Min bästa vän svek mig, vad hade ni gjort?

Jag och min bästa (?) vän, vi kan kalla henne "Blomman", har känt varandra, och varit vänner, i 15 år. Vi har alltid funnits där för varandra oavsett vad det handlade om, hon har varit den som man kunnat berätta vad som helst för. Jag har alltid kunnat lita på henne.
Tills i somras.

Jag hade ett mycket dåligt förhållande med min dotters pappa. Han misshandlade mig psykiskt i ungefär 3 år, och i våras började han misshandla mig fysiskt. Jag hade länge försökt lämna honom, men han kom tillbaka hela tiden. Under denna tiden var Blomman den enda jag kunde prata med om detta. Trots att jag litade på henne och vi hade varit vänner så länge var det svårt att berätta hur det låg till, men till slut gjorde jag det, och hon fanns där för mig.
Tills en dag;

Vi hade träffats för att gå en runda på stan. Min dotter hade precis vaknat och behövde äta, och jag var också hungrig, så vi satte oss på en restaurang och åt innan vi gick på stan. Plötsligt, när vi sitter och pratar glatt, tittar hon upp på mig och ser mycket ångerfull ut. "Jag tror att jag har gjort något dumt.." säger hon, och jag fattar ingenting. Hon berättar då att hennes sambo hade smsat henne och frågat vad hon gjorde, hon svarade att hon satt och åt med mig, men allra helst hade hon velat gå på stan, varpå han hade blivit riktigt arg, för enligt honom (och henne) så behandlade jag henne mycket illa, och så skickade han detta sms:et till mig:

"Kan du sluta bete dig som en liten bortskämd snorunge? Så sjukt självisk. Tänker du någonsin på någon annan än dig själv? Att alla inte alltid kan anpassa sig efter dig? Du förtjänar fan inte det sällskap du har. Hela världen kretsar inte runt dig."

Jag fattade ingenting, varken jag, eller någon som känner mig, skulle säga att jag är varken bortskämd, barnslig eller självisk. Så jag frågade Blomman vad hon hade sagt till honom om mig egentligen, och enligt henne hade hon inte sagt någonting, utan han hade bara hört våra samtal (när jag hade ringt henne för att prata när det hade hänt något eller om jag mådde dåligt). Det blev jättedålig stämning och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Vi gick på stan en liten runda, men till slut ursäktade hon sig med att hon hade bråttom, och sprang iväg. (Jo, hon sprang.)

Senare chattade jag med både henne och hennes sambo på facebook (de bor i en annan stad så de var inte med varandra just då, han var hemma hos dem och hon var hos sina föräldrar).
Jag frågade hennes sambo vad han hade menat med sms:et och varför han var så arg på mig, varpå han svarade: "hela grejen? du förutsätter att Blomman hela tiden ska finnas där, anpassa sig efter hur du har det o.s.v... och inte tänker på att det blir jobbigt för henne.. och du tynger ner henne med saker du själv valt, du själv satt dig i? och p.g.a. det får hon finnas där och ta det gång på gång.."
Jag svarar: "1. Jag förutsätter aldrig att Blomman ska finnas där. Om hon säger att hon inte vill/kan eller inte har tid så accepterar jag det. 2. "saker jag själv valt, jag själv satt mig i?" Tror du verkligen att jag har valt att bli misshandlad :S".

Jag fick mycket dåligt samvete över detta och bad om ursäkt till henne, för jag har aldrig förstått att hon har mått så dåligt. Och jag tycker att hon skulle ha sagt ifrån tidigare. Men enligt henne hade hon inte sagt någonting för att jag mådde så dåligt och för att hon visste att hon var min enda vän. Men hon har inte bett om ursäkt för det, i stället fortsatte hon, i samma stil som sin sambo att försöka ge mig skulden för att hon mådde så dåligt.

Jag kände mig sviken för att hon hade berättat allt för sin sambo med, han och jag har bara träffats 2 gånger, så vi känner inte alls varandra. när jag frågade henne varför hon hade berättat allt för honom utan att fråga mig först resonerade hon såhär:

Jag: Jag känner inte att jag kan lita på dig så mycket längre. Det var svårt för mig att berätta för dig att min dotters pappa hade skadat mig. Det berättade jag endast för dig, och ingen annan, för att jag bara litade på dig. Sånt berättar jag för dig, för jag trodde aldrig att du skulle berätta det för någon annan.

Hon: jag behövde prata med någon. och nej är det så så kan du nog tyvärr inte lita på mig. för jag klarar inte av att hålla det inne. det är fruktansvärt psykiskt påfrestande. då borde du inte kommit till mig alls. För varför ska du kunna vända dig till mig och jag inte till någon? förstår du inte hur dåligt jag mår av att du mår dåligt.

