Relation med stark kärlek men han gravid me annan tjej
Hej!
Vet inte vart jag ska vända mig med mina funderingar, men jag hoppas på några råd på min framtidsväg och de val jag kommer göra.
Det är killens/mannens problem som vi kan kalla för MR. Han o jag har varit ett par sen -05 vi var kära med mycket passion. Det höll i sig länge och vi bestämde oss att det var VI som skulle vara "resten av livet" och gifte oss efter 3 år. Vi är i 30 + åldern och jag över 35.
HISTORIA:
Vi har haft lite vanliga och ovanliga problem som alla par har, vi har trots dessa alltid vetat att vi vill vara med varandra och att vi älskar varann och att vår kärlek till varandra är stark och vi klarar av mycket tillsammans. Vi vill klara av livets upp och nergångar, men ibland blir det lite väl mycket.
2008 och 2009 dog mina båda föräldrar. En "knall och fall" och den andra efter svår sjukdom. Båda alltför unga och helt oväntat. Vi hade en mycket tung period och jag mådde så dåligt, och MR mådde också dåligt
Vet inte vart jag ska vända mig med mina funderingar, men jag hoppas på några råd på min framtidsväg och de val jag kommer göra.
Det är killens/mannens problem som vi kan kalla för MR. Han o jag har varit ett par sen -05 vi var kära med mycket passion. Det höll i sig länge och vi bestämde oss att det var VI som skulle vara "resten av livet" och gifte oss efter 3 år. Vi är i 30 + åldern och jag över 35.
HISTORIA:
Vi har haft lite vanliga och ovanliga problem som alla par har, vi har trots dessa alltid vetat att vi vill vara med varandra och att vi älskar varann och att vår kärlek till varandra är stark och vi klarar av mycket tillsammans. Vi vill klara av livets upp och nergångar, men ibland blir det lite väl mycket.
2008 och 2009 dog mina båda föräldrar. En "knall och fall" och den andra efter svår sjukdom. Båda alltför unga och helt oväntat. Vi hade en mycket tung period och jag mådde så dåligt, och MR mådde också dåligt
Jag var sorgsen och tillslut arg. 2010 på hösten hatade jag allt, jag var ledsen, tyckte jag var ful och att jag var arg hela tiden, trött och helt slutkörd. Mitt inre kändes tomt och utan känslor. Ville få det bra mellan oss men visste inte hur. Kändes som att MR hade slagit "dövörat till". Vi pratade massor, eller JAG, men utan att jag såg någon lösning framför oss eller hur han skulle börja lyssna och förstå att det är allvar och att jag inte orkar längre. Det tog slut mellan oss december 2010 eftersom jag inte såg annan utväg, men älskade honom!
JAG TRÄFFAR EN ANNAN:
Han blev helt förkrossad då jag "var borta" så han slutade med sina bedövande medel och försökte förbättra sig o få mig tillbaka. Han började prata med en psykolog som hjälpte och stärkte honom och han berbetade alla förtryckta känslor han bar runt på. Jag var nere, litade inte riktigt på honom då han sagt tusen gånger att han skulle sluta med sitt flyktbeteende, så jag sa att vi kanske kan försöka igen om ett halvår. Men vi träffades ändå under dessa månader, men inte som ett par, men vi pratade alltid om oss och hur vi skulle kanske kunna få det bra igen, hur fina perioder vi haft och vad vi betyder för varann. Vi älskade varandra fortfarande.
Jag träffar samtidigt en annan. Berättar inte det för MR. Förrän senare då vi pratar om oss på rikgtigt igen, han blev helt skogstokig och ledsen, arg, besviken. Han tyckte att eftersom vi fortfarande var gifta med varandra och därför inte var slut på "riktigt" och att vi hade ändå plikt att vara trogna och ärliga så skulle jag ha berättat eller skilt mig! Istället för att föra honnom bakom ljuset
JAG FLYTTAR UTOMLANDS
Efter ett tag fick jag jobb utomands och flyttar. MR hälsar på i maj 2011 och vi försökte igen under 2 månader. Han hade svårt att "tänka bort" det som hänt men hoppades att det skulle gå över med tiden. Så vi säger inte öppet att vi är tillsammans igen, men vi låter tiden vägleda oss. Han åkte hem till Sverige igen efter dessa 2 månader. Sen hälsar jag på honom 2 veckor i slutet av september i Sverige. Det kändes ok, men han visste fortfarande inte vad han vill eftersom det fortfarande "känns" det som hände. Han vill men kände sig inte 100% övertygad, så vi bestämde inget om oss. Vi ska avakta,
HAN BESTÄMMER SIG ÄNTLIGEN ATT HAN VILL SATSA PÅ OSS!!:
I söndags (förrgår) pratade vi och då har han äntligen bestämt (till min lycka!) att han vill föröka med oss. Jag berättade att jag flyttar hem. Vi ska "börja om " i feb 2012. Vi älskar varandra och vill leva tillsammans! Ha barn tillsammans! Det är det enda jag vill just nu! Vill leva mitt liv med honom och ha det som innan fast bättre.
