Enligt vad jag läst så far barnen illa även om misshandeln är psykisk. Män som har en misshandlar-personlighet beter sig ofta även kontrollerande och aggressivt mot barnen dessutom. I "Barn som upplever våld" står tex:
s 70 Bakgrunden till detta är genomförda analyser av resultaten för barn från familjer där modern blev utsatt för fysisk misshandel, psykisk misshandel eller både och. Det framkom att det inte fanns någon skillnad mellan svaren gällande barnens välmående och utveckling, problem vid skolstarten eller familjernas resurser att stödja barnen. (dvs de tar lika mycket skada vid psykisk misshandel av mamman som vid fysisk)
s 114 Vi har kommit fram till viktiga hållpunkter när det gäller att bedöma om umgänget med en våldsam pappa kan vara bra för barnet. Först och främst måste våldet mot mamman ha upphört eller åtminstone bör risken för upprepat våld vara mycket liten. … När pappan känns vid att han misshandlat och tar sitt ansvar, avlastar han barnet skuld. Barnet får sin verklighet bekräftad även av pappan. Sist men inte minst är det viktigt att pappan inte undergräver mammans föräldraauktoritet. Den får inte punkteras av pappans psykiska trakasserier och kränkningar av henne inför barnen.
s 86 Vi anser att eftersom våldsamma män som fäder har samma föräldrarättigheter som mödrarna, borde de också ha samma skyldigheter och de borde möta följderna av sitt beteende ur barnens synvinkel. Föräldraskapsarbetet får emellertid inte utsätta barnet eller modern för någon risk. Det bör bara utföras med män som gått in i en egen förändringsprocess och som tar ansvar för sitt eget våldsamma beteende. Det är viktigt att uppmärksamma att en mans känslomässiga insikter i sitt våldsamma beteende inte räcker här. Han måste vara beredd att hållas ansvarig också på en praktisk nivå. LB och JS har identifierat 12 steg till förändring på misshandlarens väg till ansvarstagande föräldraskap. Misshandlaren måste
Fullt ut erkänna sin historia av fysiskt och psykiskt våld mot sin partner och sina barn Inse att beteendet är oacceptabelt Inse att han valt att använda våld Se och visa empati för våldets konsekvenser för hans partner och barn Identifiera sitt mönster av kontrollerande beteende och förväntningar om rättigheter i förhållande till kvinnor och barn Utveckla respektfulla beteenden och attityder Omvärdera sin förvrängda bild av sin partner På olika sätt gottgöra i ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv Acceptera de konsekvenser våldsutövandet får för honom själv Förbinda sig att inte upprepa våldshandlingar Inse att förändring är en lång (ofta livslång) process Vara villig att hållas ansvarig
I vårdnadsutredningen från 2002 kap 7 står bl a:
Vi tycker oss i våra undersökningar ha sett en tendens hos domstolar och socialnämnder att skilja på om barnet självt blivit utsatt för övergrepp eller om det är den andra föräldern eller något syskon som blivit utsatt för övergrepp. Men så ser inte barnet det. Barn har nämligen i regel små möjligheter att själva bedöma hur stor risken är att själv drabbas av våld/hot/övergrepp, om sådant drabbar syskon eller en förälder. Kanske än mer viktigt är att barnets grundläggande trygghet rycks undan om en förälder, alltså en person som per definition och i barnets ögon faktiskt är en av barnets främsta trygghetsgivare, gör sig skyldig till något som i stället för trygghet utgör en oförklarlig och oförutsägbar fara eller hot. Det har då ingen betydelse om det är barnet självt eller någon annan familjemedlem som drabbas.
och
Det är en allmänt omfattad uppfattning att våld, hot eller andra kränkningar inom familjen utgör en allvarlig hälsorisk för barn. Ur barnets synvinkel spelar det många gånger mindre roll om kränkningen varit mer allvarlig eller mindre allvarlig. Även våld som objektivt sett är mindre allvarligt kan vara skadligt för ett litet barn men framför allt kan barnet självt oftast inte avgöra hur allvarligt det är.
och
När det är barnet som har utsatts för övergrepp, blir arten och allvarligheten i övergreppet naturligtvis av särskilt stor betydelse. Frågeställningen blir mer komplex när det gäller övergrepp mot den andra föräldern och mycket blir då beroende av domstolens värdering av orsaken eller bakgrunden till övergreppen. Har övergreppen skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller har de riktats mot flera personer är det naturligtvis särskilt allvarligt, liksom om övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer. Ett sådant beteende hos en förälder är svårföränderligt och innebär allmänt sett en större risk för att barnet skall fara illa.
Klart du vill ditt barns bästa och han uttrycker ju att han vill träffa pappan, men hur är deras relation? tar sonen ansvar för pappans välbefinnande? (gör min 5-åring i alla fall) Om jag var du skulle jag diskutera med både en advokat och någon form av mamma-stöd på soc, eller någon annan som har erfarenhet av våld i nära relationer.
Styrkekram!
