frustrerande obalans

Alltså hon födde barn för 1 år sen, du kan knappast förvänta dig att hon ska ha samma sexlust som innan barnen redan! Det kan dröja flera år att få tillbaka samma sexlust, vissa kvinnor får heller aldrig tillbaka samma sexlust som innan barnen. Visste du inte det?

Känner igen det där! Mellan våra barns födelse så var det full fart i sänghalmen, men efter nr två så har det hela tiden blivit glesare mellan gångerna, som mest två år (minstingen är 16 år nu). Hela tiden hoppas man på att det ska bli bättre, men det gör det inte... Vi har försökt med parsamtal, men frun ville inte sitta där och prata om vårt sexliv. Försöker jag krama om henne så är det alltid något som ska göras just då, typ tömma soppåsen, sortera tvätt eller något annat som får mig att känna mig högt upp på prioriteringslistan. Rullar jag över i hennes säng på kvällen så säger hon "Nu sover vi". Försöker jag på morgonen så har hon bråttom upp eller blir sur för att hon inte fick sova. Kramar jag om henne när vi lagar mat så är det inte bra heller, för då känner hon sig instängd. Skulle vi hamna i TV-soffan samtidigt så blir det i varsin ände och hon somnar oftast vid sju-tiden på kvällen. Det händer då och då att hon "påstår" att hon älskar mig men visar det på "sitt sätt". Konstigt sätt att visa det på tycker jag, då säger hon att hon tvättar, städar osv och det är hennes sätt att visa kärlek!!! Det var ju inte en piga jag ville gifta mig med!

Det låter säkert hemskt, men jag blir lite glad när jag läser en sån här tråd. Den gör mig övertygad om att ni också finns här på FL, ni riktiga karlar som delar ett vuxet förhållande med er kvinna även om det som ni beskriver också finns obalans och frustration. Efter att ha seglat runt här i forumet ett tag blir man lycklig över att läsa om män som ser problemen, ser sin egen del i dem och som är villiga att arbeta tillsammans med partnern för att komma runt problemen, till skillnad från i de trådar skapade av "låtsaskarlar" som skriker om rätten till en avsugning oavsett om kvinnan så ligger i födslovärkar..... Överdriver kanske lite här men bara för att förtydliga 

Vad gäller problemet med obalans i det gemensamma sexlivet så har jag nog ingen direkt lösning på problemet, men kan till viss del identifiera mig med "båda sidor". Upplever mig själv som ett hyfsat normalporrigt fruntimmer, har ett ganska okomplicerat förhållande till sex och jag älskar min man. I perioder under de värsta småbarnsåren har lusten varit låg, inte på grund av att känslorna varit svalare, utan bara rent allmänt då det inte heller fanns nå´t vidare intresse för "solosex". När man väl fått till det så tänkte jag alltid "Varför gör vi inte det här oftare??"

Min man har aldrig varit påstridig eller tjatig även om han säkert känt sig frustrerad han med under dessa perioder, vilket har gjort att jag aldrig känt mig pressad eller burit på något dåligt samvete. Eller dåligt samvete har jag haft när jag ibland vaknat upp ur vardagsdvalan och insett att; Oj! Nu är det två månader sedan vi hade sex!! Jag har också försökt att minimera de gånger jag sagt nej till sex, utifrån en solidaritetskänsla med min man och en önskan om att vilja hans bästa. Därför har jag tyckt att det varit ok att "ställa upp" på sex även om jag inte varit sugen direkt när vi börjat, eftersom jag vet att jag kommer att bli sugen under tiden. Jag kan säga att ingen gång av dessa har jag ångrat att jag "ställde upp" och jag vill poängtera att jag aldrig sett det som en uppoffring eller en tjänst jag gjort honom utan det handlar om en kärlekshandling.

I trådar där män är frustrerade över tillgången på sex i förhållandet brukar som ett brev på posten komma frågor om han verkligen hjälper till hemma, om han ger henne massage och egentid etc. etc.
Detta kan vara ganska överdrivet i mitt tycke, även om man så klart gillar en skön massage eller lite "uppvaktning"  Jag tror inte för ett ögonblick att ni herrar som skrivit i tråden är Al Bundy typer eller grottmänniskor, men det är ganska viktigt att man är ett team fullt ut anser jag. Med det menar jag att det som behövs göras för familjens fortlevnad och välmående är ett gemensamt ansvar, inte att den ena är den som planerar, beslutar, verkställer och i vissa fall delegerar de uppgifter som behöver utföras. I mitt tycke är detta inte ens en fråga om jämlikhet utan det handlar om att vilja varandras väl och om människosyn. 

