att börja jobba...

Tess7709

Skulle kunna varit jag som skrivit det du skrev! Hör och häpna, jag återgår till mina universitets studier redan om en månad när sonen endast är 6månader!
Jag VET att min sambo är just lika bra som mig och att dom kommer få det jätte bra ihop. Men ändå.. så lite.. jag du vet.. det värker i mamma hjärtat av längtan nu redan innan! *skratt* Och folk runt omkring är nog inte helt nöjda med mitt val, även om dom håller tyst.

Nu ska jag bara ta en 5 poängs kurs till att börja med, så jag blir ju bara borta fem veckor.. men ändå.. det ska bli en utmaning!

Känner igen dina tankar. Vi har delat 50/50, 70/30 och 50/50 med våra barn (trean är vi inte klara med så vi får se hur det slutar även om planen är så). Jag tror man känner likadant oavsett hur länge man är hemma innan man börjar jobba, jag har då gjort det i alla fall.

Jag har inte fått de kommentarerna men har känt dem i luften. Vad jag däremot inte vet är om "folk" verkligen tänkt så eller om det ligger hos mig själv och bottnar i min egen ovilja att lämna över när den dagen verkligen kommer.

När jag väl kommit igång och jobba har det gått bra.

Ja, du. Det allra jobbigaste är nog ändå omgivningens åsikter.

När min stora son var liten återupptog jag mina studier när han var 2,5 månad ! Men jag läste på distans den terminen så jag var ju ändå hemma mer än jag var borta. Var borta ca 4-6 dagar/månad och pappan var ledig 3 dagar/vecka. Då fick jag inte så mycket reaktioner (men lite dock ) fast det berodde nog mycket på att jag läste just på distans och ändå var hemma mycket.

Jepp, den känner jag igen! Inte så många kommentarer från nära vänner eller bekanta men med första barnen började jag jobba redan när han var 5½ månad (amningen slutade fungera vid 2) pga sambon blev utan jobb - flera på mitt jobb undrade om så små barn fick gå på dagis - helt otroligt....

Jag kände till en början att det var superjobbigt men släppte det ganska snabbt - dock irriterade jag mig ofta på att rutinerna hemma helt föll
Vår stora kille är faktiskt väldigt pappig vilket jag helt klart tror beror på att jag jobbade så pass tidigt men det är egentligen lika jobbigt som skönt.....det finns många mammor som får extremt mammiga barn och inte ens kan lämna rummet (hjälp säger jag bara...är glad att slippa det).

Jag kände även under första föräldrarledigheten en rejäl rastlöshet när jag var hemma och att jag behövde mer stimulans än att städa och blanda gröt.....så när jag gick hem någa månader innan det var dags för dagis (sambon fick som tur var nytt jobb) så lyckades jag få jobba 5-10h/vecka från hemmet vilket var jätteskönt. Nu under den andra föräldraledigheten känns allt annorlunda och jag har även valt att studera lite vid sidan av för att "göra något annat".

Istället för att lyssna på eventuella "domar om dåliga mödrar" tycker jag vi ska ge oss små stjärnor för att vi verkligen släpper in papporna och kommer ihåg att föräldrarledigheten endast är en liten liten del av våra liv som föräldrar - det är många många år kvar att njuta av och att kämpa på med uppfostran, allt kan inte ske det första 1-1½ året........en glad och lycklig mamma är mycket bättre för barnen än en gnällig och ledsen....

Jag känner alltså igen allt du beskriver!

Skönt att höra att fler känner samma. Fast det visste jag ju, egentligen . Ibland känns det dock skönt att få lite bekräftelse när man står inför något som känns jobbigt.

Jag blir lika chockad som besört över att så många verkar tro att första dagis är alternativet om mamman jobbar. Ok, om den äldre generationen (våra mor- och farföräldrar) tänker så, på deras tid fanns ju bara mammapenning, men många i vår egen generation verkar också tänka så. NÄR ska fäderna börja ses som föräldrar, likvärdiga mamman, båda vad gäller ansvar för barnet och betydelse för barnet?

Jag känner igen mig. Ska börja jobba om en månad. Har varit lite uttråkad tidigare och längtat efter att få lite egentid. Men nu när det börjar närma sig blir jag klyven. Jag både vill och inte vill. Min dotter kommer då att vara drygt 14 månader och pappan ska vara hemma. Det känns jättejobbigt! Tänker ofta på att detta är ju förmodligen sista gången jag är mammaledig och tycker att jag borde kanske vara hemma lite till....

