Är så trött på min sambo

När jag träffade min sambo var jag inne i en period då jag var väldigt nöjd med livet. Jag hade ett jobb som jag trivdes med, jag hade många kompisar. Jag ansåg att jag hade ett rikt liv. Jag kände inget behov av att träffa någon.
Men så träffade jag min sambo på krogen. Vi föll som furor för varandra. Detta är lite mer än sju år sen.
Jag hade tidigare haft destruktiva relationer och relationer där killar hade behandlat mig riktigt illa.
Jag ville inte vara med om det igen och var misstänksam redan från början.
Min sambo betedde sig lite konstigt i början. Om det ringde i hans mobil när vi var med varandra svarade han inte alltid. Han tog upp mobilen och höll den så att jag inte kunde se vem det var som ringde. Oftast svarade han ändå, och berättade sen vem det var som hade ringt.
Men vissa gånger svarade han inte, utan lät det ringa och vägrade visa mig mobilen.
Detta gjorde mig ännu mer misstänksam, så en dag när jag var hemma hos sambon tittade jag igenom hans telefon.
Han hade sagt att han hade A-kassa, men jag kände på mig att det inte stämde.
I mobilen såg jag ett sms från hans kompis: "Hej! Har du varit på soc? Fick du några pengar?" Stod det i sms:et.
Då förstod jag att sambon gick på socbidrag. Men jag sa inget om det till honom, eftersom jag då oxå skulle bli tvungen att erkänna att jag hade kollat hans mobil.
Så småningom fick han ändå veta att jag visste att han hade socbidrag. Vid det laget bodde vi ihop.
Han berättade att han hade haft jobb, men blivit av med det när provanställningen var slut. Han hade inte varit med i A-kassan. Det var alltså därför han fick socbidrag i stället.
Året efter fick han plötsligt inte sina pengar, och jag sa till honom att ringa soc. Det gjorde han, men pengarna kom inte in.
Jag gick in på soc hemsida, där jag läste att om den som går på socbidrag blir sambo har sambon försörjningsplikt gentemot den andre.
Jag undrade för mig själv hur dom hade kunnat kolla upp vem jag var, vart jag jobbade osv. Men tänkte att det är väl inte så svårt att kolla upp sånt.
Företaget där jag jobbade gock i konkurs, och vi blev alla varslade. I några månader levde jag och sambon på ynka 5 000 kr i månaden totalt.
Jag hade då inte längre råd att betala min A-kassaavgift, och blev tvungen att gå ur A-kassan.
På vintern fick jag så ett jobb som telefonförsäljare. Jag avskydde det jobbet. Delvis pga pressen från cheferna, och pga hur vissa man ringde till kunde bete sig.
Min sambo var då fortfarande arbetslös och gjorde inget för att få ett nytt jobb.
I stället satt han hemma på sitt arsle hela dagarna och spelade tv-spel eller tittade på tv.
Jag fick både jobba och göra allt hemma.
Sambon började anklaga mig för att vara kär i någon på jobbet, för att vara otrogen med någon på jobbet osv.
Varje dag, så fort han öppnade käften anklade han mig.
Till slut blev så jäkla trött på allt. Jag sa ifrån att han fick skärpa sig och börja söka jobb. Sluta anklaga mig för helt befängda saker osv.
Men sambon totalvägrade att söka jobb. Jag gick till arbetsförmedlingen för att söka nya jobb. Samtidigt skrev jag ut jobb till sambon och tog med hem till honom. Men dom blev bara liggande.
Året efter fick jag sparken med omedelbar verkan. Jag mådde då så dåligt att jag gick till jobbet och bara satt av tiden. Jag ringde inga samtal, och misskötte dörmed mitt jobb. Men jag valde att säga upp mig i stället.
Utan jobb eller andra pengar stod vi då där.
Jag kontaktade soc, och vi fick penhar där i från. Varje månad fick vi gå till soc och ansöa om pengar.
Året efter blev jag oplanerat gravid, och det upptäcktes inte förrän i vecka 20. Så att göra abort var inget alternativ, och jag skulle aldrig ha kunnat adoptera bort dottern.
