Ska man berätta?

Jag hade nog varit öppen med det och på så sätt fått ut den infon jag själv ville ist för fördomar.

Ta det i samband med ett klassmöte kanske?  Samla ihop ett kompendium som de kan ha att läsa på senare osv.

Nu går visserligen mitt barn på dagis men vi valde att berätta för samtliga föräldrar på dagis via ett brev på intranätet redan innan sonen hade börjat. Jag är helt öppen med hans diagnos och svårigheter och jag fick jättefin respons och många tyckte det var toppen att vi berättade!
(nu syns det även fysiskt på sonen så det skulle "komma fram" direkt ändå)

Min dotter som är 14 fick för några månader sedan sin diagnos. Hon vill inte att det ska komma fram till klasskamraterna, men har under dessa månader vuxit in i rollen och accepterat sin diagnos mer och mer.
Hon har ännu inte berättat för sina klasskamrater, men säger själv att hon funderar på att göra det.

Om min dotter hade fått sin diagnos i den ålder som er son är i så tror jag att jag hade informerat alla berörda omkring.

Man gör inte sitt barn en tjänst genom att hålla det hemligt... 

Våra barn är speciella och unika!  

Lycka till!!!  

Min dotter är 10 år och fick sin asperger diagnos för precis ett år sedan. Jag pratade med lärarna om att tala om det för klassen men de tyckte inte att det behövdes (vilket jag tyckte var konstigt egentligen), så det berättades inget. Nu har hin fått en ny lärare och vi pratade om detta och hon tyckte att det var viktigt att berätta för att de andra ska kunna få en förståelse för varför hon gör saker annorlunda eller varför hon inte gör vissa saker alls mm.

I ditt fall hade jag nog berättat direkt när han inte är så gammal, är lite svårare för min dotter att tackla detta nu, i 10 års åldern vill man inte vara annorlunda alls, så hon är inte riktigt med på noterna än men vi jobbar på det.

Följ ditt hjärta det brukar tala om vad du ska göra. 

// Camilla

Funderar på samma sak. Min son som blir 7 år i februari går i en F-1 klass. Han har alltså redan gått ett halvår i skolan! Sonen fick diagnosen Aspergers i våras. 

Det finns en resursperson i klassen, och hittills har det gått bra.
Men jag märker när jag lämnar och hämtar honom att det blir stimmigt och jobbigt för honom, speciellt i korridoren. Han har börjat puckla på en del barn, hindrar andra från att kunna gå förbi osv.  

Några föräldrar vet redan hans svårigheter, men jag funderar på att ta upp det på föräldramötet nu efter jul.
Men vad ska man säga? Man vill ju inte hänga ut honom som bara konstig.

Min son har inga direkta kompisar, leker med vänners barn ibland, men har inte lekt själv med någon klasskompis...  

Min dotter är 7 men jag vill inte berätta av hänsyn till henne. Det är hennes beslut anser jag och än så länge är hon accepterad fastän hon är lite annorlunda. Ett namn på en diagnos kan bara vändas emot henne eftersom barn gärna hackar på sånt som går utanför normen. Varför behöver dom andra föräldrarna veta? Dom får undra bäst dom vill......