Jag tror nog att det är vanligt att man känner sig osäker. När man väl börjar jobba, så känns det bättre. Och det är väl lite som dom säger: kvinnan består av x % kött och blod och resten är det dåliga samvetet.

Oh ja, visst känner man igen sig! För att mildra för min del så började vi med att joba 50% var under 2 månader. På det viset fick man både jobba och vara hemma ganska mycket. Hur skönt som helst! Och får vi ett barn till kommer vi göra så mycket längre tid än 2 måander som vi gjorde nu - för vi märkte att vi fick ut så mycket pengar när vi jobbade 50% var att vi inte behövde ta ut några FP-dagar då! Så för oss var det en helt underbar lösning!
Om du vill veta mer om hur vi läste det så skicka gärna ett meddelande till mig så ska jag förklara lite närmare hur vi gjorde.

Ja, frågan om ' Men vart är C då - har han börjat på dagis?' får man ofta! I början tyckte jag att det var väldigt irriterande för det kändes som de inte trodde att min man skulle kunna vara hemma. Men nu för tiden så ignorerar jag det bara och tänker att det är de som har en förlegad syn på föräldra'ledigheten'.

Önskar vi kunnat jobba 50 % var! Tyvärr går det inte eftersom mitt "jobb" till en början är en trainee/internutbildning där jag måste närvara. Har dock så gott som fått klartecken till att vara ledig två eftermiddagar i veckan. Alltid något .

Oj, vad jag känner igen mig, i flera saker som ni skriver.

Jag började jobba när min plutt var tio månader, egentligen hade vi tänkt att vi skulle byta när han var åtta, men en hel radda saker på sambons jobb gjorde att vi sköt på det. Nu var sonen krånglig med maten rätt länge också, och ammade dagtid nästan ända tills jag började jobba, men hade vi bytt tidigare hade vi väl fått kämpa hårdare, eller pumpa.

Jag hade jätteågren när jag skulle börja jobba, för jag tyckte det var ju så smysigt att vara hemma, och jag skulle ju sakna JOel så mycket, men tröstade mig själv med att jag måste ju unna sambon och sonen det också, inte bara roffa åt mig allt själv. Sen tittad de andra mammorna (i föräldragruppen) lite konstigt på mig när jag till en början skulle börja jobba redan efter åtta månader, och drog liksom en lättnadens suck nästan när jag sköt på det. Skitirriterande.

Nu har jag jobbat i 1½ månad, och det är jättekul. Detär så skönt att få vara sig själv bara och prata vuxensaker, äta i lugn och ro, och jobba. Därhemma har de det jättebra, Joel och sambon trivs hur bra som helst och jag skulle med facit i hand gärna börjat jobba tidigare. Joel är väldigt mammig ett tag på kvällen när jag kommit hem, det är det enda som märkts på honom. Men visst, jag längtar ihjäl mig efter honom på dagarna och känner en hel del sorg över att den tiden aldrig kommer igen; med nästa barn blir det ju annorlunda.
Men nu måste jag jobba

Jag började också jobba när sonen var 7 månader. Det var mycket värre innan jag började jobba än det var att faktiskt jobba.

På det stora hela gick det faktiskt JÄTTEBRA!!! Sonen och pappa hade det jättemysigt på dagarna, och när man kom hem från jobbet möttes man VARJE dag av en jättelycklig kille som ville mysa och busa med mamma. Enda haken med vårt arrangemang var att lilleman sa pappa tre veckor innan han sa mamma...

Vi fick inga som helst negativa reaktioner från omgivningen på hela tiden, tack och lov.

Det är samma sak här. Börjar jobba imorgon, sonen blir 6 månader på torsdag. Jag försöker känna mig stolt och glad över att min son får tid med båda sina föräldrar. Jag är övertygad om att han kommer ha det alldeles utmärkt med sin pappa. Det kanske inte blir precis som jag hade gjort men det kommer bli bra! Frågan är hur jag ska klara mig hela dagarna utan min älskling. Å andra sidan måste man ju igenom separationen förr eller senare och jag tror inte det blir lättare ju längre man väntar.