Jag: Jag förstår det, men jag tycker ändå att du hade kunnat fråga mig innan. "Är det ok för dig om jag berättar detta för min sambo?" för det är ändå väldigt personligt och en mycket svår grej att säga. Mycket svårare än att hålla inne en bästa väns personliga händelser som hon berättar för dig i förtroende.
jag har inte sagt att det var fel av dig att prata med din sambo. Jag tycker bara att det var fel av dig att prata med honom utan att ha frågat mig först om det var ok för mig.

Hon: jag tycker faktiskt inte det. Blandar du in mig får du helt enkelt räkna med sådant.

Jag blev helt chockad. Min vän, som jag trodde att jag kunde lita på i 15 år säger plötsligt att om jag berättar något för henne får jag helt enkelt räkna med att hon berättar det för andra.
Efter det avslutade hon konversationen, sa att hon inte ville prata mer om det för hon skulle åka utomlands och hon ville inte må dåligt innan hon åkte.

3 veckor senare kom hon tillbaka till Sverige och vi träffades av en slump på bussen. Hon var ledsen pga ett bråk med sin pappa och jag gav henne en stöttande kram och satt med henne hela bussresan. Då sa jag till henne att vi behövde prata, för att jag var fortfarande lite arg och besviken på henne. Hon sa då att hon förstod och att hon skulle höra av sig.
Hon har hört av sig en gång då vi träffades och det var väldigt skum stämning, hon sa nästan ingenting alls och försökte inte ta upp ämnet alls. Nu skriver hon sms och på facebook till mig som om ingenting har hänt, och jag känner mig fortfarande mycket sviken.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ju ta upp det med henne, men samtidigt tycker jag att hon borde ta upp det själv.
Samtidigt orkar jag inte ta upp det, det har hänt så mycket den senaste tiden och jag känner inte att vår vänskap kan "lagas" så enkelt utan hennes initiativ. Jag vill bara säga upp kontakten.
Den enklaste vägen ut är helt enkelt att bara strunta i det, glömma bort det och gå vidare, och göra som hon gör: låtsas som om inget har hänt. Men jag kan inte glömma...

Vad hade ni gjort?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-12-10 12:47
Hej!
Jag har varit utan dator ett tag och därför ej kunnat uppdatera. Jag har läst alla era inlägg och förstått att en del inte tycker att det är ett svek att berätta för sin partner. Jag står dock fast vid min åsikt, om jag berättar något för en vän i förtroende litar jag på att denne inte berättar det för någon, varken sin mamma, pappa, någon annan vän eller sin partner. Särskilt inte när det handlar om riktigt personliga saker (som t.ex. misshandel).
MEN hade det enbart handlat om att hon berättade det för honom, hade jag ändå förlåtit henne och accepterat att hon, så länge hon är tillsammans med honom, kommer att berätta saker för honom. Vi har ändå varit vänner i 15 år..
Tyvärr är det ju mer.

Vad jag inte förstår är hur hennes kille kunde bli så jäkla förbannad och påstå att jag är självisk och barnslig (bl.a.). Denna killen känner alltså inte mig, vi har träffats två gånger. Dessa åsikter måste han ha fått någonstansifrån, och jag anser att man inte får sådana åsikter av att höra sin flickvän prata i telefon med sin bästa vän som är ledsen...

Sedan dessutom att hon blir arg och irriterad för att min dotter måste äta (det var inte första gången detta hände).

Men det som gör mig allra mest förvirrad är att jag inte vet varför hon (och hennes kille) blev så arg(a) på mig. Det jag vet/tror har jag fått lista ut själv, för hon har fortfarande inte förklarat något för mig. Jag känner mig sviken för att hon inte sa direkt till mig att något var fel, utan lät hennes kille lägga sig i. Och nu fortsätter hon likadant. Innan hon åkte till USA sa hon att vi skulle prata om det när hon kom hem, och samma när hon kom hem sa hon att hon skulle höra av sig, men sedan dess har vi haft mycket lite kontakt, trots att hon praktiserade i denna staden i ungefär 2 månader.

Stårschan

Äldre 2 Dec 13:57

#1

Jag kan inte råda dig i detta läge. Det är upp till dig om du känner att du vill ha kvar henne i ditt liv, och i så fall får du ju kanske fundera över hur ni ska umgås.

Men rent generellt så håller jag med din kompis i att det är självklart att man pratar om det mesta med sin partner. Om jag berättar något för min kompis som är viktigt/känsligt/intressant, så tar jag för givet att hennes man kommer att veta om det dagen efter. Är det något man SPECIFIKT inte vill att de ska berätta för sin partner så får man antingen uttryckligen be vännen hålla tyst inför partnern (helst innan man avslöjar det man vill säga så att vännen kan avgöra om hon kan lova det) eller så kanske man ska överväga att själv vara tyst.

