Att inte bli trodd och lyssnad på
Jag är glad över att jag är den starka envisa mamma jag är. Utan det hade inget hänt...första sonen kämpade jag fram till han var 6 år innan han fick sin diagnos...nu med andra har det varit värre. Jag kämpade för att få en remiss till Habiliteringen och efter deras s.k utredning fick jag det slängt i ansiktet att det han behövde hjälp med var det sociala samspelet och en logoped. Sen att jag (jag fick min adhd vid förlossningen) skulle gå en utbildning i att vara förälder med adhd. Och att det mesta satt i mitt huvud...gick därefrån och var så knäckt..att dagis och skola hade sett samma sak som mig spelade ingen roll...efter en tid fick jag tillbaka orken och kontaktade BUP för att be om hjälp till en second opinion.Efter 5 min bekräfta dom att det var något som inte var som det skulle och begärde ett nätverksmöte med HAB . Vi fick en jätte bra kille som var villig att ta sig an oss och han gick igenom alla papper,träffade sonen och skolan.Han kom fram till en slutsat väldigt fort...hans prel. bedöming var "atypisk autism".
Träffade honom igår och fick nu den slutliga diagnosen vilket var autism.Ska även träffa elevhälsan här som har hand om skolbarnen...deras läkare är även läkare på HAB och det ska bli skönt att få träffa honom nu efter att ha fått diagnosen för att höra vad han har att säga. Jag hade kunna varit den där föräldern som inte orkade fortsätta kämpa för mitt barn. Men tack och lov är jag inte det...han sa att med alla papper,utredningar,samtal med mig och min man är han förvånad över att dom inte kunde ställa diagnosen...för han uppfyller alla kriterier för autism. Han beklagade att vi hade blivit behandlade på det sätt vi hade blivit. Men jag lägger ingen skuld hos honom då tack vare han så har nu sonen äntligen sin diagnos och kan få den hjälp han behöver!!!Det är tragiskt att föräldrarnas oro inte tas på allvar! En mamma/pappa vill ju inget hellre än att ha ett "friskt" barn och sitter inte medvetet och letar fel på sitt barn.Det man är intresserad av är att dom ska få dom bästa förutsättningarna i livet. Fick min diagnos som vuxen och inget vare sig stöd eller hjälp. Vill inte att det ska bli det samma för mina barn! Denna tråd är till för oss föräldrar som sitter i denna båt som behöver snacka med andra. Att få prata med andra föräldrar som har barn med olika funktions nedsättningar och kanske har svårt att få den hjälp vi behöver. Eller bara prata av oss...livet med barn som har svårigheterna är inte en dans på rosor och ofta känner man sig ensam och ibland som världens sämsta förälder.