PROBLEMET. ETT "ONE NIGHT STAND" BLIR GRAVID:
I onsdags (igår), pratade vi på skype. Mysigt tänkte jag! Nu kan vi prata om framtiden..visst gjorde vi det!..men inte som jag kunnat tro..
Han berättar att..i början av september, träffade han en tjej ute som han gick hem tillsammans med. De hade sex 1 gång. Han fick veta i måndags att hon blev gravid! De kände inte varann.
Han sa till mig att han låg med henne för att hjälpa sig själv att komma fram till om han vill vara med mig eller inte. Som ett engångsligg som skulle vägleda hans känslor. Han fick genom denna natt lite hjälp eftersom han kände att han inte ville vara med någon annan (han hade ånger efteråt) i allafall, utan att han vill försöka komma över det som jag gjort. (han är inte den typen som är med olika tjejer så fort han kan, men har haft ett par "one night stands" i sitt liv, såsom jag ungefär)
Jag känner att han låg med en annan 1 gång är ok. Jag var ju med en annan under 1 1/2 månad så det känns som då blev vi "kvitt". Bara han vet om han vill ha mig och är SÄKER på det. Bara han inte blir kär i någon annan. Men att han nu väntar BARN med en annan tjej är en helt annan sak! Vet inte vad jag ska göra.
Han vill inte ha det här barnet och hon vill inte göra abort. (hon är i 8e veckan nu) hon sa till honom att han kan välja om han vill "ta sitt ansvar" eller inte. Hon ville hur som helt behålla det oavsett vad han väljer. Hon säger att hon får stöd från sin familj och vänner.
Han tycker såklart att det här är en väldigt svår fråga. Moralisk fråga gentemot barnet.
Vad händer med barnet om han "avsäger sig" ansvaret? Kan man ens göra det? Kan man skriva ett "avtal" mellan föräldrarna på något sätt att man är far till barnet men avsäger sig både rätten att träffa det och att ha förpliktelser?
Han älskar mig och vill ha barn med mig. Men vill inte orsaka att barnet "far illa" men MR känner rent spontant att han måste välja mellan att inte träffa barnet nånsin/eller /att bli aktiv far till barnet fast aldrig i ett förhållande med mamman till barnet. Men han vill inte ha barnet!
Jag tycker för mig är detta ett problem eftersom jag inte vill ha hans barn som han fått med nån han haft ett "one night stand" med...jag vill inte bli hennes/hans "låtsasmamma" även fast jag medveten om att det inte är barnets fel.
Han är helt förkrossad och jätteledsen för att det blivit såhär. Nu när han känner sig säker på vad han vill med mig kanske jag inte vill med honom. Jag vet varken ut eller in. Hon säger ju att han kan "välja", men kan man det som kille när "skadan" redan är är skedd?
Åh jag vet inte jag kan inte tänka klart, det hela känns så osannolikt! Jag hoppas du kan hjälpa mig med dråg.
JAG TRÄFFAR EN ANNAN:
Han blev helt förkrossad då jag "var borta" så han slutade med sina bedövande medel och försökte förbättra sig o få mig tillbaka. Han började prata med en psykolog som hjälpte och stärkte honom och han berbetade alla förtryckta känslor han bar runt på. Jag var nere, litade inte riktigt på honom då han sagt tusen gånger att han skulle sluta med sitt flyktbeteende, så jag sa att vi kanske kan försöka igen om ett halvår. Men vi träffades ändå under dessa månader, men inte som ett par, men vi pratade alltid om oss och hur vi skulle kanske kunna få det bra igen, hur fina perioder vi haft och vad vi betyder för varann. Vi älskade varandra fortfarande.