På korståg för bondförnuftets bevarande!

Anonym

Äldre 2 Dec 14:03

#2

Men du har ju till viss del valt att bli misshandlad... du valde ju att stanna och gå tillbaka, eller? Ta av dig offerkoftan....

allmänt

Äldre 2 Dec 14:18

#3

Hm ja, jag lider med dig som känner dig sviken och dessutom har allt det svåra med en destruktiv relation på halsen. Men jag måste tyvärr hålla med din kompis. Hon har inte berättat för andra, hon har talat om hur situationen får henne att må, för hennes livspartner, hennes andra hälft. Pratar ni någonsin om henne, hur hon mår? Är hon lycklig eller olycklig, har det hänt nått spännande eller nått tråkigt? Jag är en känslostyrd person, som "alltid" finns där när kompisarna mår dåligt, men ibland måste jag sägaifrån för att dom drar ner mig i deras misär tillsammans med dom, får mig att må mycket dåligt och orolig, då pratar jag med min partner, hjälper inte det måste jag säga ifrån själv "jag älskar dig och jag vet att du sjunker, men jag kaninte hjälpa dig om du drar ner mig i djupet med dig". Ge henne en break, det här låter som en tjej som bryr sig ofantligt mycket om dig, men hon måste få tänka på sitt eget bästa också. Just nu håller du hennes huvud under ytan för att själv hålla dig flytande och hon klarar det inte längre även om hon vill. Hon är en fin vän, släpp att hon pratat med sin sambo, det är sånt livspartner gör, pratar om saker som känns svårt.

Anonym

Äldre 2 Dec 14:42

#4

Jag kan verkligen förstå din kompis i hela den här situationen.
Har själv en vän med väldigt mycket problem och jag är den enda hon kan prata med. Och det är inte det att jag inte vill lyssna eller finnas där för henne, ibland blir det lite mycket bara. Jag mår dåligt och känner mig nedstämd och hjälplös.

Att hon har så mycket problem gör också att jag inte känner mig helt bekväm med att ta upp sånt som får mig att må dåligt då jag inte vill tynga ner henne ännu mer.

Det är svårt. men jag hade önskat att hon kunde prata lite mindre om sina problem. Självklart ska man kunna prata om allt och jag lyssnar gärna, men jag kan känna att om vi har pratat ut om det ett par gånger måste man inte nöta det mer. Om inte jag frågar hur det går eller liknande.

LivetSomSofia

Äldre 2 Dec 14:48

#5

Jag tycker inte att hon gjorde så mycket fel faktiskt och jag kan förstå att hon inte mår bra, hon bryr ju sig om dig och de är jobbigt att hon måste ventilera dig med någon! Och naturligast är väl med sambon då!?

Jag kan säga att jag säger ALLT till min sambo utan att jag sviker ett förtroende! Jag förstår din vän!

Men att bli arg för att din dotter var tvungen att äta tyckte jag var löjligt! Det som utlöste hennes sambos "utbrott"

MoonlightRose

Äldre 2 Dec 16:39

#6

personligen hadde jag sagt upp kontakten.

jag vill ha vänner som finns där även när jag har det svårt. Jag kan inte lita på någon som engång svikit mitt förtroende.

ag kan inte säga vad du ska göra, det kan bara du bestämma.

Likväl tycker jag både hon och killen kunde tänkt efter lite innan de kommer med sånt. Mår man dåligt och misshandlas(/eller nåt annat) så är det klart att man behöver extra uppmärksamhet och omtanke för att må bättre. Man behöver känna att man kan lita på sina vänner.

I det stora hela var ju inte felet att hon beerätta för killen, utan att hon inte kunde ta ansvar för vad hon själv sagt och försöker skylla alt på dig. Klart hon får må dåligt och prata, men det är trots alt inte så svårt att fråga...
MEN det lägsta var att skylla på dig, du kan inte rå för vad som hänt/händer och ej heller hur du mår.

NadiaMi

Äldre 2 Dec 16:49

#7

Du mår dåligt - Hon mår dåligt.

Ni behöver båda prata med någon annan om ert dåliga mående och låta vänskapen byggas upp kring mer positiva saker om det ska bli bra mellan er igen.
Det sista ni ska göra är att 'jämföra vem som mår sämst' eller 'förklara era känslor'.