Fabri, det kommer bli urbra!

Jag har dessutom fått reaktioner de få gångerna jag har gått ut och roat mig, det har låtit så här "Gud vad du lämnar bort honom!" Va? Tänker jag då.. Inte kallar man det väl att man "lämnar bort" barnet när han är med den andra _föräldern_? Lämna bort tycker jag är när man ringer någon utomstående familjen som inte känner barnet och dess rutiner!
Inte är det någon som reagerat när jag säger att "nää, jag är ensam ikväll, min sambo är ute på stan", det är då helt naturligt.. Vi är ju faktiskt två och vi kan lika bra ta hand om den lille!

Känner igen mig i det som sägs, ska börja jobba i morgon och det ska bli roligt och skönt att få tid för mig själv, det känns lite som att gå på semester...!! Det kanske låter knäppt men i alla fall. Jag tror att det är bra att dela, vår son blir 6 mån i morgon, så vi har delat rakt av på föräldrapenningen, framför allt att man lättare förstår vad den andre känner och gör. Jag tror helt enkelt att det är bra både för barnet och för förhållandet.

Jag började jobba när vår baby var 6 ½ månad. Jag hade extrem ångest innan och första veckan var hemsk. Sedan har det gått bara bra. Att min sambo är hemma på heltid med babyn är bara positivt, både för deras relation och för vår. Senare i vår ska vi dela 50/50.

Vi har haft sådan tur att INGEN i vår närhet har höjt på ögonbrynen och ifrågasatt vårt beslut. Jag är väldigt glad för det. Däremot har vi tyvärr jobb som innebär: "Föräldraledig? Javisst! Det går jättebra! Bara du gör det du ska ändå!" (Vi är båda universitetesanställda och alla i institutionsledningen ser föräldraledighet som en UTMÄRKT möjlighet att forska utan att bränna projektpengar... )

Jag fortsatte mina studier då dottern var drygt tre månader. Jag var i skolan varierande mellan halvtid och heltid. Det var det bästa beslut vi har tagit! De dagar jag var i skolan kändes som semester och de dagar jag var hemma var roliga eftersom jag fått sakna dottern. Dessutom hade jag och min man exakt lika bra koll på dottern vanor.

Gissa om jag fick många arga kommentarer? "Vem tar hand om dottern nu då?" "Jaha, är pappan barnvakt?"

Låter bra att alla har positiva erfarenheter av att börja jobba, även om det är jobbigt innan. Som någon skrev innan så ammar jag fortfarande rätt mycket, men sonen _kan_ äta gröt och tar även ersättning - så det ska nog gå bra. Nu ser jag amningen som en möjlighet att behålla den nära anknytningen trots att jag börjar jobba. Amma morgon och kväll samt eventuellt på natten. Dessutom samsover (än så länge) vi så jag hoppas att det ska vara positivt för sonen OCH mig även i fortsättningen.

Jag hade planen att när jag var hemma skulle det vara amning för hela slanten. Det gick dock inte alls och de första veckorna var det väldigt jobbigt för mig när hon ratade bröstet. Nu gör jag så att jag brukar amma på kvällen när det är läggdags och när hon vaknar på natten. Sedan ammar jag henne på morgonen innan jag går upp. Jag har oxå skaffat en bra pump så jag kan pumpa ur om hon inte vill ta bröstet på morgonen - annars skulle det bli en rätt jobbig dag... Jag har oxå med den till jobbet så jag kan pumpa ur någon gång om det behövs. Så nu är det amning när hon vill och inte när jag vill/behöver. Det tog som sagt flera veckor innan jag vande mig vid det, men nu trivs vi båda med amningen igen. På helgerna funkar det bra att amma dagtid om vi t.ex. ligger och vilar tillsammans. Vi samsover oxå.

Tess
Jag resonerade precis som du när det gällde amningen, och samsovningen, ett bra sätt för både mig och sonen att tanka närhet när man är ifrån varann hela dagarna!

Hur det går med amningen återstår ju att se... Just nu har jag iaf en väääldigt tuttig liten son. Självklart ska amningen utgå från hans behov. Väljer han bort bröstet efter att jag börjat jobba så får jag finna mig i det. Närhet kan man ju få på andra sätt - även om amningen är ett av de bästa sätten (för oss).