Jag låter mormor träffa sonen mer än farmor

Jag måste säga att jag tycker att du är lite tramsig. Tog din svärmor ifrån dig det fantastiska i att gå på jävla IKEA och välja en av deras spjälsängar, hujedamig! Man får ju välja sina strider! Det fanns väl annat ni skulle handla till bebisen?
Jag tror du har allmänt stora problem med att du ogillar din svärmor, säkerligen helt  legitima. Men det är nog bättre att du erkänner för dig själv att du avskyr kärringen och att det är därför du är så kritisk mot henne.

Det blir kanske tvärtom när pappan blir föräldraledig, alltså att barnet träffar farmor oftare och mormor mer sällan. Jag tror det jämnar ut sig i längden på något sätt hur det än blir.

Ja, du är säkert helt felfri och har inte gjort något som fått svärmor att känna att hon riskerade att bli utestängd. Helt åt helvete att hon blev glad över att få bli farmor.
En fråga: hur många barn har din svärmor och hur många har din ödmjuka, formbara mamma?

Det kan inte vara så att det är farmoderns första barnbarn?

Du behöver ju inte träffa svärmor, det är ju bara att din sambo tar barnet och åker över till sin mamma med det, på samma sätt som du säkert åker över till din mamma. 

Din mamma gör som hon blir tillsagd, din mamma ringer och frågar om hon blir osäker.... Låter mer som din mamma försöker tillfredsställa en bortskämd, egotrippad dotter som tror att hon vet bäst. Har din mamma fött och uppfostrat både dig och dina bröder har hon uppenbarligen betydligt mer erfarenhet av småbarn än att hon ska behöva fråga dig om råd.

Trist att så många brudar ska spela ut söner och mödrar mot varandra när barnbarnen kommer. 

jag tror att det är väldigt enkelt i grunden. man tycker om sina egna föräldrar och är van vid deras sätt att se saker.
Dina föräldrar är förmodligen lika jobbigsa för nagon som inte är van vid deras sätt att se saker.

Det låter lite som om folk inte förstår vad du var ute efter med det här inlägget.. jag kan förstå dig till fullo inte för att jag själv har det så tvärtom jag älskar min svärmor lika mycket som min mamma och jag kommer garanterat fösöka dela upp barnpassandet på båda, nu när jag ska föda snart ( är på bf+1 iadg) men jag har sett och ser detta varje dag hos min syster och hennes man... men här är det tvärtom här lämnar min syster hennes dotter hellre till sin svärmor än till våran mamma då hon tycker att hennes mans familj gör ett bättre jobb..

och det kan gör mig lite förbannad, min mamma har uppfostrat fem barn och alltid tagit väl omhand om oss men så fort syrran fick sin dotter så blev det andra bullar då hade mamma varit lite för sträng under uppväxten eller inte gjort som hon borde gjort och det tycker jag är fel..

och att du blev förbannad öer det där med IKEA förstår jag också.. det är ens första barn och man vill ju faktiskt välja ut grejer själv.. jag tycker absolut hon kunde frågat om hon fick köpa kläder säng och leksaker eller frågat om du har något emot att hon öljer med som smakråd men att bara så gå och köpa är helt fel..  hoppas du och din svärmor kan lösa detta utan att det blir en massa tråkiga kommentarer eller ansträngd atmosfär senare.

Måste säga att jag känner igen mig i din beskrivning, min svärmor lever genom sina barn, hon har inga egna intressen eller vänner utan lägger sig istället i sina barns liv och predikar för dom hur dom ska leva och vad dom ska göra. Inte nog med de så tar hon sig ofta friheten, svärfar också för den delen och komma och hälsa på. Visst de vore inga problem om dom inte hade stannat så satans länge, dom kommer tex imorgon och stannar tills på söndag. Detta gör dom utan att fråga, säkert två ggr i månaden. Dom ringde min sambo i måndags å säger något i stil med att ja vi kommer på onsdag. Så gör man väl inte? Man kan väl inte bjuda in sig själv hos nån annan bara sådär? Har börjat säga ifrån till dom nu eftersom jag är gravid och väldigt väldigt trött, men dom verkar inte förstå? Dom börjar skramla och leva rövare här hemma kl 08 på morgonen när jag inte sovit en blund på hela natten.... Och när dom väl är här rotar dom och städar undan och klagar på att vi har stökigt, brukar sluta med att vi inte hittar sakerna efteråt. Har hänt med bla räkningar, då hade dom tagit med några av våra räkningar hem och valt att betala dom!! Varför vet jag inte?? Dom försöker givetvis säkert bara vara snälla, men så kan man ju endå inte göra utan att säga något till oss.. Ja menar vi har ju faktiskt två egna inkomster. Hon kritiserar mig även för att jag köpt endel bebis saker, bebis e beräknad 24/1 för enligt henne ska man absolut inte köpa något innan eftersom de kan gå fel och blablabla. Men man kan ju inte utgå från att de ska gå fel? eller? De e ju endå upp till min sambo och mig om vi vill köpa saker till vår lilla. Har pratat med sambon om hur jag känner, dock inte så lätt då han tar illa upp och tar de som att jag inte tycker om dom. De brukar sluta med att när dom kommer hit, åker jag antingen hem till min egna mamma, eller till nån vän och sover där. Orkar inte med dom helt enkelt... :/:/

För mig är det så att mormor träffar vår son lite mer än vad farmor gör pga att jag är föräldraledig och mormor råkar vara min mamma som dessutom bor närmare.