Acceptera bara att ni båda inte mår så bra som ni borde och försök mötas i det neutrala rummet där ni 'fungerar och kan träffas på lika villkor' UTAN att prata om hur jobbigt ni har det, hur dåligt ni mår osv.
Försök lägga en mer positiv spinn på det istället och 'kärleksbomba' varandra när ni kommer åt. Berätta om bra saker, eller hitta på saker att göra tillsammans ibland som ger er positiv energi.

Men till att börja med - håll det till t.ex. mail och sms, samt på facebook.
Bara enkla saker som att berätta en rolig nyhet, tipsa om något kul du har hittat, en bra film du har sett osv.

Som det har varit så verkar hon ha satt sin egna vilja åt sidan när du har hört av dig för att hon värderar dig högre än sig själv, dvs ser sig själv som mindre värd och sätter sig själv i sista rummet.
Hon behöver börja värdera sig själv högre och få peppning för att få upp självkänslan.

Kan du ge henne den sortens peppning så hör av dig till henne lite då och då UTAN att vilja något annat än att just småprata om vardagssaker eller något kul som hänt - om inte så backa lite och ge henne utrymme.

knisse

Äldre 2 Dec 17:19

#8

jag tycker inte att hon svek.

Ibland snavar människorna över en sanning, men de flesta reser sig och skyndar vidare som om ingenting hade hänt.

Landslide

Äldre 2 Dec 18:44

#9

allmänt skrev 2011-12-02 14:18:07 följande:

Hm ja, jag lider med dig som känner dig sviken och dessutom har allt det svåra med en destruktiv relation på halsen. Men jag måste tyvärr hålla med din kompis. Hon har inte berättat för andra, hon har talat om hur situationen får henne att må, för hennes livspartner, hennes andra hälft. Pratar ni någonsin om henne, hur hon mår? Är hon lycklig eller olycklig, har det hänt nått spännande eller nått tråkigt? Jag är en känslostyrd person, som "alltid" finns där när kompisarna mår dåligt, men ibland måste jag sägaifrån för att dom drar ner mig i deras misär tillsammans med dom, får mig att må mycket dåligt och orolig, då pratar jag med min partner, hjälper inte det måste jag säga ifrån själv "jag älskar dig och jag vet att du sjunker, men jag kaninte hjälpa dig om du drar ner mig i djupet med dig". Ge henne en break, det här låter som en tjej som bryr sig ofantligt mycket om dig, men hon måste få tänka på sitt eget bästa också. Just nu håller du hennes huvud under ytan för att själv hålla dig flytande och hon klarar det inte längre även om hon vill. Hon är en fin vän, släpp att hon pratat med sin sambo, det är sånt livspartner gör, pratar om saker som känns svårt.

Anonym (Sviken) Trådstartaren

Äldre 2 Dec 22:41

#10

Ni är många som tycker att "det inte räknas" som svek bara för att det är hennes partner. Jag förstår precis vad ni menar, men det beror på. Om man är gift, har barn eller har varit tillsammans i många år, då kan jag förstå att man berättar allt för sin partner.
Min vän, "Blomman", träffade sin kille på nätet, de chattade i 2 månader, träffades en gång och sedan bestämde de sig för att flytta ihop. De hade bott ihop i ungefär 2-3 månader när detta hände.
Min låtsaspappa och min moster, som också visste vad som hade hänt, hade dock inte berättat detta för sina partners, för de ville att jag skulle lita på dem. Min låtsaspappa har två barn med sin partner och de har varit tillsammans i väääldigt många år. De har ett otroligt bra förhållande med så... Han tyckte, precis som jag, att det var upp till mig att berätta om jag ville att någon skulle veta. Trots detta hade jag nästan räknat med att han hade berättat det för henne.
Min moster har varit tillsammans med sin kille i flera år, 1-2 år längre än jag var tillsammans med min dotters pappa. För mig tillhör han familjen, men ändå hade hon inte berättat det för honom, förrän jag sa att det var ok, för hon ville att jag skulle lita på henne och så ville hon inte att han skulle få den bilden av honom, för man behandlar folk annorlunda om man vet att de har gjort något sådant.

Och jag menar heller inte att Blomman inte skulle ha någon rätt att prata med sin kille, men jag tyckte att det var fel gjort av henne att göra det utan att fråga mig om det var ok först. Det hade varit en helt annan grej om det hade handlat om något annat, men detta handlade om misshandel, hon var den första jag vågade berätta det för, det är något som är svårt att berätta för, till och med för ens bästa vän och för sin familj. Jag känner inte hennes kille, och jag litar inte på män (kanske är ganska förståeligt) som jag inte känner.
Jag förstår precis vad ni menar, men för mig känns det som ett riktigt svek och jag kan inte lita på henne längre...

Min bästa vän svek mig, vad hade ni gjort?

INNEHÅLL