Anonym (ledsen!) skrev 2011-11-05 21:20:20 följande:
Hej
tack för ditt råd.. det känns precis som att du känner mig...så som du beskriver det..
jag vill helst inte att han ska känna att NÅGOT ÄR FEL.. då han lätt kan misstolka det ( så som han är som person)... det var därför det var så svårt att tala om det..
men nu tycker jag ändå att det är dags...inget kul att gå till toaletten och gråta ut hela händelsen liksom...
Puh!!
Hej =) Ja, det känns kanske som att jag känner dig, och jag tror att det kan bero på att jag känner din situation så oerhört väl... Jag har ju själv varit där, och det är bara drygt ett år sedan vi lyckades bryta dödläget som var här hemma.
Att du inte vill att han ska känna att något är fel förstår jag, det är lätt att misstolka, och att han lägger det på sig själv, precis som du gör nu... Jag känner så väl igen ditt resonemang just där. Det är ju dig det är fel på, eller hur? Du vill ju reda ut det på egen hand, det ska inte drabba honom? JUST så tänkte jag... Det var mig det var fel på, för det var ju jag som inte kände lust, fast jag så gärna VILLE känna lust. Samtidigt så visste ju min sambo att det var något fel, det kände han av ändå, utan att jag sa någonting. Så han gick ju omkring och kände att det var HANS fel att jag egentligen inte ville... Så gick vi om varandra i kommunikationen, ingen sade någonting, förutom de gånger det exploderade och vi grälade om det. Och jag tror att vi båda gick ur de grälen med en känsla av att vara den som gjorde fel, var elak, inte förstod den andra, etc.
Din man vet också att något är fel. Han har börjat prata om det, och han har till och med börjat misstänka att du är otrogen. Han hör alla ursäkter för att inte ha sex, han märker att du drar dig undan, men han vet inte alls vad det beror på. Risken är ganska stor att han börjar koka ihop egna teorier, t.ex. otrohet, och att problemen växer sig ännu större.
Den stora faran med att inte prata med din man ligger dock djupare än så. Varje gång du lägger på en "show" i sängen, låtsas att allt känns bra och sedan låser in dig på toaletten för att gråta trycker du ner dig själv. Varje gång du fejkar glädje bygger du grunden för att klara av att fejka nästa gång också. Och varje gång du tvingar dig själv att "ha lust" blir det svårare och svårare att känna lust på riktigt... På ett sätt gör du din egen lust oviktig i sammanhanget. Om du i stället är ärlig med din man och pratar med honom om att du har svårt att känna lust och att du inte vet vad det beror på, om det är preventivmedlet eller något annat, ger du honom en chans att vara med och arbeta på att få din lust att komma tillbaka. Det är viktigt att låta det arbetet ta tid, och den tiden kan han bara "ge" om han vet vad problemet är.
Och jag vidhåller fortfarande, back to basics är viktigare än att "hotta upp" just nu.
Hoppas att jag inte är alltför rörig, och att du inte tar illa vid dig av något jag skriver. Det är inte heller några generella kunskaper och lösningar jag har, utan jag pratar bara direkt ur egen erfarenhet. Kanske inte allt passar just dig och er.