Att leva med bonusbarn är som att ha någon annans barn som inneboende.

Här gör jag & bonuspappan inga skillnader på barnen, vi pratar igenom alla beslut och har lika mycket att säga till om, fungerar hur bra som helst.

Varför får du inte "lägga dig i, och tycka"?

Jag förstår inte varför det måste vara sånn skillnad?

Alltså jag får lägga mig i och tycka, men jag har inte mycket mer än så.

Jag anser att hans tonåriga dotter borde hjälpa till mer hemma. laga mat, plocka in efter vi handlat, tömma hennes katts låda och ge den mat osv. Detta är vad jag skulle kräva av mitt barn.

Men jag får inte ställa dessa krav på hans dotter. Utan det är sådant jag säger till sambon men han tar inte tag i det. Han kan se till hon gör den en dag i veckan t.ex. då hon är här men sedan slipper hon i flera veckor. Han är dålig på att hålla på regler, vad som sägs att hon ska göra. Han glömmer det, anser inte det är viktigt.

Så därför känns det som om jag har en inneboende. Hon får vara med på allt roligt, men hon slipper hjälpa till som familj. Jag har även upplevt att många andra har på liknande sett när det kommer till bonusbarn.

Kanske snarare är kommunikationen mellan dig och sambon som brister då. Barnen är fortfarande barn och ni vuxna i hemmet. Klart du ska ha något att säga till om då. Sedan behöver ni ju liksom inte tjafsa om det framför barnen ifall ni tycker olika. Men om du t.ex tycker att barnen glor för mycket på tv eller att de borde få en viss summa i veckopeng så ta upp det till samtal med sambon och diskutera vad ni anser, sedan kan ni ha en enad front tillsammans. Inte konstigt bonusbarn plötsligt kommer skrikande med "du är inte min mamma/pappa och bestämmer inte!" när de inte har ett dugg att säga till om i sitt eget hem. Min sambo får självklart säga från till mitt barn och jag kan ta till mig när han kommit med åsikter som ibland varit väldigt sanna och blivit till nya regler hemma. Man blir ju som mamma själv lite hemmablind och det är väl alltid bra med flera ansvariga vuxna kring ett barn, oavsett vilken relation man har i botten. Tycker jag

Det konstiga är att han anser som jag när vi pratar om det men han kan inte efterleva det i praktiken. Han kan säga till son dotter om vad som gäller. Men han ser inte till att det följs, ja påminner henne om det. Låter henne ta konsekvenserna när det inte görs osv.

Så för mig som anser att lever man ihop så hjälper alla till efter förmåga, så är det lite frusterande och ha någon som slipper detta bara för att hon inte bor här på heltid. Sambon har också argumentet att eftersom hans dotter är bortskämd och van vid att få slippa så får vi ta det lite lugnt.

Ja vi har pratat om detta många gånger men det sker aldrig en förändring som håller. Det blir ofta bråk varje gång han försöker få hans dotter att göra något vilket har lätt till att han sällan vill be henne om något, för det tar bara massor av tid och energi.

Jag frågade sambon vad vi ska äta idag. Jag ska nämligen iväg till en kompis snart men vet inte riktigt när jag kommer hem, men ska senast komma hem till maten. Jag la fram förslaget att han kanske kan låta hans dotter göra maten, att de kan göra det ihop. Ja då undrar han om jag vill äta någon gång det här året.

Ett sådant typiskt svar från honom. Något liknande brukar han alltid säga när jag lägger fram förslag att hans dotter kanske kan göra något.

Jag sa till honom att om han vill att hon ska hjälpa till här hemma och känna sig delaktigt så får han väl ta tag i det oavsett om det är jobbigt för honom. Att om alla sa så och struntade i att ställa krav på deras barn på det sättet så skulle alla få bortskämda snorungar.

Han själv anser att hans dotter är bortskämd, men han inser inte sitt eget påverkande i saken.

Det är som att ha en styvmorsa. Plötsligt kommer en inkräktare och försöker ta över förälderns hem men de flesta ungar lyckas förbise denna inkräktare och fortsätter ta för sig i sitt hem ändå.