På vilket ivf försök lyckades ni bli gravid?

2:försöket
och det var jättejobbigt men väl värt det

Vi lyckades på första försöket och jag tyckte inte det var så jobbigt, kanske äggplocket då men det var för att det gjorde väldigt ont.

Nu när vi är i starten för ett syskonförsök så känns det mer nervöst än förra gången faktiskt :)

1:à färskförsöket. Fick tyvärr avbryta i v 16 pga kromosomfel - mådde bra under sprutperioden.
1: à stimulerade FET misslyckades - mådde piss av hormonerna i tabletterna
2:e fet. Var ostimulerat. Inga hormoner. Nu gravid i v 20

Vi hade tur och lyckades på första försöket. Upplevde behandlingen som ganska jobbig då jag inte gillar sprutor samt att äggplocket gjorde lite ont, så en 7 av 10. Dock värt allting då jag har min dotter på 7 veckor här hos mig nu

Puffar lite för fler svar...

Vi gjorde 3 ET och 6 FET innan vi lyckades. Tvillingarna är nu 11 månader och väl värda all smärta och ångest. För jobbigt var det, det kan inte förnekas. Tycker att det andra och tredje minuset var de jobbigaste. Då var hoppet ännu där så starkt och när det sedan blev minus var det som att störtdyka ner i helvetet...Blev kanske inte mindre smärtsamt med tiden men man vänjer ju sig med allt här i världen.

Jag tycker inte att det fysiska har varit så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Det är mest det runtomkring som är jobbigt. Hålla tiderna för medicinerna och samtidigt dölja det för folk. Att inte få träna (jag tränar 3-7 gånger i veckan normalt). Att vänta (det är det värsta). Att inte veta om det kommer lyckas. Att vara borta från jobbet med alla frågor det innebär. Det som jag tycker var värst fysiskt var äggplockningen, men det var ändå inte så farligt. Jag har gjort det två gånger nu, men jag kommer lätt att göra om det igen om det är det som krävs. Jag har också en fruktansvärd mensverk som håller i sig i 3-4 dagar mot normalt 1-2. Men den är egentligen inte så mycket värre än vanligt förutom den stora sorgen den för med sig. Jag har också varit lätt överstimulerad med svårt att andas och uppsvullen och får ont när jag går, men det är nästan bara "skönt'" att ha lite fysiska symtom som ett bevis på att man har det jobbigt, och inte bara jobbigt mentalt. Vi har hållt på i ett år och har hunnit med 4 försök, två hela med äggplock och två frysta. Det jag vill säga med mitt svamlande är att visst frestar det på kroppen en del fysiskt, men det har inte varit det som har varit problemet för mig. Det jobbiga är väntan och misslyckandena. Men om det är din första gång så vill jag bara uppmuntra dig med att nästan alla jag har pratat med och läst om har lyckats på något av de första försöken. Lycka till! Och tveka inte. Man klarar mer än man tror!

Barn nr 1: ET nr 1 överstimulerad och missfall, Därefter 2 misslyckade FET
                  ET nr 2 misslyckades, därefter lyckades vi på FET
Barn nr 2: lyckades direkt på första ET 

Med första barnet tyckte jag det var väldigt jobbigt. Påverkade vårt äktenskap väldigt mycket då vi båda mådde väldigt dåligt. Det jobbigaste var att jag började tappa tron på att det skulle lyckas. Det som jag tänkte som vårt sista försök lyckades lyckligtvis. Med barn nr 2 kändes det inte lika jobbigt. Jag visste ju då att det kunde fungera och jag förväntade mig inte att lyckas på första försöket. Nu sitter jag och grubblar om man orkar kasta sig in i karusellen igen. Har 7 befruktade ägg i frysen.

Ja här har du en som aldrig gav upp - och tack och väl för det!
På 13:de försöket lyckades vi och har idag en guldklimp till son.
Läkarna i sverige började avråda oss efter försök 5-6. Vi var inte redo att ge upp än då. vid försök 10 började tankarna på att ge upp komma men efter 12:an sa vi en till, sen ingen mer. SÅ BLEV VI GRAVIDA PÅ 13:E

Dessa 13 försök ruinerade oss ekonomiskt och psykiskt men allt är värt det nu när vi lyckades. Jag vågar inte ens tänka på hur det varit om vi inte lyckats... Bitter är nog bara förnamnet på vad jag skulle blivit.

Åh, grattis! Skönt att få höra att det kan gå till slut även efter så många försök! Vi har gjort 4 försök hittills och det var skönt att höra från dig att det fortfarande finns hopp.