Jag träffar samtidigt en annan. Berättar inte det för MR. Förrän senare då vi pratar om oss på rikgtigt igen, han blev helt skogstokig och ledsen, arg, besviken. Han tyckte att eftersom vi fortfarande var gifta med varandra och därför inte var slut på "riktigt" och att vi hade ändå plikt att vara trogna och ärliga så skulle jag ha berättat eller skilt mig! Istället för att föra honnom bakom ljuset
JAG FLYTTAR UTOMLANDS
Efter ett tag fick jag jobb utomands och flyttar. MR hälsar på i maj 2011 och vi försökte igen under 2 månader. Han hade svårt att "tänka bort" det som hänt men hoppades att det skulle gå över med tiden. Så vi säger inte öppet att vi är tillsammans igen, men vi låter tiden vägleda oss. Han åkte hem till Sverige igen efter dessa 2 månader. Sen hälsar jag på honom 2 veckor i slutet av september i Sverige. Det kändes ok, men han visste fortfarande inte vad han vill eftersom det fortfarande "känns" det som hände. Han vill men kände sig inte 100% övertygad, så vi bestämde inget om oss. Vi ska avakta,
HAN BESTÄMMER SIG ÄNTLIGEN ATT HAN VILL SATSA PÅ OSS!!:
I söndags (förrgår) pratade vi och då har han äntligen bestämt (till min lycka!) att han vill föröka med oss. Jag berättade att jag flyttar hem. Vi ska "börja om " i feb 2012. Vi älskar varandra och vill leva tillsammans! Ha barn tillsammans! Det är det enda jag vill just nu! Vill leva mitt liv med honom och ha det som innan fast bättre.
PROBLEMET. ETT "ONE NIGHT STAND" BLIR GRAVID:
I onsdags (igår), pratade vi på skype. Mysigt tänkte jag! Nu kan vi prata om framtiden..visst gjorde vi det!..men inte som jag kunnat tro..
Han berättar att..i början av september, träffade han en tjej ute som han gick hem tillsammans med. De hade sex 1 gång. Han fick veta i måndags att hon blev gravid! De kände inte varann.
Han sa till mig att han låg med henne för att hjälpa sig själv att komma fram till om han vill vara med mig eller inte. Som ett engångsligg som skulle vägleda hans känslor. Han fick genom denna natt lite hjälp eftersom han kände att han inte ville vara med någon annan (han hade ånger efteråt) i allafall, utan att han vill försöka komma över det som jag gjort. (han är inte den typen som är med olika tjejer så fort han kan, men har haft ett par "one night stands" i sitt liv, såsom jag ungefär)
Jag känner att han låg med en annan 1 gång är ok. Jag var ju med en annan under 1 1/2 månad så det känns som då blev vi "kvitt". Bara han vet om han vill ha mig och är SÄKER på det. Bara han inte blir kär i någon annan. Men att han nu väntar BARN med en annan tjej är en helt annan sak! Vet inte vad jag ska göra.
Han vill inte ha det här barnet och hon vill inte göra abort. (hon är i 8e veckan nu) hon sa till honom att han kan välja om han vill "ta sitt ansvar" eller inte. Hon ville hur som helt behålla det oavsett vad han väljer. Hon säger att hon får stöd från sin familj och vänner.
Han tycker såklart att det här är en väldigt svår fråga. Moralisk fråga gentemot barnet.
Vad händer med barnet om han "avsäger sig" ansvaret? Kan man ens göra det? Kan man skriva ett "avtal" mellan föräldrarna på något sätt att man är far till barnet men avsäger sig både rätten att träffa det och att ha förpliktelser?
Han älskar mig och vill ha barn med mig. Men vill inte orsaka att barnet "far illa" men MR känner rent spontant att han måste välja mellan att inte träffa barnet nånsin/eller /att bli aktiv far till barnet fast aldrig i ett förhållande med mamman till barnet. Men han vill inte ha barnet!
Jag tycker för mig är detta ett problem eftersom jag inte vill ha hans barn som han fått med nån han haft ett "one night stand" med...jag vill inte bli hennes/hans "låtsasmamma" även fast jag medveten om att det inte är barnets fel.
Han är helt förkrossad och jätteledsen för att det blivit såhär. Nu när han känner sig säker på vad han vill med mig kanske jag inte vill med honom. Jag vet varken ut eller in. Hon säger ju att han kan "välja", men kan man det som kille när "skadan" redan är är skedd?
Åh jag vet inte jag kan inte tänka klart, det hela känns så osannolikt! Jag hoppas du kan hjälpa mig med dråg.