känner mig så tom och ensam

Är i en liv situation som inte riktigt är som alla andras "Svensson liv" Ur det normala perspektivet som regler och lagar anser och andras åsikter om hur livet bör eller inte bör levas. Har tagit stöttning och hjälp ytterligare en sista gång för att se om denna gången verkligen kan hjälpa, men har så många gånger gått igenom samma process i flertal år så jag börjar tvivla på att jag kan börja må bättre. Mitt liv förändrades drastiskt för 4 år sen och allt har varit sen dess en snurrande boll med jobbiga känslor hela tiden. 4 år har gått som om man blinkade en gång så var dessa åren över. Allt gick så snabbt. 
Nu har jag altså tagit en sista hjälpför att se om det kan gå vägen denna gång.
Men till saken är den att jag börjat känna mig vet inte hur man ska uttrycka det "håglös" känslo mässigt tom, känner ingenting stundvis har jag legat och stirrat in i väggen så att min pojkvän har fått skaka liv i mig , det känns som livet lever mitt liv men inte jag lever mitt liv, andra gör bestämmelser över mitt liv och har åsikter och det skrivs i papperen osanna saker om mig som person, kommunen har makten över mig och jag kan ingenting göra för att få tillbaka mitt riktiga liv som jag hade innan allt hände. Känner mig så tom , ensam, inga vänner, bara pojkvännen  och föräldrarna att umgås med, ingen annan tar kontakt. 
Stundvis känner jag mig apatisk och bara ligger och gråter.

Är jag ensam om att vara såhär ensam? Är jag ensam om att andra tagit makt över mig som person? Som att mina åsikter dom räknas inte längre, känner mig kränkt osv. Vet inte vad jag ska göra längre har tagit hjälp men vill bara lägga mig och stirra in i väggen.

Behövde skriva av mig lite , :/