Jag har 13 månader mellan mina två äldsta, idag 6 år och 7 år gamla. Det värsta tyckte jag var graviditeten med tvåan. Dels orkade jag inte med det barn jag hade och dels var det en fruktansvärt jobbig graviditet. När han sedan väl kom ut var det en enorm befrielse!
Jag upplevde det aldrig som särskilt jobbigt att ha dem tätt, jag tyckte det var mycket värre att få första och tredje barnet än andra. Nu har de otroligt roligt tillsammans och är en stor trygghet för varandra. Tex nu när lillebror började i förskoleklass i höstas så visste han redan hur det fungerade och han hade storebror nära till hands, väldigt smidigt. Sedan bråkar de givetvis också en hel del, men det goda överväger helt klart det onda.
Min etta blev inte alls svartsjuk på tvåan, han var så liten att han inte förstod vad det egentligen var som hände och snart kunde han nog inte minnas en tillvaro utan lillebror. Men min etta är också den snällaste unge som någonsin funnits, han var oerhört lätt att ha att göra med som liten och är fortfarande det. Jag tror det beror väldigt mycket på hurdana barn man har, deras personligheter och hur man hanterar situationen. Njut bara av barnen och låt allt ta sin tid.