Jag har aldrig bråkat med min svärmor eller någon av mina ex mammor för den delen heller. Tror man vinner mest på att bli vänner och hjälpa varann. Om svärmor har en annan åsikt än jag så får hon väl ha det och köper hon något åt vår son så är det ju helt okej hon vill ju också vara delaktig vilket ju är jättebra. Jag tror att många tjejer gör skillnad på farmor och mormor. Gör mormor något är det snällt och gulligt men gör farmor något så lägger hon näsan i blöt.... varför då? Farmor har lika stora rättigheter som mormor och är lika viktig för barnen.

Sen ja det finns ju alltid psyksjuka människor som gör saker av elakhet och då är det väl en annan sak.

Om min svärmor skulle säga åt mig att jag ska va glad som är ihop med hennes som skulle jag bara svara att ja jag är jätte glad!!!!! För henne är ju sonen det bästa som finns och det måste man ju förstå och respektera. Varför kan man inte låta det vara så? När vi är hos mina föräldrar är det ju tvärtom även om dom såklart gillar min sambo med.

Lika viktiga som dina barn är för dig så viktig är ju din sambo för svärmor. Barnbarn är också viktiga och betydelsefulla något man kan glädjas över. Låt henne ta del av detta och välj dina strider samt se hennes kommentarer för vad de är och ta inte åt dig för lätt. Sen visst du har rätt att säga vad du tycker också.

Jag tyckte också att din mamma måste ha det jäkligt jobbigt att hålla på och anpassa sig efter alla andra istället för att lita på sig själv och hennes kunskaper, vid den åldern hon är och med fyra barn i bagaget så borde hon veta hur man tar hand om barn och ni ungar borde lita på henne istället för att hon ska behöva ringa efter till och med en sån simpel sak som att få gå på en promenad med sitt banbarn när hon är barnvakt.

Jag skulle föredra någon som din svärmor, henne vet man vart man har och att hon inte i smyg går vill eller tänker saker utan att våga säga dem.

TS: jag förstår dig. Men jag tror också att det handlar om personerna, inte nödvändigtvis rollerna. D.v.s. i ditt fall handlar det inte om hur ofta mormor eller farmor träffar barnet, det handlar om hur ofta en positiv, ödmjuk, levnadsglad och icke-krävande person med eget liv träffar ditt barn, jämfört med hur ofta en krävande, kritiskt, självcentrerad och osjälvständig person träffar ditt barn. Jag hoppas att om rollerna varit de omvända, d.v.s. att din mamma varit den jobbiga, så hade farmor träffat barnet oftare än mormor...

I mitt fall så är farmor och mormor iofs lika jobbiga/ojobbiga, fastän på olika sätt. Farmor bor också betydligt närmare, 20 minuter bort med bil, medan mormor bor i Finland och behöver övernattning på båten + en timme med bil, alt. 1 timmes flyg +in/utcheckningar och transport från flyget hem till oss. Men dom träffar nog ändå vår dotter ungefär lika mycket. Farmor hälsar på flera kortare besök, mormor hälsar på lite mer sällan men längre besök (iofs så försöker mormor också hälsa på åtminstone varannan-var tredje månad).  

Farmor är alkoholist, om än en hyfsat fungerande sådan, vilket naturligtvis begränsar hur ofta och länge hon tillåts vara barnvakt. Helst vill vi att både farmor och farfar är med om dom ska vara barnvakt. Mormor har inga sådana problem, så hon kan få vara barnvakt själv, men är i gengäld lite mera "hispig" av sig och har en tendens att lista alla katastrofer som hänt under barnvaktandet när man kommer hem igen (som att hon varit tvungen att fundera ut hur man byter en bajsblöja...). Allt har alltså gått bra, men hon fokuserar på "problemen" som uppstått, inte på hur hon löste dem, vilket gör att jag och maken blir ganska stressade av att låta henne vara barnvakt. 

Det viktigaste är nog att du och din man har någon form av gemensam åsikt i frågan, eller att ni åtminstone är tillfreds med att tycka olika. D.v.s. att du accepterar att din man inte alltid tycker att din mamma är fullt så underbar som du tycker Och att han accepterar att hans mamma har sina brister. Och att ni kanske (om det är så) kan acceptera att den ena har jobbigare föräldrar än den andra, utan att det är någons "fel" eller "skuld", eller något som måste "fixas" eller "lösas". Om ni däremot båda kan ha en någorlunda gemensam och realistisk uppfattning om vad dom konkreta problemen/smärtpunkterna i relationen till föräldrar och svärföräldrar är, så kan ni också gemensamt bestämma hur ni ska hantera problemen. Alltså inte lösa, för det kommer ni aldrig att göra Men hantera...