Du Ts, om jag hade varit din fru under en av mina mer "ointresserade" perioder och hade fått läsa ditt väldigt kärleksfulla och uppriktiga brev så skulle jag känna en förståelse och närhet för dig som kanske inte skulle lösa alla problem, men som skulle kunnat leda oss en bit på väg till att gemensamt värna om vårt sexliv som en viktig del för vårt övriga liv.

Lycka till Ts och ni andra "riktiga karlar"  

Efter vårt första barn (vi har två nu, 6 och 1 år) så blev det sex mer sällan men å andra sidan kändes det som om känslorna fördjupats och att kvaliteten blev bättre. Efter det andra barnet känns det dock som om även kvaliteteten, inte bara kvantiteten, blivit sämre.

Hon säger att hon inte är lika intresserad av sex efter graviditet och förlossning, att det har med hormoner att göra. Det får jag naturligtvis acceptera och på ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är så. Men det känns också lite sorgligt, för då finns det inget jag kan göra åt det. Jag tycker inte det känns bra med "ställa-upp sex" från hennes sida, vilket det känns som det blivit nu. Alltid på mitt initiativ. Hon säger att hon behöver tid och det förstår jag också. Men nu vet jag inte längre hur jag ska bete mig riktigt. Hon har beskrivit mig som att "nu tassar du runt som katten kring het gröt" och att jag är "för på". Det är bara när hon sett True blood med Alexander Skarsgård i bar överkropp som hon kan visa lite eget engagemang...

Det sker som sagt alltid på mitt initiativ och då tillfredställer jag henne, lång tid vilket jag förstås också njuter av. Men sen blir det som att "nu får du komma i mig" och sen så är det över utan att hon knappt vidrört mig. Det är verkligen en jätteskillnad från hur det var tidigare.

Jag känner igen mig i trådstartarens beskrivning att man känner sig som en pubertal schablonman, men någon gång skulle jag uppskatta att hon engagerar sig i mig också. Jag försöker skapa bra förutsättningar genom att göra hemarbete, lämna barn, lägga barn och uppmuntrar henne till egen-tid så att hon träna och fika precis när hon vill. Det är viktigt för mig att hon ska känna att hon kan göra vad hon vill precis som jag vill kunna göra det. Jag har varit och ska snart vara pappaledig, så jag vet vad det innebär att vara hemma med barn (som hon är nu). Men som sagt, när jag vill då är jag "för på" och jag känner mig som en förutsägbar och osmidig kaninhane.

Bra TS och mestadels vettiga kommentarer. Skönt med en konstruktiv tråd.

Själv sitter jag lite i samma båt och har läst X antal trådar i ämnet för att delvis få bekräftat att detta"fenomen" är väldigt vanligt. "Jag är inte ensam" - känslan infinner sig och jag känner att jag vill läsa mer för att få olika perspektiv och infallsvinklar i detta ämne.

Jag och min fru har levt ihop i snart 12 år, varit gifta i dryga 3 och har tre underbara barn tillsammans. Vi jobbar båda fulltid och försöker hinna med oss själva mellan olika aktiviteter från skola, dagis, fotboll och dylikt.

Vi är ett levande team ihop och älskar varandra mkt. Men så har vi det här med sex :) Vi har sex och underbart är det med. Beroende på vem man frågar så får man olika svar och vissa av er som läser detta kommer säkert höja på ögonbrynen och tycka att jag skall vara tacksam medan andra av er håller med eller kanske t.o.m. tycker att sex 1 ggr/vecka är för lite. För det är det vi har. Mestadels underbart sex 1 ggr/vecka.

