Är det faderskomplex? varför är jag så svartsjuk och rädd?

Varför är jag så svartsjuk? Varför har jag alltid varit en sån svartsjuk flickvän? Jag har aldrig blivit övergiven - förutom av min pappa. Min mamma blev gravid av misstag, när min gifta pappa vänstrade med henne. Hela min uppväxt såg jag min pappa komma och gå, men sa aldrig mer än högst ett par ord till mig. Jag visste att han var min pappa men har var aldrig min förälder. Han har vänstrat med min mamma i 30 år, lika länge som han varit gift med sin fru. Jag har två halvsystrar på min pappas sida som jag tog kontakt med när jag var 17 år gammal. Men de vill inte veta av mig.

Jag blir kär i kille efter kille, men jag kan inte hantera att vara ifrån varandra. En enda natt ifrån varandra så spökar hjärnan på mig. Är han med någon annan? Ljuger han för mig? Undrar vad han gör egentligen. Minsta lilla anledning ger mig en anledning att bli arg och hota med att gå.

Vilket jag också gör. Jag är den som gör slut, alltid. Blir aldrig dumpad. Dom hinner nog inte dumpa mig. Så fort jag känner att jag blir det minsta övergiven/bortglömd/bortprioriterad så drar jag mig undan. Stänger mig inne. Som för att skydda mig mot att bli övergiven. Jag klarar mig själv.

Jag litar inte på någon. Inte på en endaste människa i hela världen. Människan har en förmåga att ljuga och det gör henne inte pålitlig.

Som för att skydda mig vänder jag kärlek till hat. Finns det en risk att han sårar mig eller att han ska försvinna? Då sticker jag, och hatar honom resten av livet.

Varför är jag såhär? Är det meningen att jag ska behöva vara ensam hela mitt liv ?