våldligt förhållande

Hej, jag är 24 år och min sambo är 27. vi har bott ihop ett halvt år. det är första gången jag bor ihop med en kille. vårt problem är att vi har bråkat så mycket att vi har tappat respekten för varandra. 

Vi bråkar om småsaker, det är som att en liten sak alltid ska bli så stort.
Jag har lite svårt med hans vanor, som till exempel att han aldrig lagar mat, städar,snusar och lägger snusarna överallt, att han aldrig vill följa med mig till mina föräldrar.

Det känns många gånger som att han inte vill förstå mig, att jag bara tjatar. Till exempel när jag bad honom att duscha lite oftare för att jag lätt kan få urinvägsinfektion och för hygien, så reagerade han som att han bara pratade strunt. Han tog mig inte seriöst och så sa jag att det kan bero på att ingen i hans familj är sånna som duschar regelbundet.
Han tog detta jätte hårt och blev jättearg. Och när jag säger saker till han eller vill ta över vid matlagning för att hjälpa honom blir han förbannad för att han tror att jag vill visa att jag är bättre än honom.

Sen några år tillbaka sa mitt ex till mig att den finaste tjejen han nånsin hade sett med finast kropp och allt var min brors ex, som jag då var väldigt bra vän med. Men med tiden har vi glidit isär. Den kommentaren jag gjort mig heeeeeelt och hållet paranoid, så jag tror att min kille nu ser på alla andra och tycker att de är finare än mig. Eller att han hellre skulle vilja vara tillsammas med andra istället för mig.

Vi har så mycket vi bråkar om och jag vill inte ha det så. Det har gått ut över mitt jobb, det sker att vi bråkar hela natten börjar slå varandra, spotta på varandra och skriker på varandra. Då är jag helt slut och går inte till jobbet.

Jag vill inte ha det såhär och jag skäms, kan inte berätta för familj eller vänner för att jag är rädd att dom ska tycka att jag är ett monster.

Det känns som att jag försöker en massa att vi ska få det lite bättre och vi står i kö för parterapi, som jag ville att vi skulle gå på. Vi har svårt att kommunisera och alla gräl spårar ur och det blir alltid en stor scen av ingenting egentligen.

Så nu har han sagt att han lämnar mig, men jag vill inte träffa någon annan. När vi inte bråkar så har vi det jätte fint.

Jag är förtvivlad, vill få råd. Sen vill jag att vi ska fungera....men känns som att tåget har åkt. Han vill ju inte mer. När vi har bråkat förut har han sagt det då med. Han kan säga så efter att vi har bråkat. Jag säger att det är slut då han har kallat mig riktigt fula ord eller om han blir våldsam.

Jag behöver hjälp, har gråtit ett hav och vill inge mer. Snälla hjälp mig.. :´( 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-11-11 12:36
Vill lägga till att det var jag som började med att jag gav han en örfil, det var någon gång då jag inte kände att han tog mig seriöst så jag blev arg.

Och så var det en vecka efter att vi hade blivit tillsammans så var jag på en kryssning och han flyttade ifrån sitt ex, då jag kysste en annan. I telefonen sa han att han vara hade glas att flytta på och han var där hela helgen, men sov hemma sa han. Då var jag säker på att han var otrogen. Han var inte det och han har svårt att släppa det jag har gjort mot honom.

Och det förstår jag...

Ju mer jag täanker på allt desto klarade blir det för mig att vi kanske inte passar ihop. Men vi har varit ihop i ett och ett halvt år, vi är förlåvade. Men detta fungerar inte. Kan man verkligen lappa ihop ett sånt här förhållande?? finns det någon mening. jag känner att jag måste få vara med honom, men jag vill ha ett normalt liv med han.

Detta är så jobbigt.