Kommer man över att man har sårat någon?

Oj vad jag känner igen mig. Jag lämmnade min man i september och han mår så dåligt. Vill ha mig tillbaka säger han. Vi bråkar, gråter, blir sams och säger att vi ska vara vänner och sen börjar det om igen. Träffar jag andra blir han sur och svartsjuk.

Tror väl hela tiden att det ska bli bättre, men om du har varit skild i ett år och det är samma fortfarande.  

Visst är det jobbigt! Man vill ju inte såra. I början ville han ha tillbaka mig men nu hatar han mig istället, vet inte vilket som är jobbigast. JAg önskar att vi kunde umgås som vänner och jag försöker hålla mig lugn och trevlig, men hans goda vilja lyser med sin frånvaro, och jag märker hur jobbigt han har det, har gått ner i vikt, börjat röka osv. JAg lägger mig inte i hur han lever sitt liv men svårt att se en människa som håller på att gå under. Jag märker att jag själv blir självdestruktiv med, att jag inte tycker jag har rätt till något positivt när jag sårat honom så mycket.

känner verkligen igen mig. jag sårade min exman jättemycket när vi gick isär. jag träffade en annan, det var droppen som fick bägaren o rinna över, som fick mig o inse vad kärlek på riktigt var. jag var 100% övertygad att det var bäst för oss att gå isär, men min exman blev sååååååååååååååååå ledsen. detta har jag haft sjukligt jobbigt åt, tagit mig jättemycket energi o det har varit jobbigt. vi hade/har inga barn så när vi väl fått sålt huset o allt praktiskt så valde min exman att bryta kontakten totalt med mig och efter 10 år så kändes det såklart JÄTTEKONSTIGT. vi hade blivit bästa vänner i vårt förhållande o var mest vänner, o så helt plötsligt så bröt vi kontakten totalt. men det behövde han för att bearbeta. nu 2 år senade så fick jag ett mail av honom, ett "tack för tiden, förstår, gått vidare, är lycklig idag"... det kändes oerhört bra, även om det fortfarande gör mycket ont att jag gjorde honom så ont... bilder och minnen med honom tokgråtandes i panik får mig att må så dåligt. men som sagt, de har blivit bättre o bättre o efter mailkonversationen vi hade förra vekcan så känns det ok. jag tror de kommer kännas än bättre om ett par år då vi kanske kan träffas som vänner....

men som sagt, jag förstår dig precis... i mitt fall börjar de kännas bättre, men jag tror jag alltid kommer få leva med skuldkänslorna....

men jag är ändå helt säker på att jag gjorde rätt... men skuldkänslorna finns där ändå     

Jo jag antar att det blir lättare med tiden. Vore skönt om man kunde bryta kontakten totalt, men det funkar ju inte när man har barn tillsammans. Men det är väl kanske så, att man alltid får leva med skuldkänslorna. Samtidigt så var det aldrig min mening att göra honom ledsen, även om jag såklart förstod att han skulle bli ledsen.

Anonym #3 Förstår att det var väldigt skönt att få det mailet. Har du kunnat gå vidare och känna dig lycklig igen?

På vilket sätt sårade du honom ?

Jag tror det är så svårt/enkelt att var och en måste ta ansvar för sig själv och sin egen lycka. Det är mycket lätt att säga men jag är övertygad om att det är där nyckeln ligger.. När detta sjunkit in till fullo så kommer man att hjälpa både sig själv och sin partner.

Alltså, när du (ts) fullt ut har insett för dig själv att du (faktiskt) inte kan hjälpa honom längre, inte på något enda sätt - då är det tid att du förlåter dig själv, försonas och inser att du har rätt att vara lycklig. Verkligen. Det finns ingen högre moralisk lag som säger att man måste lida för att man sårat någon annan. Likväl som man behöver försonas då man blivit sårad - måste man också hitta sätt att gå vidare när man själv sårat någon.
***
Kanske kan du behöva prata med någon om detta, kurator, psykolog eller så.
Den dagen då poletten trillat ner (hos dig) och du till fullo väljer att bli lycklig, att inte "absorbera" hans ångest eller tillåta honom att (subtilt) överföra skuld på dig - då kommer du att börja må bättre.

Det allra bästa i kråksången är att du då också kommer att hjälpa honom på bästa möjliga sätt... När han känner/märker att du inte längre "tar" hans ångest, inte tillåter dig att må dåligt för hans skull - då får han en möjlighet att inse att hans liv är - hans eget att hantera..

