Från kontaktfamilj till familjehem?

Vi är oxå kontakt familj! dock har vi inte fått frågan om att ta barnet på heltid, men funderingar om det skulle hända finns.

Tror det är lättare att ha på heltid på ett sätt, då är det samma regler som gäller hela tiden. För oss är det som att starta på nytt varje helg barnet kommer. Du kan planera på ett annat vis och barnet vet mer vad som förväntas av det i eran familj, den får en given plats och är inte på besök liksom!
Trygghet för barnet att ingå i en välfungerande "normal"familj, och att ni ser hur barnet utvecklas positivt!

själv skulle jag kanske inte valt vårat barn, då det finns mycket problematik både fysiskt och psykiskt hos denna. Skulle ta för mycket tid och energi från vårt eget barn i dagsläget. Men om några år kanske jag resonerar annorlunda!

Lycka till!

Hur gick det/blev det?

Vi bestämde oss för att ta oss an barnet. Det har inte flyttat hit ännu. Det känns bra för det mesta. Min oro ligger i hur våra barn ska uppleva det hela. Jag vill inte att de ska bli negativt påverkade.

Det blir säkert bra!
Även om det inte är det bästa så går det ju att avsluta uppdraget om man tycker att det blir frö "svårt" eller inte som man tänkt sig helt enkelt!

Man ska tänka sig för många gånger innan man tackar Ja på ett Familjehemsuppdrag som är en enorm skillnad från att vara kontaktfamilj!Är man tveksam ska man backa,är det familjhem man vill vara så kommer det nya uppdrag!Tyvärr så avtar inte antalet placerade barn varje år,tvärtom!De placerade barnen blir fler o fler!Matchningen mellan den tilltänkta familjen och barnet är A och O för att det ska fungera!Man aldrig tycker jag tänka: - Känns inte sådär jätte bra med det här barnet men vi kan prova och funkar det inte så säger vi upp uppdraget och barnet får flytta!Går man i dom tankarna så ska man dra sig ur och vänta!Det är ett mardröms scenarium i min värld om Familjehemmet helt plötsligt kommer på att dom ångrat sig,förhastat sig ber Soc flytta barnet!!!!!!!Det går att undvika om man tänker efter många gånger,om man är ärlig mot sig själv,sin familj och Soc med vad vad man tänkt sig!Vad har man tid med?Vad känner man att man klarar o inte klarar?Att prata med sina barn är ett måste om dom är så stora,låt dom säga sin åsikt och sina känslor!Är ens egna barn små så måste man ha i åtanke att tiden måste tas från någonstans och från någon,dessa barn som kommer mår ofta inte bra,har en ryggsäck som kan vara tung att bära och dom får inte "sättas åt sidan"! Sen får man heller ALDRIG GLÖMMA barnets egna nätverk såsom bio föräldrar,släkt och vänner!Det är något som måste fungera på bästa möjliga sätt då det ingår i varje uppdrag!Även om bio föräldern är på något sätt inkapabel och omsorgslös förälder så behöver barnet barnet ha kontakt/umgänge och det får aldrig av Familjehemmet nekas eller göras svårare än vad det är!Biosar är så viktiga och välfungerande kontakt mellan dom och Familjehemmet är så stor del i ett uppdrag och så JÄTTE VIKTIGT för barnet!
När man som sagt va har tänkt igenom detta många gånger,pratat med sin familj lika många gånger!Kanske prata med släkt och vänner kan vara att rekommendera då barnet kommer bli en del av ens liv som innefattar både släkt och ens vänner !När man sen träffat de tilltänkta barnet flera gånger och det känns rätt,känns bra så kommer man att få ta del av något helt underbart och det är att öppna sin dörr för ett barn som behöver en!
Dessa barn som kommer till en kommer för att stanna så länge det är meningen och inte så länge tills Familjehemmet kommer på att dom ångrat sig eller oigenomtänkt inte orkar!Varenda flytt i ett placerat barns liv är en flytt för mycket och bör absolut undvikas!!!!!!