Med allt respekt för er som tycker att jag skall vara tacksam för denna dos så tycker jag att det är i minsta laget. Varför då undrar kanske du!? Jo, jag är väl i en sån period just nu. Jag tänker sex, fantiserar om sex och kan knappt vänta till nästa gång det är dags. Tyvärr är jag och min fru inte synkade i denna lust. Min fru tycker att 1ggr/vecka är ok och troligtvis skulle hon ibland kanske inte ens vilja ha det 1ggr/veckan. Det är de hon mäktar med just nu med tanke på våran situation med jobb, barn och olika aktiviteter. Jag har talat om för henne att jag absolut inte vill att hon "ställer upp" för min skull och det har gått "så långt" nu så jag slutat att ta initiativ till sex. Detta för att försöka undvika att sätta press på henne. Ibland kan jag givetvis läsa av signalerna och då tar jag initiativ, men det händer inte så ofta längre. Tyvärr har detta inneburit en viss osäkerhet för mig. Jag har tappat lite självkänsla.

Precis som du TS kan jag på ett rationellt sätt förstå min fru när vi pratar om det, men jag kan inte leva mig in i det fullt ut. Jag känner mig som en pubertal kåtbock som aldrig får nog. Det händer ibland att jag får kommentarer liknande "ja du skulle väl kunna ha sex varje dag om du fick". Ja, troligtvis säger jag då något nedstämt. Iaf i dagsläget med den lusten jag har. Vi är båda medvetna om hur vi ser på situationen, vilket ibland känns bra ibland mindre bra iom att hon vet att jag vill finns det en risk, inser jag, att hon p.g.a detta känner en omedveten press!?

Det min fru säger till mig är att hon vill, men orkar inte. Jag har talat om för henne att jag är oxo trött i mellan varven, men min lust är konstant...än så länge iaf...så jag vill och har lust även om jag är trött. Kanske det blir annorlunda eller t.o.m. tvärtom lite längre fram i vår relation!?

Vet inte om jag tillförde ngt vettigt med detta inlägg, men jag hoppas du TS kommer vidare tillsammans med din partner

Jag vill bara säga att jag känner precis likadant som flera av er, fast jag är kvinna. Har en man som vill ha sex med mig ungefär varannan månad. Frustrerande är ordet. Jag blir helt sexfixerad och kan inte låta bli att komma med anspelningar osv, vilket gör honom stressad/sur el annat. När jag försöker förföra honom blir det värre. Han har alltid nåt han måste göra med datorn (typ fotboll...) när det skulle kunna vara tid för sex...vill inte duscha tillsammans...ingenting.

Jag antar att jag ska låta honom finna sin lust själv...försöker bry mig om mitt utseende osv, försöker att inte vara så PÅ eftersom han sagt att han blir avtänd av det...försöker göra annat...

men det är jäkligt frustrerande som sagt.

Jag började för ett tag sen sexchatta med en man, det var underbart men sen ville han träffas på riktigt och jag kände att där gick min gräns - och när jag tänkte efter så vill jag inte ens chatta med någon annan, det är att vara otrogen tycker jag...men iblnd funderar jag över om min man kanske är den som är trogen, det kanske bara är just mig han inte vill h sex med...

Så vad gör man för att få utlopp för sina känslor...tycker inget hjälper utom att äta massor av godis, det dämpar allt,  men det blir inte bra i längden. Så det gör jag inte. Köper massor av kläder istället...

Så ledsen över att inte "få" leva livet fullt ut...

Har du pratat med honom. Alltså verkligen pratat med honom om hur du känner? Har du frågat honom om varför han inte vill mer och fått ett svar du tycker är ok?

jonte02

han vet mycket väl hur jag känner. Han har förklarat hur han känner och att han känner som att det kommer att bli bättre men att det måste få ta tid. Han säger att jag måste vara med cool...Vi har haft problem i vårt förhållande med otrohet (han) och han tycker att vi har tråkigt sex. Jag tycker jag har varit tydlig med att jag vill prova en massa olika saker, men när jag försiktigt har fört nåt på tal har jag blivit dissad. Nu på sistone har vi haft mycket bättre samtal kring detta och han är betydligt mer positiv, han har t o m sagt att han tycker jag är fin och sånt och när jag pratat om leksaker o sånt så har han varit positiv...men steget till handling är låååångt..

Men som sagt, jag har svårt att inte vara så PÅ, jag kan inte låta bli!!! du kanske har nåt tips förresten om hur jag skulle kunna vara sexig på ett icke påträngande sätt...??? Han gillar alltså inte att jag hintar om sex, att jag "tafsar" på honom och sånt.

Jag har beställt tid för att fixa naglarna, han gillar när det syns att man bryr sig om sitt utseende. Det kanske kan vara +1 i alla fall...