Med detta sagt så är jag själv i en process där jag mår dåligt över vårt kraschande förhållande, haft en del ångest tidigare (bättre nu) och känner emellanåt stark sorg över allt vi är på väg att tvinga barnen igenom (de vet inget ännu).. Vi bor ännu ihop och det är oundvikligt att vi smittar varandra med våra känslor..
Även när jag mår som sämst vill jag dock inte att min fru ska behöva dras med. Gjort är gjort och finns inte de rätta känslorna så kan man inte "önska" tillbaka dem.. Hon kan inte "göra" mig lycklig - och det är inte heller hennes ansvar eller syfte i livet.
Hon behöver finna sin egen väg och genom att vara tydlig i detta kan hon faktiskt hjälpa mig inse att jag måste kapa, glömma, gå vidare - och hitta min egen lycka.
Så oerhört svårt och tungt men det finns ingen annan väg; ta ansvar för din egen lycka - låt andra ta ansvar för sin...

Det beror nog lite på vad som hänt , hur ert förhållande avslutades. Hur vet du att han ff mår dåligt ?

Om du var otrogen så är det väll rätt självklart att du sårade honom mer än bara att lämna. Men i sådana fall behöver det inte betyda att han fortfarande lider , han kanske helt enkelt inte gillar dig pga det som skett , men det betyder inte att han mår dåligt i övrigt.

Jag ogillar mitt ex väldigt mycket , det kryper i kroppen bara av att prata med henne eller att träffa henne kring barnen , försöker undiva all kontakt så mycket det går , men i övrigt mår jag aldeles utmärkt. Jag tror att det är en rätt naturlig reaktion att ogilla någon som skadat en ? Det gäller väl i alla sammanhang , om någon snor min bil så lär jag ogilla den personen oxå.

Ingen otrohet eller liknande, men han ville verkligen inte skiljas, det var jag som ville lämna honom. HAn blev väldigt ledsen över att jag splittrade familjen.

Kloka ord, tack så mycket!

Han berättar hela tiden för mig hur dåligt han mår, det syns på honom också. Han har varit nära att försöka ta livet av sig, han har ångest, klarar inte av att jobba mm. Jag har som sagt inte varit otrogen, vi har heller inte bråkat så mycket förutom att han har skrikit rätt mycket på mig men det kan jag förstå.

För mig känns skilsmässan ändå rätt, jag vill inte leva med honom längre, jag bara önskar att han kunde må bättre.

Du behöver komma till en punkt där du inser och accepterar att han själv (faktiskt) kan välja hur han vill må. Givetvis är det tungt och deprimerande att se en närstående straffa och (i värsta fall) skada sig själv men det finns tyvärr ingen annan väg att gå.
Att vara "nära att försöka ta livet av sig" är väldigt långt ifrån att verkligen ha gett upp, även om det kan tyckas dramatiskt. Det handlar om att lägga över skuld och behålla greppet/kontrollen om den döende relationen.

Var enkel, rak och omtänksam men inom rimliga gränser. Förklara också att du inte längre kan finnas för honom, om han mår dåligt så behöver han hitta hjälpen någon annanstans. Han måste prata med någon annan.. Eller lida ensam, det är hans beslut och hans val..
Försök sedan att vara konsekvent och hålla distansen, om han behöver ösa ur sig sin ångest och sina problem; bryt. Ta inte emot hans ångest utan gå därifrån. Be honom prata med någon annan..
Det kan låta hårt (och vara svårt) men är troligen den bästa hjälpen för er båda.
**
Varje gång du (av godhet, omtanke) lyssnar och tröstar så ger du honom nytt hopp. Inte mycket, kanske bara en gnutta, men tillräckligt för att han ska "stanna kvar" i krisen i stället för att få hjälp att fortsätta igenom..

Nu utgår jag ifrån att han (för övrigt) är hyggligt "normal", dvs. att han inte har några svåra diagnoser, kronisk depression eller liknande. Är det så att han verkligen är/blir suicidal så behöver han givetvis vård..
**
Tror det är många av oss som kan vittna om tillfällen/perioder där man mått så dåligt i ångest och sorg att man tvivlar på att man kommer att orka, att man ska överleva.. Vi är dock alla utrustade med en uppsättning verktyg för att ta oss igenom kriser.
Nyckelordet är dock igenom.. många gånger sätter vi in "hjälp" och åtgärder som bromsar och håller oss kvar I själva krisen. Det är inte så klokt alltid.

Hörde en bra liknelse en gång som gick ut på att man - i krisen - är på väg från en liten holme till en annan.. Vattnet är iskallt, man vill helst vända tillbaka men det finns ingen möjlighet att vända om..  Man står halvvägs i det svinkalla vattnet men tvekar, längtar tillbaka (till det omöjliga)..
I det läget behöver man någon som "knuffar på" - inte någon som håller i en med ett rep runt midjan..
Man behöver så snabbt som möjligt ta sig igenom det svinkalla vattnet och komma upp på land igen, på den nya holmen..

Om man lyssnar på människor som genomgått kriser (eller ser till egna minnen) så är den samstämmiga beskrivningen att man just har tagit sig "igenom" krisen.. dvs. ut på andra sidan.. Ingen har någonsin tagit sig ur en kris genom att kravla tillbaka..