Jätte bra tankar kring det hela. Menar absolut inte att man ska se om det blir bra. Hoppas att man förutsätter att det ska bli bra när man tar på sig uppdraget, men allt kan hända även den bäste. Och då går det faktiskt att avsluta om man vill. I detta fall känner de ju barnet, kan vara en fördel, då de redan vet starka/svaga sidor och lite hur personen är och beter sig.

Att familjehemmet inte orkar, kan ju faktiska uppkomma. Mycket i livet kan hända som gör att man inte orkar. Vissa saker bör man ju ha med i beräkningen men andra finns kanske inte i ens världsbild. Inte bara tt barn behöver byta hem igen, men bättre det än att ännu en gång inte få sina behov riktigt tillfredsställda.

Skulle jag ta emot ett barn och det barnet som exempel slår/mobbar mitt biologiska barn under en längre period och vi inte får ordning på det, skulle jag faktiskt avsluta uppdraget. Självklart ska man försöka lösa problemet, men inte alltid det funkar. Man kan ju inte ses sin egen familj må dåligt på bekostnad av någon annan. Självklart då inte heller det placerade barnet som då under omständigheterna säkert inte mår bra heller.

Men tänk över det än gång till. Och prat med soc om dina tankar, du kan få hjälp!

Självklart har  vi tänkt igenom detta flera gånger och nu när vi har bestämt oss kommer vi att gå in för det till hundra procent. Jag tycker inte det är konstigt att tveka innan man tagit ett beslut. Man kan inte se allt kristallklart på en gång. Och som du skriver mezzi kan det hända saker som man inte räknade med, det gör det alltid. Och om problem som inte går att lösa uppstår mellan barnen kanske det inte går att fortsätta. Jag tror inte att stora problem ska uppstå mellan dem, de känner varandra redan. Men vi har som intention att barnet ska bo här så länge det behövs. Vi känner redan barnet, eftersom det har bott här med oss som kontaktfamilj så vi har aldrig tvekat på barnet utan det vi tvekade på var själva situationen, att permanent ha någon här som inte är vårt biologiska barn.

Vi har bra kontakt med soc. sedan länge eftersom det handlar om samma barn som bott här periodvis. Och vi har ventilerat med dem.  De finns också som stöd.

Våra föräldrar och syskon har vi pratat med och det innan vi tog beslut. De backar upp oss i beslutet och hjälper till med avlastning om det behövs.

Det låter ju jätte bra! Lycka till! Kommer bli härligt tror jag!

Absolut så har du rätt! Precis vad som helst kan hända och man har inget "facit i handen" !
Jag håller med dig men vad jag menade va att om man nu redan från är tveksam eller att det inte känns rätt så ska man hellre backa än prova tycker jag! Jag uppfattade det som om Ts sambo inte riktigt va med på noterna då hon behövde "argument för att lyckas övertala honom"..... Men jag kan ha missuppfattat det!
Tycker att det är en förutsättning att man från början känner "Det här barnet tror jag/vi kommer att passa in i våran familj som den ser ut och fungerar" ...... än att man känner " Nä, det här blir svårt, tror det kan bli problem med det här barnet som våran familj ser ut och fungerar".....
Sen kan visst saker uppstå som från en att känna,tycka och agera annorlunda mot vad man från början trott och tänkt sig men jag tror det är lättare om man från dag 1 är överens hemma och man är relativt säker på att man ska kunna fixa det!
Hoppas du förstår vad jag menar:) Precis som jag skrev ovan!
Det viktigaste är att NI är överens, NI hemma,vad som sen händer under resans gång vet man ju aldrig!
Detta barn kommer att bli en del av eran familj, lika stor del som era biologiska barn med allt vad det innebär!
Jag menade abslolut inte att vara negativ ellr "måla Fan på väggen" men ibland vill man så himla mycket så man tar lite förhastade beslut!
Underbart att ni känner som ni gör,det är fantastiskt att det finns människor som öppnar sin dörr för ett barn som behöver komma hemifrån av nån anledning!
Ta vara på stödet från Soc, det är guld värt och man kan behöva det under resans gång!
Hoppas allt går bra och Lycka Till :)     

Tack!