Tänk om jag aldrig träffar någon?

Det klart du kommer träffa någon. Tänk inte att du Inte kommer göra det, för då blir det bara att du Inte, "inte" kommer träffa nån, då kommer du inte göra det heller.
Tänk istället att du redan har någon, sätt dig typ på morgonen i några minuter och blunda och verkligen Se framför dig att du har familj, man osv. Du måste verkligen Tro på det!! 
Gör så varje dag och som sagt, tänk inte på att du "inte" har allt det där. för då drar du bara till dig ännu mera "inte". så att säga.
 
Alltså jag vet inte hur jag ska förklara riktigt hur jag menar.. Men titta på filmen "the secret".
Det är ungefär så jag menar med det jag säger.
TITTA på den och gör som dom säger, det funkar! 

Varför skulle du inte hitta någon? Du har ju gjort det tidigare, eller hur? Alltså kan du ju inte vara hur anskrämlig som helst!

Gör dig själv tillgänglig. Ingen kommer att upptäcka dig om du grottar ner dig i din lägenhet. Mycket handlar om attityd också. Ha kul, gör roliga saker och ha en schysst attityd så kommer du att locka bra människor - både vänner och pojkvänsmaterial - som en magnet.

Jag är 45 och har fortfarande inte funnit någon. Trots alla människors tröstande och uppmuntrande ord är jag fortfarande singel. Det är inget fel på mig, jag är social, trevlig, generös, omtänksam och ser normal ut. Det är bara så att jag tydligen inte ska träffa någon i det här livet. Vill du ha barn? Skaffa det själv och nu! Det blir inte lättare för att du väntar! Tvärtom får du ännu mer panik när åren går utan något resultat.

Känner du nu, såhär i efterhand, att du var för kräsen och skulle ha nöjt dig med en karl som var good enough?

Det fanns inte ens någon sådan. Då hade jag inte tvekat. Jag har aldrig blivit uppvaktad. De enda männen som visat intresse har varit ute efter sex, tyvärr.

Min mamma sa redan när jag var 20 att jag skulle va optimistisk, snart skulle det dyka upp någon till mig. Så höll hon på tills jag var 40+.  Det gör hon inte längre, som tur är.

Jag tycker du ska överväga att skaffa barn på egen hand innan det är för sent. På så vis blir du mindre desperat och sänder inte ut fel signaler till de män du träffar. Mina vänner hade en gräns - om de inte träffat någon innan de fyllt trettio så skulle de själv ordna så att de fick barn. Retrospektivt tycker jag att det var ett mycket klokt beslut. Då slipper man att vara beroende av någon man och kan vänta tills man verkligen träffar någon som vill dela framtiden med en.

Vad tror du att det beror på?

Jag vet inte. Som sagt mellan 20 och 30 kan jag inte ha sänt ut några" desperatsignaler", möjligtvis mellan 30 och 40. Kankse jag satsade för mycket på min karriär? Under hela min utbildningstid stannade jag hemma och pluggade om helgerna när de andra studenterna var ute och festade. Det kan också har påverkat. Men vid de få tillfällen jag festade runt så var det bara en massa studentfylla och det intresserade mig inte, jag tyckte det var slöseri med tid, tid som jag kunde ha till att plugga istället. Jag var inte lättlärd, hade svårt för att memorera och däför satsade jag så mycket tid på studierna för att helt enkelt klara plugget.

Har du själv - under årens lopp - tagit saken i egna händer och flörtat med män som varit intressanta?