Vill bara skriva av mig
Hej!
Suttit ett tag och funderat på om jag egentligen orkar skriva om min historia men samtidigt funderar jag ofta på den och känner att det kan vara bra att få ut lite av det som jag tänker och känner. Jag har gått till en psykolog ett tag, men jag skrattar bort min problem där, och säger att "det löser sig".
Egentligen började allt med att jag tog mig ur ett kärleksförhållande där jag och en man förklarade evig kärlek för varandra där han aldrig kunde löpa linan ut pga skilsmässa etc. Det sårad mig mycket men han kränkte mig aldrig och dolde aldrig sanningen. Men jag gick ur det ledsen och med förhoppningen om att det hade fått ett annat "slut".
Därefter så träffade jag en ny man. En fantastisk rolig, snygg, charmig och underbar kille. Lite småknäpp på sitt sätt - han vågade säga vad han tyckte till folk och han hade många ggr rätt i sina åsikter. Det var också skönt att han hade barn så som jag. Det innebar att vi förstod att vi hade fler att ta hänsyn till än bara oss två.
Jag höjdes till skyarna av honom. Jag var den vackraste och smartaste han träffat. Han frågade skämtsamt om vi skulle gifta oss, skaffa barn etc. Jag tyckte det var mysigt. Vi hade kul ihop. Så hade vi det i tre månader. Sen började helvetet som jag har en rörig bild av - men försöker sortera ut på något sätt.
Jag började märka konstigheter kring hans kommentarer om ex, vänner och barnets mamma. ALLA var knäppa och de hade psykiska sjukdomar enligt honom. Jag träffade dem och tyckte de var fullt normala. Men han kände ju dem bättre. Sen stod vi bl a efter en julklappshandlardag i en bar och han tittade på mig och sa: XX, Du vet väl att jag egentligen inte vill något med Dig? Du vill säkert flytta ihop med mig etc - men jag vill inte ens att Du skall få träffa mina barn. Men tolka mig inte fel. Jag tycker mycket om Dig!" Jag blev alldeles tyst, tom och ledsen. Vågade och kunde inte finna ord. Jag bara stod där. Det var bara början. Bara början! Dagen efter bjöd han hem sina två småflickor och min dotter på middag! Han hade bara skojat! Skojat? Så där for det. Fram och tillbaka! Ena sekunden vill han ha barn med mig - gjorde mig gravid. Andra sekunden kallade han mig idiot som var så egoistisk att jag skulle förstöra hans relation till sina döttrar som skaffade ett syskon som stod mellan dem. "Och bara så att Du vet XXX, när jag och XXXXX skaffade var det något positivt att berätta - med Dig är det negativt." Jag fick missfall och jag skulle tacka honom att han fanns där om jag ville. (vilket också var en dagsform ifall han gjorde)
När jag fyllde år sa han att han glömt bort det, hånade mig för att jag brydde mig om alla gratulationer jag fick på Facebook. Han påpekade även då att jag var alkohlist och psykist störd?! Det gjorde han efter att han varit så full att jag fått bära hem honom på min födelsdag!
Jag fick ofta höra att jag var fult klädd. Jag försökte se hur de tjejer han kommenterade som snygga, hur de var klädda för att köpa likadan kläder. Jag hade ändå fel stil. Mitt jobb var fel, mina vänner var fel, mina tankar var fel, min lukt var fel... När jag berättade något så hånskrattade han eller låtsades inte höra. Sen vips var jag Guds gåva till honom och världen. Jag var det bästa etc. Men utan att förstå varför så kunde en total tystnad infinna sig. Han svarade inte ens på tilltal! Utan att jag gjort något?!
Han blev arbetslös. Jag hjälpte honom söka jobb. Jag jobbar nämligen som chef med rekryteringar i ett stort företag och gav mina tips och råd till honom. Hans rykte (som jag sakta men säkert blev varse) gav honom inga jobb. Det var mitt fel! Han sa det aldrig i ilska. Han sa det med sammentslen röst. Så som han sa när han tryckte ner mig.
Jag började göra ett dåligt jobb. Jag hade svårt att koncentrera mig. Förstod inte varför. Försökte söka tröst hos honom. Han sa att det var fel på mig och mitt jobb. Jag gick och köpte mig ett sommarhus. Det blev min fristad. När jag var där blev jag jag! Den glada JAG, som älskar livet, min dotter, jobbet, vänner, laga mat - allt det som han sa att jag var dålig på eller hade fel sort av!
Jag visste aldrig vad jag gjorde för fel. Det gick inte ens att bestämma en plats var vi skulle ses utan att han valde att ställa sig någon annanstans och sedan säga igen med lugn stämma att jag hade svårt att förstå ens en sådan enkel sak.
Det går inte att beskriva ALLA hemskheter han gjorde. De är så många. Han slog mig aldrig, men han fick mig att må pyton.
Tillsist slängde jag ut honom! Han började att klaga på min lilla dotter ... hon är en glad femåring som han började kritisera!
Jag är en vanlig tjej, bra jobb, bor i en trevlig lägenhet mitt inne i stan. Jag höll på att tappa allt: vänner, jobb, ekonomin ALLT pga denna nedbrytning.
Varför skriver jag? För jag har inte återhämtat mig. Jag för allt i livet inte ha honom! Han är en oattraktiv typ. Men det han sa om mig... jag drömmer om det... mardrömmar!
Hur kommer jag ur det?