Då hände det nånting.
Sambon blev tvungen att gå på ett utbildningsprogram som soc anordnade, och han hatade att göra det. Så han tog tag i saker och ting och började söka jobb på allvar.
Han fick ett jobb, och jag var så glad för att han äntligen hade tagit tag i saker och ting.
Han skulle först ha 6 månaders provanställning innan det blev fast jobb.
När han hade börjat där tog det en månad innan han fick sitt anställningsbevis.
På det stod det att sambon skulle ha en sässongsanställning tom oktober månad.
Det var ju inte vad som stod i annonsen, och jag sa till sambon att säga ifrån. Men det vågade han inte.
Han är otäckt konflikträdd, och vågar aldrig säga ifrån eller emot en annan person även om han har rätt.
Sambon jobbade där fram till oktober förra året. Jag sa till honom att han måste söka andra jobb eftersom han bara jobbade på somrarna där. Jag sökte jobb hela tiden.
Men han vägrade söka andra jobb. Jag var förtvivlad. Men det struntade han i.
Han vägrade oxå att gå med i A-kassan. Jag fattar inte varför.
Men det blev ännu värre när sambon kom hem lite senare en dag och berättade att han hade skaffat ett mobilabbonemang och internetabbonemang med 24 månaders bindningstid. Dessutom hade han köpt en tv på avbetalning och tagit en massa kanaler från com hem.
Jag blev fullständigt vansinnig. Jag skrek och grät och skällde på honom. Hur kunde han vara så ansvarslös och ta en massa abbonemang och grejer när han knappt jobbade alls? Allt han sa var att det ordnar sig. Mycket omoget tänk med andra ord.
I oktober förra året slutade han på sitt jobb, och fick inte jobba i somras. Jag sa till honom förra sommaren, att han var tvungen att söka andra jobb. Men det gjorde han inte.
Efter att han blev arbetslös satt han bara hemma och latade sig. Medan jag jobbade extra i en butik lördag-söndag, och på dagis måndag-torsdag varje vecka.
Dessutom struntade han i att städa hemma. Med tanke på vår dotter gjorde jag allt hemma så att hon inte skulle behöva bo i en svinstia.
Till slut gav jag sambon ett ultimatum. Antingen  skulle han söka jobb, eller plugga. Annars skulle jag lämna honom.
Han valde att plugga, och det gör vi båda nu.
Min sambo är så jävla tafatt. Han kräver att jag ska ordna och fixa allt hela tiden.
När jag har sovmorgon kan han väcka mig och fråga vad vi ska äta till lunch, eller vad han ska ta med till sonen till dagis.
Jag och en kompis har träffats en gång i veckan den senaste tiden för att fika och prata. Hon har haft det jobbigt ett tag och behöver verkligen prata av sig. Men vi har aldrig hunnit prata färdigt eftersom min sambo vill att jag ska vara hemma till maten.
Igår satt jag och kompisen och fikade igen. Då sa jag till henne att jag inte tänkte åka hem tidigt. Men så ringde sambon. Han skulle göra pannkakor, men mjölet var slut. Du måste åka och köpa mjöl, sa han. Så jag var tvungen att åka med en gång. Sambon sa att han inte hade några pengar att köpa mjöl för.
När jag kom hem insåg jag att han visst hade pengar.
Min kompis sa, innan jag åkte hem, att hon var evinnerligt trött på mins ambo som inte verkar klara nånting själv.
Jag pratade med honom om det, och han blev vansinnig över att min väninna "snackade skit om honom", som han uttryckte det.
Fan, jag är så jävla trött på honom. Jag erkänner att jag har varit en mes som har fixat det mesta här hemma. Han verkar inte klara nånting.
Dessutom missköter han skolan å det grövsta, för att han inte orkar plugga. I stället sitter han hemma och spelar tv-spel å sitter vid datorn.
Ge mig bra tips och råd nu. Vad ska jag göra? Vad skulle ni ha gjort?